DELA
Årskrönikan med stort Å: Året med ASICS FrontRunner

I början av året skrev jag i min blogg att 2017 skulle bli löpningens år! Jag visste nog inte riktigt vad jag menade med det, men att det skulle bli löpningens år hade jag bestämt. Detta var innan jag ens hade sökt till ASICS FrontRunner så ASICS hade ingenting med den saken att göra.

Jag hade sparat annonsen på Facebook, alltså den där det stod att det var dags att söka till detta nya löparcommunity. Tänkte att det nog inte var någon idé, men Facebook påminde mig om att jag hade sparat den, så en kväll skrev jag ihop något och skickade iväg. Glömde sedan bort det, för jag var ju helt säker på att jag inte skulle bli utvald.

Så en dag i februari ringde vår community manager Thomas upp mig. Slängde ur mig något om att det var lite sjukt att han gjorde det, och han bara: “vadådå?”, som att det inte alls var konstigt att de hade valt ut mig bland ett par tusen sökande. Så i januari nästa år, när ASICS FrontRunner öppnar för nya ansökningar, sök även om du tror att du är ett helt osannolikt val, någon måste de ju välja ut…

Hursomhelst. Det här året med ASICS FrontRunner blev ju så mycket mer än jag ändå hade kunnat ana. Världens bästa löparcommunity hjälpte ju onekligen till i mitt mission att få till “löpningens år”. Så, jag ger er, årskrönikan med stort Å: Året med ASICS FrontRunner. Vad har detta gett mig? Vad har egentligen hänt sedan Thomas ringde i februari? Varning för ett långt och halvt euforiskt inlägg med säkert några hallelujas.

Kick-offen på Yasuragi i Stockholm

Jag erkänner. Jag var aningen nervös när jag satte mig på tåget till Stockholm i mars för att för första gången möta upp med hela laget. Vi följde ju redan varandra i sociala medier så hade rätt bra koll på alla, men man kan ju aldrig veta hur folk är i verkligheten… Men det var ju som kärlek vid första ögonkastet, haha, det sa klick! Och så hade vi en sjukt fin helg ihop: lärde oss massa om varandra och om ASICS, vi tränade ihop, fotades ihop, gick på skrattmeditation ihop, sjöng karaoke, spa:ade och whatnot. Det var lite som att vara på läger för vuxna… Det kändes tomt att åka hem efteråt!

Mitt första maraton!

Hade jag tagit mig an Stockholm Marathon om det inte vore för ASICS FrontRunner? Otroligt tveksamt. Eller mer än tveksamt: nej, det hade jag inte. Inte än i alla fall. Visst har jag väl tänkt att det vore kul att springa ett maraton, men herregud, inte redan! Och visst var jag tveksam in i det sista om jag skulle klara det, men med den peppen från hela laget gick det ju som en dans (nåja, dans och dans). Att hänga med det här gänget inför och efter loppet var grädden på moset på utmaningen att springa maraton. Och nu sitter jag här och är anmäld till mitt andra maraton… Det hade man inte kunnat tro för ett år sedan, nej.

Resan till Tyskland

Inte nog med att jag ibland får hänga med alla i Stockholm, i juni fick jag dessutom chansen att åka till Neuss för en internationell FrontRunner-helg, med folk från massa massa olika länder. Alltså all inspiration man får av att hänga med löpare en hel helg så där, galen! En extra bonus denna helg var att vi fick springa ett lopp, Neusser Sommernachtslauf, där jag persade på min hatdistans 5 km. Allvarligt talat, det är ju typ lättare att springa ett maraton än att springa 5 km så snabbt man kan.

Höstträffen på At Six

Det blev höst och äntligen dags att få hänga med alla en helg igen! Den här gången bodde vi på fina hotell At Six i Stockholm, och jag fick dela rum med Matilda (herregud vad det blev lite sömn den helgen pga så mycket att prata om, man måste ju passa på när man ses så pass sällan). Det var photoshoots och goda middagar och soma move på takterassen och träning på Barrys och event med Stadium och allmänt gött häng. Återigen inspiration deluxe.

Summa summarum osv.

Alla fina människor jag har fått lära känna det här året, herregud vilken tur jag har haft. Och även om det känns lite trist att ingen av dem bor i Göteborg, så känns det fint att alltid ha dem där på distans. Bara öppna instagram och så är de där och inspirerar mig. Och alla fina löparbilder jag har fått på mig själv av grymma Luca Mara, hehe det ska man inte heller förneka hur mycket man gillar det, instagramnarcissist som man är. Och nej, jag är ju inte heller jätteledsen över att ha fått testa massa nya skor och grejer heller… Alltså, får avsluta här, kan ju inte skriva en hel roman om detta. 

Löpningens år, halleluja!

skriven av
portrait

Ida Aspviken

Lärare från Göteborg

MINA DISCIPLINER
halvmara 10 km traillöpning
MINA DISCIPLINER
half_marathon 10k trail