Skador. Nästan alla löpare kan relatera, vissa mer än andra. Drömmar som krossats i ett löpsteg, oändliga timmar med rehab och den konstanta ovissheten om när - och om - skadan kommer att läka. Men mycket kloka lärdomar har nog också fötts ur de här perioderna. Här kommer några av mina.

Som löpare har jag varit väldigt förskonad från skador. Absolut har jag haft mina småskavanker och svaga punkter - trilskande baksidor och gnälliga hälar - men de har alltid gått att hålla schack mer eller mindre. Mina problemområden har inte krävt löpvila utan "bara" uppmärksamhet, styrketräning och lite extra kärlek. Föga förvånande så varade inte min skadefria strike för evigt. Springer man två pass om dagen med ambitionen att pusha sina fartresurser så går det kanske inte att komma undan - förr eller senare kommer en riktig skada. För mig hände det i november. Det är inte ovanligt att skador kommer när man är i fin form, så även för mig. Jag sprang inte mer eller egentligen hårdare än vanligt tyckte jag, men dubbeltrösklarna avverkades en efter en och farterna ökade långsamt. Det började med en liten känning i framsida lår. Kanske hade det gått att bromsa om jag hade agerat direkt men - skadeförskonad som jag varit - gjorde jag inte det. Jag gjorde som jag brukade, jag körde på. Jag minns väl det sista passet som gick att springa. Trots att det gjorde ont och jag någonstans visste att det här var varken bra eller värt det, så körde jag ett tröskelpass. Priset för det tröskelpasset? En månads löpvila, många tårar och fråntagande av en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Men även en hel del lärdomar.

Vad gör jag när jag inte kan springa? Svaret på den frågan var såklart alternativträning. Och jäklar vad alternativträning det blev. Tack och lov gjorde varken crosstrainer, cykel eller trappmaskin ont - och tack och lov är avståndet från vår lägenhet till stans bästa gym 400 meter - så istället för att springa två pass om dagen spenderade jag mornar och kvällar i gymmet. Kanske finns det inget bättre årstid att vara skadad än i november månad, vilket fick mig att tycka lite mindre synd om mig själv, och jag märkte att jag förvånandsvärt snabbt kom in i mina nya rutiner. Visst, det finns ingenting som kan ersätta löpningen, men det finns saker som kan lindra avsaknaden av den. 

Att kunna träna mig trött och svettig, få använda hjärtat och ta ut mig var otroligt skönt. Dels kunde det till viss del ersätta mina endorfiner från löpningen, och dels kunde jag bibehålla en bra kondition och uthållighet. Det gjorde väldigt mycket för mitt psykiska mående att ha kvar ventilen att kunna ta ut mig efter en krävande arbetsdag och fortfarande ha tillgång till den här egentiden. 

Att vara skadad gav mig tid att reflektera. Tvingade mig att backa och acceptera ett helt nytt nuläge. Det handlade inte längre om att förvänta mig att kunna träffa vissa farter på en intervall, utan att drömma om att snart kunna springa på skogsstigar igen. Jag insåg hur mycket jag saknade löpningen och vilket priviliegium det är att kunna springa långpass med klubben istället för att sätta sig i en cykelsal och stirra in i en vägg i 2,5 timmar. Jag reflekterade över min så starka drivkraft att komma tillbaka till löpningen, och hur jag skulle kunna använda den även efter skadan. När jag tar för givet att kunna springa så tänker jag inte lika mycket på att det faktiskt är NU jag har chanser att sätta upp modiga mål och ambitiösa planer för att nå dem. 

Att vara skadad tvingade mig också in i nya mönster och beteenden. Jag tvingades vila, vilket har gett mig svar och gjort gott för andra slitna delar av kroppen. Att tvingas vila gjorde också att jag fick se hur formgivande det kändes, på ett sätt som jag inte hade testat frivilligt. Att vila och återhämtning är en helt avgörande del för prestation är jag såklart bekant med, men jag har nog underskattat hur mycket som kan behövas. Att våga vila är och förblir svårt. 

Det gick förvånandsvärt snabbt att komma tillbaka i "innan skada-form" när jag väl kunde börja springa igen. Det var kanske en av de viktigaste lärdomarna jag fick av skadan - det är ingen idé att stressa tillbaka och några veckor utan löpning gör väldigt lite i det stora perspektivet. Att se hur snabbt kroppen mindes hur det var att springa i "vanliga" farter var häftigt och det gör att jag kommer att lita mer på kroppen och dess förmåga att komma tillbaka i framtiden. 

När jag blev skadad hade jag ett lopp planerat 1,5 månad framåt i tiden - Valencia 10 K. Ambitionen att kunna prestera där försvann direkt och byttes ut mot förhoppningen att eventuellt kunna stå på startlinjen men framförallt kunna springa under vår en månad långa Spanienvistelse. Nu sitter jag här, med en vecka kvar till loppet. Bakom mig har jag två veckor där jag utfört några av mina livs bästa pass. Och jag tror att jag kan vara i bättre form än någonsin. Trots - eller kanske kanske tack vare, en höftböjarskada.


Fler bloggar