Här är några saker jag älskar: 1. Att höra om hur och varför någon började springa. 2. Att höra varenda detalj om ett lopp någon har sprungit. 3. Att höra åtminstone varannan detalj om vilken löprunda som helst som någon har sprungit.

När man har lyckats fastna för löpning är det underbart att grotta ner sig i det, att höra allas historier. Förra sommaren sprang jag en halvmara i fjällen, och hur fantastiskt var det inte att sedan få prata om varenda liten sten efter vägen tillsammans med några andra som minst lika gärna ville diskutera samma stenar? Och så finns det så många olika anledningar att folk börjar springa, jag skulle vilja höra varenda en. Eftersom jag gillar att höra dessa historier så kanske det finns någon som tycker det vore roligt att höra detsamma från mig. Så här kommer min historia.

Det är ganska precis tre år och 49 veckor sedan. En tidig junimorgon och jag är på väg till jobbet. Som vanligt lite sen så får gå snabbt ner mot spårvagnshållplatsen. En bit bort ser jag spårvagnen närma sig mycket tidigare än jag hinner dit, så bestämmer mig för att satsa och springa den sista biten. Ger upp ganska omgående och väntar in nästa istället. Det är ett hemskt uppvaknande att inse att jag är 29 år gammal och inte har det i mig att kunna springa ens den där sista lilla biten! Man kan inte vara 29 år och inte orka någonting. Samma kväll går jag ner till källaren och gräver fram mina gamla löparskor som inte har använts på många år, sedan förra gången jag försökte mig på att börja träna löpning.

Det är alltså inte så att jag aldrig har tränat löpning innan denna händelse. Men jag har aldrig gillat det. Och då är det ju klart att jag aldrig fortsatte. Den här gången fastnade jag för det ordentligt och har sprungit regelbundet i snart fyra år. Inte så länge tycker säkert vissa, men för mig ett mirakel. Löpning alltså, vem visste att det kunde vara så himla kul?

Om några veckor springer jag mitt första maraton. Det känns livsfarligt och nervkittlande och allt annat åt det hållet. Löpning alltså, vem hade väl kunnat ana?

skriven av
portrait

Ida Aspviken

Lärare från Göteborg



Mina discipliner
Halvmaraton 10 km

Fler bloggar