Är det här verkligen en bra idé? Har jag verkligen betalat för att göra det här? Är det för sent att ångra sig? Och jo, när man väl står i kön så är det för sent för att ångra sig. I alla fall för mig, då är det bara att köra.
Under 2019 sprang jag 21 lopp, men 2020 har blivit ett annorlunda år och det mesta är inställt eller uppskjutet. För många löpare som älskar att springa lopp har det varit svårt att hitta motivation och den där 'gnistan'. Virtuella lopp i all ära, men det är inte riktigt samma sak.
Jag och min barndomskompis brukar alltid hitta på någonting tillsammans varje sommar. Ett år var vi i Björkliden och sprang SkyRace, och förra året äventyrade vi i Dolomiterna. Sommaren 2020 blev svårare att planera och vi hade ingenting inbokat när vi plötsligt hittade Arctic Circle Race - ett lopp där man flyger helikopter till starten och sedan springer 17.2km längst polcirkeln tillbaka till civilisationen. Och dessutom, ett lopp som blir av! Anmälningstiden höll på att gå ut, så med ytterst lite marginal bokade vi in oss till detta magiska äventyr.
Veckan innan loppet började det gå upp för mig att det faktiskt var på riktigt, och jag fick precis den där biljettköpskänslan. Förväntningarna och glädjen spratt i magen. Jag började packa så smått och planera inför helgen. Vilka kläder skulle jag ha? Vad skulle det bli för väder? Hur såg banprofilen ut? Vad behövde jag packa ner för energi och vätska? Och jag måste ju göra en ny låtlista!
På fredag kväll åkte vi upp till Luleå för att övernatta och för att tillsammans med en tredje kompis köra upp till Arjeplog på lördag morgon. Jag måste erkänna att jag inte var helt förberedd på avstånden i Norrbotten. GPS'en sa att det skulle ta oss ca 4 timmar att köra till och från området, så det skulle bli en dag men totalt åtta timmars bilresa.
Eftersom vi anmält oss så sent så hade vi fått tid i den sista startgruppen. Loppet var arrangerat med flygande start - bokstavligen - och det var på så vis man lyckades med att genomföra eventen helt enligt folkhälsomyndighetens alla rekommendationer.
Jag är alltid nervös över att komma för sent, och vill gärna ha gott om marginal. Särskilt om jag redan är nervös.. och särskilt när det är lopp. Jag vill ha gott om tid för att kunna smälta maten, gå på toaletten, tänka igenom allting en extra gång, gå på toaletten igen och känna mig helt förberedd.
GPS'en tyckte som sagt att det skulle ta oss fyra timmar att köra till Camp Polcirkeln, där helikopterfärden väntade. Men GPS'en hade inte räknat med att det skulle vara så mycket renar på vägen och det var inte heller någonting vi hade haft i åtanke. Vissa sträckor fick vi köra extremt långsamt och med lite panik i brösten kunde jag se hur vår ETA hela tiden blev allt senare och senare.
Men fram kom vi, och fick våra nummerlappar. Vi hann till och med gå på toaletter både en och två gånger. Men sist kom vi. Allra sist. Strax innan klockan slog 17 gick vi in i helikoptern som skulle ta med oss upp till starten. Det var en mäktig upplevelse att höra helikopterns puttrande när den närmade sig oss där vi stod och väntade. Ljudet blev högre och högre och allt med intensivt. Ångestkänslorna började släppa och helt plötsligt tog glädjeruset över. Tänk att vi verkligen var här! Det är nu det händer! Vi satte oss i helikoptern, med öronproppar och munskydd, och under färden kunde vi blicka ner över det massiva fjällandskap som vi skulle springa igenom för att komma tillbaka till mål. Vilken upplevelse!
