11 mars 2018. 06.15. Väckaren ringer. Det är söndag och jag har varit i Barcelona sedan fredagen. Njutit av tillvaron i solen. Nu är det dags...

Jag har tränat på bra under vintern, fast dagarna innan loppet har jag inte varit på topp. Knappt kunnat äta, mått illa och haft huvudvärk. Det oroar mig såklart, men när jag vaknar på loppdagen mår jag ändå bra och bestämmer mig för att köra tills det inte går. 

Det blir lite stressigt inför start. Stress för att lämna in väskan, stress för att hinna kissa. Stress över att hitta startgruppen. Vilken tid min grupp startar är högst oklart, men är på plats strax före 8.30 och får vänta nästan en halvtimme innan det är dags. All den där stressen i onödan alltså. Nåväl.

Vid 8.50 är min grupp äntligen nere vid starten. Mäktig känsla när det sprutar konfetti och Freddie Mercurys “Barcelona” dånar över området. Jag känner mig lite seg men peppar upp mig själv och dras med i stämningen. Starten går och jag bestämmer att det här nog inte ska vara några problem. Hur svårt kan det vara? Bara att köra! Och jag har ju gjort det förr. Mitt guldmål är att springa in på under 4.30 och med träningen jag gjort borde det gå. Går det inte så ska jag ju i alla fall kunna slå min tid från Stockholm Marathon. Men huvudsaken är ju såklart att jag ska ha kul efter vägen. Och det har jag ju, i alla fall ett tag… Killen som springer maraton samtidigt som han dribblar en basketboll - ja, sånt är ju kul ju. Stämningen är rätt god efter vägen, mitt namn står på nummerlappen och det är ju såklart kul att höra “Venga, Ida!” när man springer.

Redan vid 7 km kommer dock min första svacka. Jag tycker att det är orimligt att jag bara har sprungit 7 km och jag tycker redan att andningen inte funkar som den ska. Går några meter i ett uppförslut och det räcker för att jag ska få lite ny energi. Den varar i ungefär en mil. Vid 18-19 km springer jag på en lång raksträcka. På andra sidan springer de som redan sprungit den långa sträckan och är på väg åt andra hållet. Det är rätt psykiskt knäckande att se dem springa där och inte ens veta hur långt jag själv har kvar till vändningen. Pinnar på. På andra sidan kommer 21 km-markeringen och halva loppet är således avklarat. Och jag då? Jag är helt slut. Jag har sprungit snabbare än planerat och nu har jag ont nästan överallt. Fötterna värker. Vaderna värker. Någon slags kramp uppstår. Men allra värst är det kanske med huvudet? Har svårt att motivera mig själv att ens försöka springa.

Jag vet ju, att om jag springer kommer jag i mål snabbare än om jag går. Då kommer det snart vara över. Har ju redan (nåja) sprungit halva loppet. ALDRIG att jag tänker bryta när jag har kommit så långt… Fast hade jag vetat att det skulle bli mycket värre än detta kanske jag hade tänkt om.

Jag får börja revidera mina mål. Farthållarna för 4.30 är långt borta vid det här laget och kilometermarkeringarna visar sig så sällan. Jag försöker peppa mig själv att springa, men det känns som att jag mest går. Jag börjar gråta för att jag är så besviken på mig själv. Sedan börjar jag gråta för att jag börjar gråta åt en så larvig sak: det är ju ingen som har tvingat mig att göra detta. Fattar inte varför jag gråter. Visst att det gör ont, men jag håller ju inte på att dö av smärta. Det finns dessutom de som ser ut att lida ännu mer än jag. Tar upp mobilen och ser att jag har fått en massa peppmeddelanden på instagram. Börjar gråta ännu mer, för att folk är så himla fina som orkar engagera sig i min smärta när detta ju ändå är något som jag helt frivilligt gör.

Vid 30-35 km kommer den montruösa motvinden. Hjälper inte mitt humör. Det blir såklart ännu svårare att springa nu. Ibland påminner jag mig om att titta upp och inse att jag är i Barcelona och springer maraton, men jag vill ingenting hellre än att sätta mig ner och ge upp. Men neeeej, ALDRIG att jag tar mig 30 km och inte får en medalj. Aldrig, aldrig. Det är bara att fortsätta.

Jag får revidera min plan en gång till. Kommer inte klara detta maraton snabbare än Stockholm. Det här är INTE min dag. Får kramp. Bryter ihop igen. Kanske kan ta mig i mål på under fem timmar i alla fall? Och så får jag vara nöjd över att ha tagit mig i mål bara? Vafan, skit i tiden, vem bryr sig om sånt? 42 km är 42 km.

40 km. Aldrig har någonting känts så omöjligt som att springa 2 km just nu. En kvinna börjar prata med mig. Vanligtvis hade jag inte tackat nej till att få öva spanskan, men efter 40 km (varav 20 en ren och skär plåga) är jag inte så pepp på det. Jag försöker springa ifrån henne… (förlåt… Spanjorerna i publiken som i all välmening ropar åt mig att jag inte ska gå, att jag snart är framme, att jag ska kämpa på.. Jag blir förbannad, kan de inte bara lämna mig i fred?

Plötsligt dyker vår käre community manager Thomas upp. “Kom igen Ida, du är ju snart framme, kör bara!” eller något liknande säger han och till slut lyckas jag med den helt otroliga bedriften att SPRINGA den sista kilometern till mål. Lättnaden när jag springer över mållinjen har väl aldrig varit större. Får stanna, vika mig dubbel och gråta igen. Vad är det egentligen som händer med en när man springer maraton? Fattar inte alla känslor!

Så vad tar jag då med mig av detta?
Att springa maraton gör ont. Det tar lång tid. Man kan inte alltid persa. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Maraton framkallar många många känslor. Jag ska inte vara besviken även fast jag inte nådde mina tidsmål för jag har åter bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben. Jag ger inte upp. Förmodligen hände allt detta pga jag mådde halvkasst dagarna innan, och för att jag gjorde helt fel första halvan: sket i min plan och gick ut för hårt. Det fick jag betala för. Eller så var det inte min dag. Eller så hade jag inte tränat tillräckligt. Maraton är så jäkla speciellt alltså. Om jag ångrar att jag gjorde det? Nej, självklart inte. Älskar att jag gjorde detta! Älskar Barcelona! Älskar att springa! Trots allt. 

Om jag är sugen på att springa maraton igen?
Vi kan ta det i nästa inlägg.

skriven av
portrait

Ida Aspviken

Lärare från Göteborg



Mina discipliner
Halvmaraton 10 km

Fler bloggar