Månader av envisa förkylningar som snurrat runt, månader av jobbigt illamående, månader av konstant trötthet. Att hålla uppe en fasad, se glad ut, vara trevlig, gå till jobbet som vilken dag som helst när man egentligen bara vill dra täcket över huvudet en stund. Humörsvängningar, ha ångest, känna mig stressad, att ha noll tålamod och till råga på allt, nästintill noll fysisk aktivitet. Visst tar det både på psyket och det fysiska, det kan ju vem som helst räkna ut.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har aldrig, förrän nu, haft en så långvarig och seg förkylning, som bara cirkulerat runt i familjen, nya baciller tas med hem ifrån förskolan, ifrån våra jobb, och jag själv har redan ett nedsatt immunförsvar pga graviditeten (i vecka 18 för er som inte vet) så det är ju inte konstigt att man aldrig blir av med bacillerna som partajar på och verkar trivas.

Jag påverkas, familjen påverkas,  jobbet påverkas, min träning påverkas definitivt. 

Sluta gnäll, vänta på att bli frisk, träningen finns kvar, ja så tänker säkert en del, antagligen dem som inte hittat tjusningen med löpning eller vad träningen gör med hjärna och hjärta . Jag tänker ofta tillbaka på och analyserar vad som egentligen gjorde att jag tog mig ur min förlossningdepression/psykos jag fick för två år sedan och jag vet att det var b.la på grund av träningen. Jag har pratat mycket om vad som hände, det var det hemskaste jag varit med om och det kommer alltid vara en del av mitt liv som jag kommer tillbaka till.

Jag vägrade ta stark medicin som jag hade fått utskrivet (jag tar inte ens huvudvärkstabletter), medicin var inte lösningen för mig, det ville jag inte tro. Jag behövde samla på mig sömntimmar, få frisk luft och röra på mig och det tillsammans med en enorm stöttning ifrån familj och vänner, det var nyckeln till att jag skulle bli frisk, det tog drygt ett år och en del skavanker får jag nog fortfarande stå ut med.

Om jag är rädd att få samma diagnos nu när jag är gravid igen? Svar ja! Men med rätt nycklar, med rätt verktyg, med mer kött på benen, med mer erfarenhet och med mer kunskap så är det inget jag tänker tillåta, så är det bara. 

Jag ska använda mina styrkor,  med hjälp om jag behöver att inte hamna där igen, jag kan inte göra mer än att försöka! Jag vill försätta bygga upp en stabil grund, öka förutsättningarna för att det ska bli bra denna gång, redan från start.

Det är här träningen kommer in, att inte ha kunnat träna ordentligt sedan augusti gör mig både ledsen och irriterad. Jag känner mig sjuk, svag, slapp och har alltid ont någonstans och är på dåligt humör, det är ju va det är och jag kommer knappast vara varken sjuk eller gravid för alltid. Det handlar helatiden om att lyssna på kroppen, göra kloka val och beslut, proppa på med bra och näringsrik mat och vara glad för den motion och rörelse jag får, även om rörelsen är att gå upp för trapporna på jobbet till fjärde våningen.

Till den ljusare delen i inlägget.

Att jag inom några veckor inte kommer kunna springa alls pga graviditeten är självklart tråkigt och att mitt sista lopp på länge antagligen blev Köpenhamns halv marathon i september gör att jag kan fokusera mer på styrka, promenader och annan alternativ träning framöver och det är inte fy skam det heller. Och att varje dag få inspireras av friska härliga teammisar gör det heller inte värre. 

Jag försöker tänka positivt och det är det enda som kommer få mig att hålla mig ovanför vattenytan när det känns jobbigt. Det låter hårt men utan positivitet och förståelsen för att inget är föralltid (sjukdomar och graviditet) så är det precis så hård jag behöver vara emot mig själv, för det är det som kommer behövas!

Spring på därute, styrketräna, lek med barnen, yoga, simma eller vad som nu får dig att må bra! Gör det du är bäst på, kanske en blandning av allt! :)

/Emilia





skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar

Vill du veta mer om ASICS FrontRunner communityt?