DELA
Varje gång jag sätter mig ner för att försöka formulera min relation till löpning så slutar det med att jag, efter att ha suddat ut den inledande meningen femtioelva gånger, villrådigt stirrar in i en tom skärm. Var ska man börja? Jag vet att jag aldrig kommer kunna sätta ord på vad löpningen är för mig. Ingenting jag skriver kommer kunna skildra det på rätt sätt eller göra det rättvisa. Men då och då närmar jag mig ett försök. Här kommer ett av dem.

Det är ganska sjukt hur man för varje år kan bli mer och mer fascinerad av processen att sätta den ena foten framför den andra, och upprepa det timme ut och timme in. Det är också ganska sjukt vilken inverkan det har på välbefinnandet, livsmotivationen, koncentrationen, förmågan att tänka klart och rationellt... Listan kan nog göras oändlig. Att ha hittat verktyget löpning i mitt liv är i särklass det bästa jag givit mig själv. Det är mitt grova beroende och det som får mig att känna mig oövervinnelig.

Men löpningen har också låtit mig åka på hårda smällar. Smällar som i stunden varit enormt frustrerande och tuffa, men i längden utvecklat mig på mer än en front som människa. För tids nog kommer de. Smällarna, motgångarna och de tuffa perioderna. Då man känner sig väldigt långt borta från oövervinneligheten och undrar vem man tror att man är, och vad man tror att man håller på med. Som idrottare och elitsatsande löpare måste man någon gång inse och acceptera att det inte alltid kommer att gå fortare och fortare. Personliga rekord duggar inte tätt, de är extremfallen. Dagarna då allt klaffar och formen är bättre än någonsin förr. Jag förvånas över hur många det är som verkar resonera som att allt som inte är PB är ett litet misslyckande. Och jag tycker synd om dem, för det måste bli en jäkla massa misslyckanden under en livstid. Samtidigt är det ju drivkraften och hungern att alltid vilja bli bättre som tar en framåt. Som med allt annat i livet är det en fin balans. En balans som man måste lära sig hantera om man vill att löpningen ska vara lustfylld, och fortsätta vara det i många år framöver.

I perioder har fått jobba mycket med mig själv och min relation till löpningen. Mer än en gång har jag den hårda vägen fått inse hur mycket jag identifierar mig själv som en löpare, och hur sårbar jag därmed blir när löpningen inte flyter på som jag vill, när kroppen gör ont och när resultaten och den fina känslan uteblir. Att ifrågasätta löpningen blir nästan som att ifrågasätta mig som person. Plågsamt. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt. Att våga ifrågasätta även det man älskar gör att man inte stagnerar. Det möjliggör utveckling, nya perspektiv och nyvunna insikter. För någonstans har jag nu insett att löpning kan för mig inte bara vara prestation. Och det får inte vara roligt bara när det går bra. Resultat får inte vara det enda som betyder något, för löpningen är så mycket mer än så.

Och det är när jag förlikar mig med det som jag kan slappna av och njuta av löpningen på riktigt. Det ironiska är det ofta även är då som resultaten kommer. Jag tänker mig ofta löpning, och framför allt tävlande, som att 90% är mentalt, och den andra hälften är fysisk. Och nej, som 80% civilingenjör har jag inte så stora problem med matten som det verkar. Utan jag menar det. Under ett lopp sitter 90% i huvudet, men det går inte att komma ifrån att din fysiska kapacitet till 50% kommer att utgöra vad du kan prestera. Lite liknande tycker jag att det är med träningen. Är du inte mentalt där, tillfreds, avslappnat och mottaglig, så kan inte kroppen tillgodogöra sig träningen, fokusera och ta ut sig. Jag har med åren blivit varse om vilken kraft som finns i de mentala barriärer jag kan sätta upp för mig själv.

För mig är hållbar löpning att lära känna sig själv. Acceptera livet och löpningens ofullkomlighet, och omfamna den. Jag älskar att känna blodet pumpa, kroppen samarbeta och att pressa mig själv i lättviktsskor. Men det kan inte vara det enda jag jagar. För då kommer jag inte att fortsätta fascineras av och älska löpningen mer och mer för varje år som går. Det var en lättnad för mig att inse att kravlöst löpande och prestationsinriktad satsning inte behöver vara motsättningar. Inte för mig, och inte för någon annan. För det är du som sätter reglerna. Och det är du som ska hitta din sunda själ i din sunda kropp. Din hållbara löpning.

skriven av
portrait

Frida Michold

Civilingenjörsstudent från Linköping

Åldersgrupp: 23

Klubb: Set Sail IF

MINA DISCIPLINER
10 km Halvmaraton Traillöpning
MINA DISCIPLINER
10k half_marathon trail