DELA
.

Från Kenya till Sverige
Hejdlöst vibrerar hela fjäderdräkten och näbben på Kungsfågeln som sitter där på kapokträdets slokande gren när formationen av kenyanska löpare dundrar förbi. Rökdammet når fågeln som blint tar sin tillflykt vidare in mot skogsdungen bort från grusvägen. Eliud Kipchoge leder löpgruppen – nu bara 5 kilometer kvar av helgens tuffa långpass, tänker han. Det smakar salt när i svettpärla letar sig ner mot mungipan – han ler. Samtidigt brinner låren av smärta – men han bärs fram av trycket från lagkamraterna bakom sig – och han ser fram emot den ökande smärtan vid den långa avslutande slakmotan. Efter löpningen ska han hem. Hem till något. Hem till gården.

Vad Eliud inte vet är att långt norrut – många hundratals mil – i ett vintertäckt Sverige så sliter sig en svensk elitidrottare upp från sängen, han suckar och våndas inför förmiddagens långpass. Tapeten känns grå och korridoren klaustrofobisk när han föser sina tunga ben framåt, han försöker sträcka på sig men huvudet hänger tungt. I frukostmatsalen låtsas han inte se sina lagkamrater och tar ett eget bord invid fönstret. Han slår sig ner och förväntar sig inget annat än ruskväder när han kollar ut.

Två helt olika atleter
Två idrottare, både inom konditionsidrott på högsta nivå. Den förstnämnde Eliud Kipchoge, världens bästa maratonlöpare behöver ingen större presentation – och den andre är en svensk konditionsidrottare, som jag av respekt inte namnger. Dessa två personer har fastnat på min näthinna sista åren. Jag har följt dem parallellt via deras tävlingar, tv -inslag och intervjuer. Jag kan inte släppa dem – de är motsatsen till varandra. Den ena frodas, den andre lider. De två står för någonting, de står för två helt olika tillstånd, de befinner sig i två helt olika trädgårdar.

I en vissen trädgård
Jag vet egentligen ingenting om den här svenske konditionsidrottaren bakom kulisserna, men ändå ska jag berätta lite om honom utifrån min tolkning av hans yttre beteende. Under interjuver hittar denne svenske elitidrottaren snabbt fel på sitt idrottsutövande och det negativa tänket tar ofta överhand. Det är en kropp som krånglar; en form som är konstant dålig; utrustning som strular; och han nämner ofta en jobbig press utifrån.

Han presterar alltid som sämst på de stora tävlingarna. Men när han väl får till en bra tävling så hittar han under intervjun efteråt alltid något som kunde varit bättre varpå nästkommande lopp istället blir misslyckat. När han pratar så rör sig inte mungiporna alls utan hänger nedåt, ansiktet är slätstruket, pannan går i veck, läpparna är blåa och blicken är frånvarande. Jag tänker ibland att hans själ har seglat iväg och att hans kropp står kvar där som en ihålig ek – en sån där urholkad ek man gick in i när man var liten och kollade runt i och varje gång förvånat drog slutsatsen att den verkligen var tom. Jag vill kliva in i eken och hjälpa honom – bona om den – men det kan jag inte.

Jag brukar metaforiskt tänka att det tillstånd han befinner sig liknar en vissen trädgård. En vanskött trädgård, ditt solen aldrig når, där grånande växter slokar sorgset, där skadeinsekter tränger in, där marken är torftig och där idrottaren själv går runt och häller ut gift över plantorna.

I en prunkande trädgård
Lika mycket som jag känner sympati för denne onämnda svenske idrottaren lika mycket skiner jag upp när jag hör Eliud Kipchoge prata. När Eliud talar så har han ett balanserat leende, det glöder i ögonen och han ger harmoniska svar kring sin idrott och sitt liv. Han talar varmt om sin löpning, religion, familj, gård och sprider livsdeviser. Han älskar sin idrott och livet runtomkring. Eliud tränar i grupp med lagkamrater och de bor på ett enkelt camp ihop där de äter och umgås tillsammans. Hans lagkamrater berättar att när en av dem är låg på energi så får den stöd av den som har mer energi. De sköter tillsammans om sysslorna på campen som att städa toaletter, sopa och hålla rent. På helgerna, när löpveckan är slut, åker Eliud hem till sin familj – hem till gården – där han hjälper till i det enkla lilla lantbruket.

