Vi börjar med att spola tillbaka några dagar.

Två dagar innan Stockholm Marathon.  Förkylning poppar upp. Efter att ha haft en intensiv arbetsperiod med många deadlines samtidigt och en kommande FrontRunner-helg att styra samt två besök hos naprapat på en vecka så började jag tappa tron på att det skulle bli ett nytt PB.

 En dag innan.  ASISCS FrontRunner träffas. Tillsammans med några internationella FrontRunner så hämtar vi startlappar, tar en lätt jogg, har pastaparty och sen inspirationsföredrag med vår lagmedlem och ultrakungen Jonas Buud (som för övrigt blev sjätte bästa svensk på maran i år som han såg som ett träningspass!!).  Trots en del att hålla reda på så känner jag att energin och glädjen inför loppet har boostats.  Jesper i laget vill gå för 2.40, jag bestämmer mig för att försöka haka på. Osäker på min fulla kapacitet på en marathon och med 1.16 på halvmaran i bagaget tänker jag att en tid runt 2.40 inte är helt orimlig ändå.

 Raceday

Fotografering och peppsnack med gruppen innan jag och Jeppe drar iväg mot start. Vi får en bra position i startfältet och drar iväg kontrollerat. Håller en rätt jämn fin fart länge. Jesper ser sjukt starkt ut. I vår egna lilla klunga har vi en lokal konkurrent till Jesper jag kallar dalmasen.  Vi ligger i snitt på runt 3.40-3.45 per km enligt min Garmin.  Jag har så kul längs vägen, publikfriar en hel del, skriker och ber om lite kärlek och jubel, svävar vid tillfällen med armarna, morsar på bekanta osv.

Jag känner att det här är nog min dag. 

Efter första varvet på Västerbron flyter Jesper iväg. Kvar har jag dalmasen att ta rygg på.  Jag går vid några tillfällen upp och drar lite men han var vid tillfället starkare och gick rätt snabbt om varje gång jag försökte ge lite skjuts tillbaka.  Tar oss igenom halvmaran på 1.19.37 och ligger då i fas för våra förhoppningar om 2.40 totalt.

Vi närmar oss Djurgården. Ett parti av maran som jag alltid haft svårt för och tappat en del fart. Kanske för att det är så folktomt, kanske för att det ofta börjar bli jobbigt där och man vet att man har halva vägen kvar. Hur som helst så tänker jag – Thomas – Djurgården 1-0. Denna gång har jag en perfekt ryggtavla som drar mig igenom dina lömska små backar. I samma stund bryter Dalmasen loppet! Jag försöker att inte drabbas av panik men det är svårt. Han hade signalerat tidigare att han hade skavsår men jag trodde inte att det var så illa. Plötsligt får jag möta Djurgården själv. Klungan framför mig var för långt bort för att skymta så återigen stod jag inför ett solorace på Djurgården..  Efter ett par km när det börjar kännas som tyngst att tuta på i min ensamhet så dyker min polare Jonas upp från ingenstans. Jag blir alltid glad över att se karln, men jag har nog aldrig blivit gladare än nu. Han springer ikapp mig och peppar en bit. Ger så otroligt mycket. Energin börjar komma tillbaka, men är det lite krampkänningar som börjar rycka? Ignorerar det och försöker trumma på. Har på Djurgården tappat en del fart. Försöker dra upp tempot och kommer stundtals upp i 3.50 per km.  Tänker att så länge jag inte tappar för mycket nu bara så kommer jag slå mitt PB på 2.47 med god marginal.

På Hornsgatan kommer den svenska damtäten ikapp mig. Till min stora glädje så leder min vän Mikaela Larsson lite överraskande. Hon säger att hon lägger sig bakom mig ett tag. Jag blir så peppad och tänker att nu jävlar ska jag dra lite för Mikaela. Mitt tempo går upp lite igen men det håller inte länge innan vaden börjar rycka lite. Jag skriker något peppande till Mikaela som seglar förbi, (och sen alltså höll hela vägen!

Pumpar på så gott det går och ligger fram till 35 km på 75e plats totalt av alla 13.000 som ställt sig på startlinjen.  Svänger in på Vasagatan och börjar visualisera nytt PB och målet på Stadion. Plötsligt känns det som att jag blivit skjuten i låret. Jag haltar fram till vätskekontrollen och frågar om sjukvård. Andra benet börjar också krampa. De säger att det bästa jag kan göra är att försöka gå bort det. Försöker ta ett steg men det går inte att gå. Vilar, försöker igen, krampattack, vilar, försöker igen, krampattack. Tänker att fan så surt att behöva bryta nu. Tänker sen att hur tusan ska jag ta mig till mål??

 Jag måste ju vara där för att ta emot och intervjua FrontRunner-laget.  Gör ett sista försök att gå lite och det funkar hjälpligt.  Lyckas till slut jogga igen och det funkar hela vägen fram till slutet av Torsgatan. Då bryter helvetet loss igen från alla håll. Låren än värre, ljumskarna och bröstmusklerna ger sig också in i leken. Publiken ropar efter sjukvård då jag skriker av smärta och besvikelse. Ser löpare efter löpare passera samtidigt som jag får nya attacker vid varje rörelse. Att bryta loppet med typ 3 km kvar, vilken flopp säger jag till mig själv. Smärtan påminner om när jag tvingades till dropp efter Lidingöloppet för två år sen.

Publiken är väldigt omtänksamma, flera kommer fram och vill hjälpa till. En har sprungit iväg till närmaste vätskedepå och hämtat vatten och banan. Jag stretchar ett tag, kollar på klockan och ser att jag trots mina rätt långa avbrott fortfarande har chansen att nå under 3 timmar. Ett nytt mål! Plötsligt känns det värt att ändå försöka en sista gång innan jag ger upp. Tackar publiken för hjälpen och får ett jubel när jag i slowmotion och med ett sargat löpsteg börjar röra mig framåt igen. Sakta släpper krampkänningarna. Med 2 km kvar stöter jag ihop med en annan löpare som verkar ha det lite tufft och som går för under 3 timmar. Jag peppar honom att ta min rygg och drar upp tempot något.  Närmar mig stadion och benen känns plötsligt okej igen. Speakern ropar ut mitt namn, jag fäller ut armarna och flyger in sista biten. I mål på tiden 2.55.51. 

En mix av känslor, besviken över att jag inte lyckades hålla hela vägen. Lycklig över att jag trots allt inte gav upp och ännu inte har brutit ett lopp. Att jag dessutom fick en till Sub3-mara till min lilla samling som började för ett år sen. (Har nu fyra). 

Nu när jag har fått lite perspektiv. För ett år sen var jag extremt nöjd över att ha klarat Sthlm Marathon på 2.54. Alltså bara en minut snabbare och det var då min första mara under 3 timmar.  Känns som att utvecklingen har gått åt rätt håll med tanke på gårdagen och att jag ändå sprang på ok fram till 35 km, Springer jag bara lite smartare och får in lite fler långpass till nästa gång så blir det nytt PB, det är jag övertygad om. Tyckte jag förberett mig väl med kolhydratsuppladdning, extra magnesiumtillskott och jag drack på varje vätskestation både sportdryck och vatten. Orsaken till kramperna är troligen att jag gick ut för hårt.

Men liksom livet så går löpningen upp och ner både på träning och på lopp. Det handlar helt enkelt om att acceptera att ibland kan man flyga och ibland får man falla! 

Det viktigaste är att man inte ger upp.

 Fotnot: Jesper tvingades bryta loppet strax innan Västerbron vid andra varvet. Vi lovar båda att komma tillbaka visare och starkare nästa gång =).