Löpningens betydelse för mig har varit extra tydlig de senaste månaderna. Jag märker stor skillnad psykiskt och fysiskt. Jag är inte människa utan den. Jag är ingen man vill vara i närheten av, jag lovar.

Ja det är sant! Alla som känner mig väl vet att det inte är någon idé att resonera, dividera eller ens vara i närheten av mig när jag inte har ätit men när jag inte har sprungit...huh, minst tio gånger värre. Och en kombo av båda = dubbelkaos!

Jag har haft otur senaste månaderna med både sjuka barn, covid, magsjuka och ryggskott så träningen har blivit lidandes och det har verkligen känts ordentligt.

Jag blir en helt annan människa, fruktansvärt dåligt tålamod, sämre sömn, ökat sötsug, sur, tvär och ont i hela kroppen. Det är som att hela kroppen säckat ihop, hakan släpar nästan i marken, axlarna kommer långt upp mot öronen, jag spänner mig, det blir svårare att andas, dånande huvudvärk, ont i varenda kroppsdel. Jag är så van vid att röra på mig så det är klart att jag upplever stor skillnad. Vi är gjorda att röra på oss och jag är van vid att hålla igång.

Löpningen får mig verkligen att känna mig levande, fri och stark. Min fristad, min passion, min lycka, min medicin. Jag springer för alla dess fördelar, jag springer för mig, för mitt välbefinnande,för min kropp, för att det är kul, för att det är motiverande och utmanande , för att det är nyckeln till en glad, frisk och stark Emilia!

Det blir ljusare och ljusare ute, likaså är förhoppningen om detsamma för min träning, nu ska jag ha turen med mig, det kräver jag, jag ska komma tillbaka, bli människa igen, kunna stå rakryggad med sänkta axlar, noll smärta, ett stort leende och hålla tummarna för att det är nu det vänder!

Så....sammanfattningsvis, prata inte med mig innan jag har sprungit, bara ett litet tips!

/Emilia 

Fler bloggar