När jag i september ställde mig på startlinjen till Stockholm Halvmarathon var det med en helt oprövad form. Jag hade mysjoggat nån gång här och där, men saknat både fartpass och längre pass och jag kan inte påstå att loppet var direkt njutbart. Otroligt nog kom jag in på en personbästa tid vilket jag blev både nöjd och missnöjd med. Såklart glad att slå rekord, men samtidigt en känsla att ha underpresterat och varit dåligt förberedd.
Sedan kom Stockholm Marathon i oktober, och det kan ha varit mitt värsta lopp hittills. Jag hade fortfarande inte kommit igång med vare sig långpass eller regelbunden träning, och hade det inte varit för ASICS FrontRunners hade jag aldrig kommit på tanken att anmäla mig. Galenskap. Till mitt försvar har det varit väldigt svårt att hitta motivation till att träna inför lopp när ovissheten kring huruvida loppen över huvud taget kommer att bli av. De första 30km gick väl rätt bra, men sen kom krampen. På Västerbron såg mitt högra lår ut som en liten tennisboll och jag krampade illa och var tvungen att smsa till min sambo ”Jag är på Västerbron, behöver hjälp”. Jag svor och lovade mig själv att aldrig ställa upp på sådana här stolleprov igen. Någonsin. Det blev en powerwalk in i mål för att få den där jäkla medaljen.
Så det var inte direkt med en lättsam känsla jag lämnade Stadion den dagen, och jag har fått kämpa för att hitta tillbaka till löparglädjen.
OCH VISST HAR DEN KOMMIT TILLBAKA
Ett par veckor efter marathonfiaskot hörde min teamkompis Elmina av sig och föreslog att vi skulle dra till Malaga i december och springa. Jag funderade i en bråkdels sekund innan jag sa JA. Finns det nåt bättre sätt att hitta motivation än att ha ett konkret mål att jobba mot? Med Malaga halvmara skulle jag ha 6 veckor på mig att förbereda. Med höstens två mindre lyckade lopp bakom mig valde jag att sänka ribban för prestation. Mitt fokus blev att få in mer löpning i vardagen, vänja kropp och fötter att nöta kilometrar igen.. hitta tillbaka till det lättsamma och njutbara löpsteget, och hålla mig frisk och skadefri. Så under hösten har jag joggat till och från jobbet, och det har varit min enda förberedelse. Jag springer i ur och skur, och ofta med ryggsäck. Och med facit i hand har det blivit väldigt bra. Nu när tröskeln för att sätta på löpskorna efter en dag på jobbet är så pass låg, är det bara förknippat med positiva känslor. Det har blivit en chans att rensa huvudet, få frisk luft och få röra sig. Nu blir jag snarare på dåligt humör om jag tvingas vänta på en långsam och fullpackad buss.
Så..fortsatt utan direkta träningspass och fartpass, men med regelbundet löpning i kroppen bar det äntligen av till Malaga.
Förutom transportlöpningen bestod förberedelserna utav att fixa en ny låtlista och att förstå vilka covidrestriktioner som gällde för resa till Spanien. Listan grejade jag med veckorna innan, och provsprang ett par gånger för att kolla att låtarna kändes rätt. Sen fick min sambo i uppgift att lägga till fem hemliga och väl utvalda tillskott. Det skulle bli en rolig överraskning under loppet!
Covidrestriktionerna var inte helt lätta att utläsa, och de ändrade sig dessutom med bara dagar kvar innan avfärd. Ett tag var det inte helt säkert om det ens skulle bli någon resa för oss. Tillsammans försökte vi förstå vad som behövdes och landade i att det var både krav på covidpass och negativt test 48h innan resa. Jag har varit helt frisk, men var ändå nervös när jag väntade på provsvar. Tänk om jag skulle ha gått runt och haft covid utan symtom och smittat både familj och kollegor, och dessutom behövt ställa in resan. Så, lite skönt var det ändå när testresultat kom in.
Med fullpackad ryggsäck på ryggen åkte jag direkt från jobbet till Arlanda för att möta upp Sofia och Elmina. Tillsammans skulle vi bo över på Arlanda Hotell för en tidig avgång på lördag morgon. Det kändes faktiskt helt overkligt när vi äntligen möttes upp och insåg att vi faktiskt var på väg. Läge för att nypa sig i armen, liksom.