Uppe på toppen blåste det hårt. Vi välkomnades av en arrangör som skulle förklara för oss att när vi sprang över den sträckade linjen så började vår tid och att vi skulle följa de röda markeringarna längst vägen. Eftersom vi var helt sist så kunde vi inte lämna några väskor utan behövde bära med oss dem själva under loppet. Jag vet att det var det här han sa, men det blåste så mycket och det lät fortfarande så mycket från helikoptern så jag hörde egentligen inte ett ord av det han hade att berätta. Jag försökte se de röda markeringarna men kunde bara skymta en endaste.. återigen kom ångestkänslorna tillbaka och tog över. Tänk om jag inte skulle hitta? Tänk om jag skulle komma sist!
Men nu var det inte läge för att ångra sig. "När man väl står i kön så ångrar man sig inte. Iallafall inte jag. Det är bara att köra."
Och, hur började då loppet?
Nja. För min del med ett platt fall, och med en nummerlapp som blåste iväg. Jag var först iväg av oss fem som delat den sista helikoptern, men det var verkligen svårt att se markeringarna under de första kilometrarna. Jag sprang till den första röda pricken, stannade, och letade efter nästa. Landskapet här uppe var fullt av ris och snår, och marken var ojämn. Mitt i paniken av att hitta rätt glömde jag att se mig för och landade således pladask med armar, ben och ansiktet rakt i marken. Jag fick några skrubbsår, men det var inte läge att reflektera mer över det så jag studsade upp igen och fortsatte springa. Nästa utmaning var vinden. När jag äntligen hade börjat få upp lite fart så blåser plötsligt nummerlappen iväg trots att den hade varit väl fastspänd med fyra säkerhetsnålar. Nålarna satt kvar, men nummerlappen for iväg, och jag efter.. Lite irriterad lyckades jag fånga den. Jag fick stanna, ta ut nålarna som ju nu bara satt fast i mitt linne och sätte fast nummerlappen igen. Därefter sprang jag med höger hand tryckandes på magen och på nummerlappen i någon kilometer. Vinden lyckades även blåsa upp mitt linne, som jag hela tiden fick stoppa ner i shortens och snöra om så hårt jag kunde. Nästa motgång var att jag inte fick igång Spotify. Jag som hade peppat och preppat en ny låtlista just för det här loppet och nu ville appen inte ens öppna. Jag försökte ett par gånger men insåg att jag fick acceptera läget. Och just den här motgången får jag ändå, med facit i hand, medge var för mitt egna bästa.
Jag springer aldrig lopp utan musik i öronen, men under det här loppet behövdes inga ljud utöver naturens egna. När den första biten, som hade varit lite svårnavigerad, äntligen övergick till vandringsled så kunde jag börja njuta på riktigt. De största delarna av loppet sprang jag helt ensam. Det var jag och naturen och det var en upplevelse som faktiskt inte kan beskrivas med ord. Om jag ska fortsätta med berochdalbaneliknelsen så hade jag nu kommit så pass långt att jag hann tänka att det här måste jag göra om - igen och igen och igen. Och att det här är någonting som ALLA borde få uppleva. Jag möter ibland de som inte förstår tjusningen med att springa i fjällen, och jag kan förstå det. Men för min egen del så händer det någonting magiskt i kroppen när fötterna bara rullar på och man är helt ensam i vildmarken. Det är en känsla som är svår att beskriva.
