Det är den 23 februari tidigare i år och jag har precis kommit hem efter att ha löpcoachat mitt gäng med Springtime Friends. Det kändes, liksom de senaste passen, konstigt och tungt att springa. Jag känner min kropp utan och innan och visste egentligen redan innan att något var annorlunda. Markus, min käraste, är fortfarande iväg på sin fotbollsträning men jag kan inte hålla mig. Jag öppnar förpackningen med graviditetstest och medan jag väntar på svaret lägger jag mig ned på badrumsgolvet och stirrar upp i taket. När jag ser de två strecken på stickan som indikerar att jag är gravid börjar tårarna rinna av lycka. Jag sköljs över med känslor – kärlek, spänning, lycka men redan nu också en rädsla för att förlora det jag just fått.
De kommande dagarna känner jag ingenting, men sen kommer illamåendet krypande. Och eskalerar. Jag kan varken äta eller dricka och försöker dämpa eländet med såväl tabletter för illamående som åksjuke-armband. Ingenting hjälper. Jag kräks flera gånger per dag. Något morgonillamående vet jag inte av, mitt sitter i hela dagarna. Ibland hjälper det att småäta hela tiden, men plötsligt sköljer illamåendet över mig igen och tyvärr har jag då fyllt på förrådet av allt som kan komma upp. Att jobba i en butik är under den här perioden ren tortyr. Och ingen vet än varför jag plötsligt beter mig väldigt märkligt.
I april är jag bokad som löpcoach på två träningsresor till Portugal. Jag grämer mig verkligen över det eftersom jag inte kunnat springa en meter sedan illamåendet gjorde entré, och när jag ska åka är jag gravid i vecka 14. Min syster åker med som stöd, vilket är tur! Vad som också är tur är att illamåendet i samband med resan mattas av. Jag tar mig med nöd och näppe igenom de två veckorna, men det är ledsamt att jag känner att jag inte kan prestera och leverera som jag vill och jag bär också på en stark oro för att förlora mitt lilla embryo. När jag springer känner jag ett tryck nedåt i bäckenbotten och de flesta passen följs också av en liten blödning. Jag pendlar verkligen mellan total lycka över min graviditet och rädslan för att förlora den.
När jag kommer hem från Portugal gör ett nytt symptom entré – foglossning! Det blir svårt att ens gå till jobbet och väl där klarar jag inte av de rörelser som jobbet kräver. Och jag kan absolut inte springa. Jag blir till slut sjukskriven två veckor och därefter får jag gå hem på graviditetspenning de sista 60 dagarna inte BF.
Datumet för bebisens ankomst är beräknad till 24 oktober men det dröjer enda till 6 november innan jag blir igångsatt och min älskade dotter Lykke kommer till världen. Att jag dragits med i princip alla gravidkrämpor som listas och genomgått en helvetesförlossning är som bortblåst. Det finns inte längre någonting viktigare i livet än min dotter.
Att inte kunna springa – min enda ”drog” i livet – på 9 månader trodde jag skulle göra mig totalt galen. Jag kunde ju faktiskt inte träna över huvud taget (bortsett från fem pass vattengympa i slutet av graviditeten). Nu blev jag inte galen, åtminstone inte på grund av bristen av löpning. Nu har det gått en månad sedan jag blev mamma och jag känner mig oerhört stark! Jag har inte börjat springa än, och på grund av att jag fick 3e gradens bristningar i samband med förlossningen behöver jag på läkarens inrådan vänta lite till, men jag är mer sugen på att släppa benen fria än jag någonsin varit förut. Det härliga är att löpningen är någonting och ser fram emot med ett pirr snarare än att sakna. Jag det klarar jag av att göra ett tag till!
Kroppen är fantastisk! På pappret är jag förmodligen inte helt återställd, men jag känner mig faktiskt rätt vanlig.
Nu ser jag fram emot allt som komma skall framöver och livet tillsammans med min lilla familj - Lykke & Markus. Jag ser fram emot att fortsätta dela med mig av såväl mitt liv som mamma som framtida träningen, som av förklarliga skäl kommer att se helt annorlunda ut. Jag hoppas att jag kommer bli båda snabb, stark och uthållig igen - ja till och med snabbare, starkare och uthålligare än jag någonsin varit!
God jul och gott nytt år allesammans!
