Vem hade trott att löpningen och träningen skulle få så stor plats i mitt liv för några år sen. En avdankad gammal fotbollspelare som sparkade boll nån gång i veckan, gick på gym för att pumpa upp sina discomuskler och det närmaste jag kom löpningen då var just när jag sprang mellan olika barer.   Idag mår jag uselt utan träning.  Jag är beroende av kickarna efter ett tufft pass. Jag älskar att uppleva nya platser på cykeln eller med löparskorna på. Känner mig sällan så levande som när jag står på en startlinje till ett lopp jag tränat inför. Jag fylls av glädje när jag ser andra må bra och utvecklas när jag håller träningspass. Och jag är så oerhört stolt över att vara en del av detta fantatiska team och få dela erfarenheter med stjärnor som David Nilsson, Lisa Nordén, Jonas Buud och Sanna Hed för att nämna några =)

v Bild inför ansökningarna i fjol..

Magisk vår 

Jag hade inte tänkt rabbla tider och personbästan men våren började på ett fantastiskt sätt.   Jag sprang min hittills näst snabbaste mil på ASICS Premiärmilen trots att jag dagen innan hade kommit  hem från ett tufft träningsläger på Cypern . Därefter slog jag oväntat till med personbästa på halvmaran i Magaluf (1.16)  där jag under veckan varit löpansvarig för Springtime Travel i Palma. 

Personbästan är egentligen en värdslig sak tycker jag, i alla fall om man inte är elitsatsande. En insikt som växt fram på sistone ska tilläggas. Det är faktiskt vägen mot målet som räknas , hälsovinsten och motivationen. Men det är såklart kul att slå personbästa och med en sådan fin säsongsinledning fanns förhoppningar om att jag skulle sluka mina pb på hösten då jag brukar vara i bäst form.

  En lång sommar 

Sommaren inleddes med ASICS Stockholm Marathon och en fåfäng chansning att gå för 2.40 med min lagkamrat Jesper Lundberg. Ni som följer mig vet att jag totalt gick in i väggen med 7 km kvar och sakta såg personbästat glida ur händerna. Men i efterhand är jag stolt över att jag inte gav upp och trots svåra kramper i både fram och baksida hittade en ny målsättning, att försöka rulla igång och ta mig i mål under 3 timmar.  Den största behållningen var annars att se mina fina lagkompisar ta sig i mål, särskild eloge till alla som klarade sin försa mara! 

En dryg vecka senare bar det av till Kalmar för att ta sig an äventyret att springa från Kust till Kust, 420 km på 10 dagar med tre tyska vänner. Varför tackade jag ja till detta? Och dessutom med ett löfte att filma och producera denna dokumentär från vår resa?  (Går att se här )

  Jag har väl en inställning att jag försöker säga ja till det mesta. Det har funkat bra hittills i livet. Jag är övertygad om att vi oftast klarar av mer än vad vi själva tror. Jag hade inför detta aldrig sprungit längre en ETT marathon och nu väntade 10 stycken i snitt på 10 dagar.  Hur jag ändå tog mig igenom detta trots knapphändiga förberedelser med 8-10 kilo packning på ryggen berättar jag mer om då jag gästade podden Hjärnskrynklarna om idrottspsykologi: Kan lyssnas på här:

    Efter detta äventyr så tog det ett tag innan jag kom igång med löpningen igen. Benen var stumma och en häl smärtade så det blev mer fokus på simning, yoga och återhämtning. När jag väl kom igång igen så kände jag att det var dags att få mer struktur i min träning och jag fick hjälp av eminente Peppe Lindholm (@drumforrest) att lägga upp ett träningsprogram med Berlin Marathon som fokus.  Men innan dess fanns lite tävlingar på vägen och den mest lyckade för hela säsongen blev oväntat min första riktiga ultramara då jag tillsammans några i teamet sprang ultravasan 45 km.  Jag visste inte hur kroppen skulle klara sträckan genom klassisk skog och mark men satte tillsammans med Peppe upp målsättning att försöka komma tia.  Dyngsur efter ett oavbrutet spöregn och vadande genom stora vatteenpölar tog jag mig tårögd i mål som just tia. Inget slår känslan efter att man kan känna sig riktigt nöjd med ett lopp.  

Sjuklig höst 

Ökad träningsmängd och mycket på jobben. Infektion efter infektion började avlösa varandra. Vilade, tränade, blev sjuk igen.  Med facit i hand borde jag säkert ha vilat mycket längre. Men det är svårt när ett stort mål närmar sig och man börjar bli stressad över att formen ska försämras. Det är lätt att ge råd och vara klok åt andra för att sen bli för ivrig själv.  Stockholm halvmarathon genomfördes men fick en konstig känsla i kroppen,  Berlin klev jag av efter tre mil och Frankfurt kom jag inte till start till. I ett tidigare inlägg kalla"när löparshowen man repat för ställs in" så skrev jag mer utförligt om denna höst och min besvikelse. 

Direkt efter en antibiotikakur för halsinfektion så utvecklades allt till det sämre.  Bältros…..På norska kallad Helveteseld, jag förstår varför! Kroppen sa ifrån en sista gång och det rejält. Totalt blev jag borta från min älskade träning i  drygt tre månader. Inte så länge kanske några tycker, och ja det kunde varit mycket värre, men träningen för mig är mitt livselixir. Där hämtar jag kraft och glädje till övriga livet.  Att vara utan det i tre månader var en plåga. Men det har också gett mig värdefulla perspektiv och jag är än mer ödmjuk och tacksam över vad min kropp faktiskt klarar av. Jag kommer framöver vara mer försiktig och ta alla varningssignaler på allvar.

Jag segrade

Det blev som ni förstår en tung höst. Jag har ändå försökt hålla modet upp på bästa sätt.  Drömde faktiskt ibland att jag var ute och sprang.  När jag i slutet av november kunde ge mig ut på en första väldigt långsam och inkännande runda så var det eufori. Som jag saknat att höra fotsteg och andning jobba i takt. Känna friska vindar smeka ansiktet samtidigt som man rullar nerför en backe. Jag började väldigt försiktigt och har ökat träningen succesivt. Har tränat allt från kajak och thaiboxning, till yoga och gym och mot slutet av året gått tillbaka till mest löpning. Och på årets sista dag så var det dags för comeback. Jag var osäker på formen och tog mig till Vallentuna för att springa 10km i Nyårsloppet. Jag gick in kravlöst och var bara så nöjd över att ens kunna stå på en startlinje igen. Första gången jag inte känner mig pirrigt nervös när jag står på startlinje. Bara ett harmoniskt lugn. Jag drog iväg med täten, hängde på en klunga större delen av loppet och gick med en skön känsla i mål som åtta totalt på 35 minuter och 37 sekunder.  Men tiden och placeringen var inte det viktiga.  Segern för mig var att jag kunde springa igen och dessutom i en bra fart.  Så jag summerar 2017, ett spännande år med mycket nytt, en del motgångar men det slutade med en framgång och jag går in i det nya året med en skön känsla. Nyårslöftet blir att ha mindre krav på mig själv och mer kul! Tror många skulle må bra av att inte sätta så stor vikt vid personbästan och faktiskt resultat vid en tävling. Absolut kan det vara bra att ha ett mål och en målsättning att jobba mot för motivationen. Men blir resultatet inte exakt vad man strävat mot så är det faktiskt en värdslig sak. Att man kan ställa upp i ett lopp är en seger i sig och som sagt resan mot målet är det viktigaste.  Så hädanefter kommer jag tänka Veni vidi vici på startlinjen. Jag kom, jag sågs, jag segrade.