Ungefär ett år tidigare anmälde jag mig för att delta i Makkabiaden för första gången. En stor anledning till det var för att jag ville hedra min pappa som deltog i spelen som ung och som just då genomgick behandlingar mot cancer i bukspottskörteln. Jag hade hoppats att han skulle leva tillräckligt länge så att han kunde vara på plats. Tyvärr gick han bort i januari.

För att ändå få en känsla av att han var med mig Israel så valde jag att bära hans gamla ring med hans initialer inristade.

Jag hade tränat hårt i ett års tid med detta lopp som mitt huvudsakliga mål. Under våren hade jag slagit personbästa i både 5 och 10 kilometer (15.59 och 33.24). Trots mina 37 år, en treåring hemma, ett heltidsjobb och drivandet av organisationen för pappor, DaddyHood Europe, på fritiden så var jag i mitt livs bästa form.

Oturligt nog hade ett fästingbett resulterat i att jag fått Borrelia precis innan avresan. Jag avslutade antibiotikakuren dagen innan loppet och sänkte därför mina egna förväntningar på ett bra resultat. Skulle jag känna att kroppen inte var ok hade jag lovat mina närmaste att inte fullföra loppet.

Jag får ett par peppande ord från svenska teamets överledare på plats Peter och Stephanie och joggar mot starten. Till jubel från seniorlaget i fotboll som jag umgåtts mycket med så kör jag några sista stegringslopp och ställer mig sen längst fram. Det är oklart exakt vilka jag faktiskt tävlar mot i själva Makkabiaden då alla deltagare i Jerusalem nightrun startar samtidigt. Jag hade dock fått en startlista dagen innan loppet kring vilka som jag tävlade om medaljer och jag trodde att jag hade hyfsad koll på mina motståndare. Jag pussar min pappas ring och säger för mig själv – Nu kör vi!

Ljudet från startskottet går och jublet stiger. Jag tar rygg på täten och tänker att jag hänger på så länge det funkar. Redan efter en kilometer rycker 3 etopiska israler och två amerikaner. Jag hamnar i en annan mindre klunga som jag sen drar ifrån. Ensam börjar jag ta mig an backarna, en efter en efter en. Den fruktade västerbron under Stockholm marathon känns fjuttig i jämförelse.

Efter runt 16 km börjar klättringen upp mot gamla stan. Jag kysser pappas ring och hoppas det ska ge mig lite extra krafter och når till slut Zions gate. Det känns heligt att springa in på de historiska kullerstenarna.

Bergodalbanan upp och ner fortsätter tills det bara är en kilometer kvar. Mitt mål var att nå en bra placering och jag är tämligen säker på att jag borde vara runt femma totalt sett i hela Jerusalem night run. Från ingenstans dyker den enda löparen upp som jag var helt säker på att jag inte tävlade mot om medaljer i Makkabiaden då han hade en annan färg på sin nummerlapp och då vi snackat innan starten så sa att han tävlade i multisport grenen Maccabi Men.. Först tänker jag att jag ska försöka hänga på och ge honom en ordentlig match. Jag känner dock att ena vaden börjat ge signaler för kramp. Jag tänker på borrelian och att jag bara två dagar senare ska tävla i 800 meter och 5000 meter. Jag ser ingen annan i närheten bakom mig och tänker att min placering i min kategori i Makkabiaden redan är säkrad och väljer därför att njuta av målgången i stället. Målet närmar sig och jag sträcker ut armarna som ett flygplan och vinkar till de svenska fotbollskillarna som jublar högt. Jag känner mig euforisk över att jag ens kunnat genomföra loppet med tanke på förutsättningarna inför.

”Vi är Thomas fans allihopa” skriker mina svenska lagkamrater och tårögd hoppar jag upp och ner i takt.

Resultatlistan kommer något senare och jag ser att de etiopiska israelerna som var med på startlistan inte står med. I stället är amerikanerna etta och tvåa och israelen som passerade mig på slutet står som trea. Jag är står som fyra fem sekunder från ett brons. Jag känner mig plötsligt tom. Så nära medalj utan att veta om att vi faktiskt tävlade mot varandra i samma kategori. Vi lämnar senare in en protest men det leder ingen vart.

Så här i efterhand har det tagit ett tag att släppa den snopna fjärdeplatsen. Men jag känner mig stolt och har framför allt fått med mig minnen från livet.

Makkabiaden är verkligen så mycket mer än bara tävlingarna. Alla utflykter, invigningen och avslutningen och den otroliga gemenskapen med judar från hela världen var mäktigare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig,

Makkabiaden har gett mig en stark stolthet kring min egen judiska identitet vilket inte alls var självklart där jag växte upp. Och det är värt så mycket mer än medaljer.