(Fotocred: Maria Söderberg)
Terrängen varvades med stenhällar, rötter, spänger och en och annan lerpöl, och över lag en rätt teknisk bana. Jag sprang förbi totalt 13 löpare på vägen, men eftersom avstånden redan från start var så pass stora så såg man inte så många människor. Däremot såg jag renar! Efter ca 7 kilometer stod det en hel renfamilj på leden och tittade på mig. Jag närmade mig försiktigt, för jag måste ju på något sätt komma förbi. De verkade inte så värst skygga, tittade på mig lite försynt, men flyttade sig tillslut artigt. Jag hade precis fått upp mobilen ur shortsfickan för att fotografera (det här är ju ändå en unik loppupplevelse som bör förevigas!) men när kameran väl var igång hade renarna redan kommit för långt bort. Så jag stoppade ner mobilen igen..fortsatte att springa, och vips så kom renarna tillbaka för att hålla mig sällskap. Sådär höll vi på i en dryg kilometer. Renarna verkade gilla leden och drog sig hela tiden ditåt, men så fort jag kom för nära sprang de bort en bit, men bara för att möta mig på leden igen, några hundra meter längre fram. Det blev en katt-och-råtta lek med min mobiltelefon som kom upp säkert fem gånger, men det var bara att inse att det här var en upplevelse som jag får ha kvar i mitt eget minne och inte i mobilminnet.
Benen kändes otroligt lätta och otröttliga när jag flög fram på fjället. Men det är svårt att springa lopp när man inte har en enda rygg att ta, och inte heller någon aning om vad som är snabbt och vad som är långsamt. Jag sprang med en skön känsla i kroppen hela loppet. Det blev ytterligare två magplask, den ena gången snavade jag på en sten och den andra gången satte jag foten i djup lera och vaden krampade ihop sig. Men det var som att det inte gjorde någonting. Endorfinerna hade tagit över och jag var hög på både löpning och på naturen.
Den sista biten gick nedför, men var svårsprunget. Väl i mål kom jag in på en 7:e placering, och det är jag absolut nöjd med. Det hade nog kunnat gå ganska mycket fortare, men då hade mitt loppupplägg behövt vara annorlunda. Nu fick jag både njuta, uppleva och springa. Och jag hade tillräckligt med krafter kvar för att efter målgång springa tillbaka och springa in båda mina vänner som också var ute i vildmarken på sina egna äventyr.
(Fotocred: Maria Söderberg)
Bilresan hem är en historia för sig. Lärdomen är att med en sen målgång vill man ogärna sätta sig i en bil och köra fyra timmar. Särskilt om det är mörkt ute och särskilt om det lurar renar och rävar vid vägkanterna. Men hem kom vi, och jag kan lova att det var skönt att få sova den natten!
Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera Arctic Circle Race, det är en unik upplevelse och äventyr som man bara inte får missa!
Länk till loppet: https://arcticcirclerace.se/
Kläderna jag sprang i:
*Linne: Blue Cooling Singlet, ett tunt och bekvämt linne som sitter luftigt och skönt. Mitt absoluta favoritlinne att springa i.
W COOLING SNG
This sleeveless top features a primarily mesh fabric throughout the body to provide appropriate breathability. The armholes and waist hem are complemented with a clean bonding finish for various range of movement, while the torso is accented wit...
KÖP NU*Shorts: Ventilate 2-N-1Smarta shorts med inbyggda cykelshort. Ett stort plus är fickan på innerbyxan som är precis lagom stor för att få plats med mobiltelefon, en gel och hemnyckel!
VENTILATE 2-N-1 3.5IN SHORT
The VENTILATE 2-N-1 3.5 IN SHORT features a lightweight design that's constructed with an open fabrication to provide better breathability while running. Complemented with an inner sprinter compression short for improved support, these shorts in...
KÖP NU* Skor: Fujitrabuco Pro: En rätt tunn terrängsko som känns ovanligt lätt. Första stegen kan kännas tunga och hårda, men när skon väl är insprungen så är det lätt den skönaste terrängsko jag sprungit i. Den lilla flärpen över skosnörena är extra smart då den är lätt att få tag på och dra upp när man har kalla och frusna händer. Det är lätt att justera snörningen och det är inga störande snören som flänger och far.
FujiTrabuco PRO
The reliable FUJITRABUCO™ PRO trail running shoe for women by ASICS IS designed to provide adventurers with the support and confidence they need to tackle any trail in their way. Featuring a porous mesh upper, the FUJITRABUCO™ PRO shoe allow...
KÖP NU