Oturståget fortsätter gå och det verkar inte finnas någon slutdestination,ännu, även om jag anar ett ljus där framme. Jag märker att ångesten äter upp mig, jag vill inte sitta kvar men jag kan inte bara öppna dörren och hoppa ut, men jag vet vad jag behöver göra, jag behöver dra i nödbromsen.

6 månader har gått sedan mitt senaste blogginlägg. Och jag kan nästan ta vid där jag slutade då. Tåget går och går men jag kommer aldrig fram.

Jag har just nattat mina barn, en ovanligt smidig läggning som tidigare tagit musten ur mig totalt. Jag tar ett djupt andetag , pustar ut, lägger mig i soffan och kommer efter en stund på mig själv med att jag bara ligger och glor rätt upp i taket. Jag behöver städa, fixa, vika tvätt, styra upp mina tankar, släppa ångesten, släppa det jag inte kan påverka, och fokusera på de jag faktiskt kan påverka. Utåt skrattar jag, är glad och får höra av min omgivning hur jag inspirerar och sprider så mycket positivitet omkring mig.

MEN inombords brinner jag, har en ångest som äter upp mig, jag gråter ena sekunden och är arg nästa, jag kan inte tänka klart och jag kan somna var som helst. Jag är SÅ trött. Jag är antingen vrålhungrig och äter mest helatiden eller mår för illa för att äta, är antingen sugen på bara skräp eller på att proppa i mig massa nyttigheter.

Så svängig på många plan så jag blir tokig !

Så vad har detta med träningen att göra kan man undra. Jag har nämnt de tidigare, träning, särskilt löpningen betyder så mycket för mig men nu känner jag ingen glädje i att ens försöka ta mig ut. Kroppen värker. Varenda cell värker. Det är hemskt att inte kunna sätta fingret på vad det är med mig. Det är något min hjärna och mitt hjärta försöker säga mig...Det första jag kände att jag ville utesluta var hormonrubbningar, något knas med sköldkörteln, eventuell brist på vitaminer och mineraler , så det har jag kollat upp,  balans och värden normala (väntar på ytterligare några svar )utom lite lågt blodvärde, men inte så lågt så det skulle få mig att somna stående !

Jag har visserligen gått upp till en högre tjänst med mer ansvar, mer press och stress , fokus på prestige, att göra ett bra jobb men tycker fortfarande inte det skulle vara anledning nog men ändå en logisk förklaring med så mycket nytt förstårs eller så vill jag bara inte acceptera att det är så, att jag kanske inte har eller kommer återhämta mig fullt ut efter min depression och utmattning 2017, att 5 vakna dygn, månader med torgskräck, ångest och psykoser alltid satt sina spår. Minnen av denna fruktansvärda tid kommer för alltid äta upp mig men jag lär mig leva med dem, lite mer för varje dag även om det inte är enkelt.

Löpningen ger mig en känsla av styrka, glädje och frihet, en medicin jag inte kan klara mig utan. Jag hoppas innerligt att jag kan ta mig ur detta, att jag får resterande provsvar som visar att jag kan släppa min oro, och att jag kan släppa och sluta tro att både jag själv ska försvinna och alla i min omgivning! Denna fruktansvärda dödsångest och tankar kring döden.

Jag vill peka ett stort finger åt det som äter upp mig! Jag kommer fortsätta finna min glädje och styrka i mina fantastiska barn, vänner och familj och att min bästa vän just löpningen ska komma tillbaka till mig så småningom! 

Allt är inte färgglatt helatiden men jag ska verkligen se till att färgerna blir allt klarare, JUST DET!

Ta hand om er!

skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar

Vill du veta mer om ASICS FrontRunner communityt?