Jag vet inte hur mycket större press Eliud har på sig i jämförelse med den svenske idrottaren. Men här pratar vi om en kille som i princip varje år överträffar sig själv med nytt världsårsbästa inom maraton – och där förväntningarna för varje år också accelererar till pånytt skyhöga. Han blir kontrakterad att på beställning inför massmedial uppmärksamhet och en förväntansfull omvärld springa maraton under två timmar. Han är alltid i centrum där folk pockar på hans uppmärksamhet - men ändå står han där i fullkomlig balans med ett varmt leende och det är istället han som bjuder på energi och kloka ord.

Hans tillstånd kan jämföras med en prunkande trädgård där solen skiner in mot en fruktsam jord, med grönskande växter och träd där dignande frukter pollineras av kulörta fjärilssvärmar.



Må bra i sin trädgård
Jag tänker att elitidrottare inte skiljer sig från andra människor vad gäller att må bra. Alla människor behöver sköta om sin trädgård. Man behöver ett bra innehåll i livet som också är välbalanserat mellan motion, åtaganden, sömn, kost, återhämtning, socialt umgänge osv. Det som skiljer en elitdrottare från många andra är att kravbilden är högre och slitaget blir väldigt högt om det bli fel eller obalanserat mellan dessa pusselbitar. Elitsatsningen kräver en hög träningsmängd, pressen är hög och det blir svårare men viktigare att optimera kost och återhämtning. Med all träning kan livet även bli enkelspårigt och det finns risk för social isolering. Helheten måste fungera runt elitidrottaren för att trädgården ska kunna frodas och då kan prestationen komma som ett led i detta.

Den svenske idrottaren har hamnat i ett dåligt tillstånd och det är säkert flera av dessa faktorer som felar. Eliud verkar ha hittat ett innehållsrikt liv där balans råder. I den kulturen han kommer ifrån så är det naturligt att fortsätta ha kvar rötterna på gården, att prioritera familj och vänner, att umgås med andra, att utföra andra sysslor än bara löpning och så vidare. Må bra faktorerna ligger inbäddat i hans kultur. Han får via allt detta mer innehåll i livet och må bra stunderna ökar. Den svenske idrottaren som jag tänker på har rationaliserat bort mycket av alla dessa saker runtomkring för att maximera sin träning och prestation men istället har han skjutit sig i foten då dessa saker runtomkring spelar stor roll både för hans hälsa och i förlängningen hans utövande. Hans må bra stunderna blir färre och tillslut börjar han hata sin idrott. Pressen upplevs som konstant då innehållet i livet inte fylls upp med nånting annat.

Detta handlar alltså inte om kultur utan snarare vad man fyller upp sitt liv med och hur man balanserar. Jag tror det är föränderligt – en person, oavsett om den är kenyan eller svensk, kan hoppa mellan dessa trädgårdar. Jag tror att om man befinner sig i en vissen trädgård så kan man med lite åtgärder eller hjälp under tid så småningom befinna sig i den prunkande trädgården. Ibland hör jag om idrottare som under hela karriären har kämpat emot sin kropp men mot slutet av karriären slappnat av lite och börjat jobba med kroppen och först då har välbefinnande och prestationer kommit. Jag tror det är jätteviktigt för en själv att bolstra upp runtomkring sig med vänner och familj, träningskamrater, och fylla upp livet med annat innehåll än bara satsningen, jag tror också på enkelheten i det liv som Eliud lever. Därför är det så inspirerande att se just Eliud – som skulle kunna vara världens mest pressade man – stå grundad med fötterna i sin trädgård, omfamnad av sin familj, ha ett vederkvickt leende, en harmonisk andning och sprida sådan energi och visdom omkring sig. Ja det är nog bra för oss alla att ombesörja våra trädgårdar, i alla fall ska jag försöka bli bra på det.

skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping

Klubb: IK Nocout.se

MINA DISCIPLINER
Maraton 10 km Halvmaraton
MINA DISCIPLINER
marathon 10k half_marathon