Därefter kan jag nog bara beskriva resan med orden glädje, skratt och nuet. Den första fniss-attacken kom redan vid säkerhetskontrollen. Både jag och Sofia blev såklart slumpvist utvalda för extrakontroll, men det gick smidigt. Elmina däremot hade råkat glömma att man inte får ha vätska med i handbagaget och hade laddat upp med en stor och full vattenflaska med loader. Så den fick hon ställa sig och svepa både vår och säkerhetspersonalens skratt. Som tur var var det ingen kö.
Flygresan gick snabbt och smidigt, bortsett från en turbulent inflygning mellan bergen och skakig landning. Men vad underbart det var att få se solen och dagsljus igen. Helt fantastiskt!
Nästa utmaning var att hitta ut från flygplatsen. Efter att ha råkat ställa oss i kö till ett flyg som höll på att boarda till Teneriffa hamnade vi i alla fall rätt. Klockan var fortfarande morgon, och solen sken. Vi tog en taxi till hotellet och bestämde oss för att äta, hämta nummerlappar och hitta starten. I övrigt ville vi bara ta det lugnt. De andra två skulle ju dessutom springa hela maran, och hade lite mer fokus på att äta bra och inte ta ut sig allt för mycket.
Det där med mat var ju inte heller helt enkelt. Till att börja med var inga lunchställen öppna.. och sen såg vi att många ställen bara har öppet under högsäsong, men tillslut hittade vi ett ställe vid strandpromenaden. Det vegetariska utbudet var något begränsat.. men en sallad och lite pommes fick det bli. Och en skön stund i solen.
Därefter tog vi en taxi och ut till Expot för att hämta nummerlappar. Vi hann med en kort löptur för att provspringa skor, se hur starten ser ut och hålla igång kroppen. Det var så härligt att kunna springa i shorts och linne igen, även om det kändes lite märkligt att springa genom ett julpyntat Malaga.
Att hitta bra middagsmat var ungefär lika svårt som att hitta bra lunchmat, och att det inte gick att utläsa den spanska menyn gjorde inte det hela lättare. Återigen var det vegetariska utbudet…begränsat.. men en smörgås med avokado och tomat kunde kocken i alla fall knåpa fram.
Det blev en tidig kväll för oss, men med tanke på att vi varit uppe sedan 3:30 var det inte svårt att sova. Loppkläderna låg framme, nummerlappen var fastspänd och klockan och lurar var laddade.
Det var skönt att dela resan med andra som har liknande behov inför lopp.. tidig frukost, tid att lämna in överdragskläder och hitta toalett och inte bli sen till startfållan. Alla sådana där grejer som man verkligen kan bli nervös över om det inte klaffar. När kläderna var inlämnade mötte jag upp en annan teamkompis, Arina. Vi skulle både springa halvmaran så kunde värma upp tillsammans och hitta fållan.
Men..väl vid starten så kom första (och enda?) motgången. Min klocka ville inte komma igång. GPS sökte och sökte, men hittade inte.
Kvällen innan start hade jag funderat ut vad mitt mål för loppet skulle vara. Jag var ganska fast beslutet över att disponera loppet bättre än vid Stockholm halvmarathon och att ha roligt.. mitt mål var ju trots allt att hitta tillbaka till löparglädjen. Vilken tid jag skulle satsa på var svårare att bestämma. Jag tror egentligen att jag skulle kunna kapa mitt PB med ganska många minuter, men träningen har ju som sagt inte varit helt optimal. Och nu..när klockan inte ville komma igång var jag tvungen att fatta ett snabbt beslut om att springa utan att ha koll på tiden.
Och hur gick det då? Jo. Känslan var att benen rullade fram och att fötterna sprang av sig själva. Väderförhållanden var nästintill perfekta och banan var bortsett från två backar, väldigt platt. Utan att veta hur snabbt det gick sprang jag en stor del av loppet och bromsade mig själv. Jag ville inte bli för trött och inte orka hela vägen, och jag ville inte krampa. Men både ben och fötter höll, och visst blev det ett PB med hela 90 sekunder. Och energi hade jag i överflöd! Men det kanske viktigaste av allt var att jag vann tillbaka känslan och minnet av vad löpning kan vara och göra.
Väl i mål hade vi ju nästan ytterligare en hel dag kvar i Malaga. Så underbart! Lite mer strosande i solen, en svårslagen kväll på takterass med teamtjejerna, en god (!) middag och en kvällspromenad hem genom ett julbelyst Malaga… ja hjälp vilka fina minnen.
Det var med blandade känslor vi satte oss på flyget hem igen på måndagen. Två nätter kändes som en hel vecka. Vilken upplevelse vi hade fått, och vilka minnen vi fick med oss. Nu planerar vi redan våra nästa äventyr….
