Följ min resa i flera delar

Del 1

Från träsket till publikens jubel

Träskets sörja kylde och kröp upp över anklarna. Löparens tår kändes inte alls – längre. Träsket hade väckts ur sitt tusenårsslummer och ville nu dra ner inkräktaren. Bara en kilometer till – vänd inte om – inte än. Han tvingade upp blicken och riktade den mot horisonten – fortsätt.

Regnet smattrade mot ansiktet och han ryste till när vätan strilade ner inunder tröjan. Ett steg i taget – klafs klafs – träsket sög tag ännu hårdare. Måste fortsätta framåt. Pannlampan bildade en ensligt ljussken och klöv mörkret som slöt sig runtomkring honom. Han snavade till – det högg till i bröstet på honom – skräcken för att bli skadad igen var ständigt närvarande. År av skador, korta episoder av löpning och tid i ensamhet gjorde sig påmind. Bilder på andra löpare med medaljer, gemenskap och marathonblåsor svischade förbi. Nu skulle han börja om- och resan började här ute i den östgötska sörjan på obygden. Ett steg i taget, ett steg till och sen ett till.

När han knappt ett år senare, steg för steg, klev uppför scenens trappa och mottog folkets jubel – efter ett rekordsnabbt stadslopp – så kunde han känna hur träsket i ett modlöst sista försök försökte hålla kvar honom runt anklarna. Med tunga steg lyckades han äntra scenen där konferenciern i sin sommarklänning väntade med blommor och prispengar. När hon log mot honom glimtade sensommarsolens strålar till bakom husen och han vaknade till. Han släppte tanken på träsket och vinkade mekaniskt med sin hand och publiken gensvarade med ett ökat jubel. Han kunde då höra långt därborta hur träsket kluckade till, sjönk in och återgick till sin bottenlösa slummer och han unnade sig ett litet leende.

Tillbakablickande

Hösten 2017 regnade det –mycket. Det var då jag sprang omkring på Ösgötaleden i ren väta och byggde upp min kropp. Envetet och målinriktat och utanför löpargemenskapen, en riktig ensamvarg ute i det ensliga landskapet. Kontrasten ett år senare med löpargemenskap och elittider var ganska slående.Lyckan stegrade även i dess högsta tonarter när jag nu våren 2019 av David Lenneman fick frågan om att vara med I Asics FrontRunner teamet. Hur hamnade jag här tänkte jag? Och vilken resa där jag gått från skadad motionär till att springa in på elittider på Lidingöloppet, Marathon och halvmarathon. Efter år av skador och knappt någon löpning alls i ryggsäcken – en skadeskjuten ensam nybörjare som aldrig kom igång – var jag en utdömt icke- löpare. Men där i träsksörjan började resan och sprang gjorde jag – eller snarare klafsade i leran – med blöta skor och strumpor. Jag ska upp i löpvolym men inte gå sönder denna gång tänkte jag. När jag kom hem var det duscha fötterna varma och dricka ångande te som var första prio. Jag tackar än idag den blöta hösten 2017 med Östgötaleden på Tinnerö för den skonsamma lervälling jag fick springa i.

Men min löpning började lite innan det på ett trevande sätt för några år sedan. Jag var en rätt tung kille, tränade regelbundet på gym, sprang nästan aldrig, jobbade och pluggade alldeles för mycket. Hälsan var fortfarande långt ifrån topp efter många år som onyttig reseledare ute i världen där jag plikttroget följde hela ohälsans ABC- bok. Efter alla livsglada år var det mer fråga om styrketräning efter hemkomst. Efter några år harvandes på gymmet så kände jag att jag saknade något — en utmaning.

Golgatalöpning på Lidingöloppet

Anmälan till Lidingöloppet 30 km skickades in spontant. Jag hade ingen aning om vad Lidingöloppet kräver av en. Tycker än idag att det är bland det tuffaste loppen man kan göra. Under senvåren och sommaren tränade jag några gånger i veckan inför loppet. På loppdagen vid starten och Koltorps gröna matta fick jag en rejäl kick. Det kändes nästan som en krigshär på gräsfältet som skulle ut i strid. Jag gick igång rejält när hela fältet satte iväg och när man hörde smattrandet mot marken. Jag sprang igenom första 20 km lite väl snabbt men med en relativt sett bra känsla men dog dock lidingöloppsdöden sista 10 km. Det var en ren golgatalöpning från Abborrebacken vid 24,5 km och in i mål. Jag grät av utmattning. Egentligen var det ett brytlopp, men jag fungerar inte så, och det där var en sak jag skulle få komma att få stor nytta av i min löpning långt senare. Min envishet, min maniskhet och min ”Grit” – min ”Mambamentality”. Visst jag kan tröttas och jag kan tappa fart under lopp och träningspass. Men jag slutar aldrig. Gör jag ett dåligt pass så fortsätter jag och bibehåller ansträngningen eller springer längre. Jag har ibland svårt att springa hem, jag bara fortsätter.

Det året sprang in på en ok motionärstid men jag grät av besvikelse. Jag var otröstlig på vägen hem. Och ändå sedan den dagen är jag känt en revanschlusta på Lidingöloppet. Som att vi har något ouppklarat tillsammans. Efter Lidingölopet hade jag svårt att återhämta mig och löpningen gick segt som kola veckorna efteråt. Jag hade inget mål med löpningen, tröttnade och jag la den på hyllan och började träna crossfit under vintern. Jag trodde det var goodbye med löpningen, jag hade inte hunnit bli biten än, men mycket lite visste jag om framtiden…

skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping


Klubb: IK Nocout.se

Mina discipliner
10 km Halvmaraton Maraton