DELA
Men hoppla. Här sitter jag och har inte skrivit något inlägg sedan Barcelona Marathon. Ah, Barcelona Marathon - det var tider det.

Nog för att det var ett skitjobbigt lopp som inte riktigt gick min väg, men på den tiden (i mars) kunde jag i alla fall springa 42 km. Veckan efter sprang jag Premiärmilen i Stockholm. Persade på det loppet (woop). Sedan drog jag på träningsresa till Portugal. Sprang skitmycket. Sedan kom jag hem och kände mig stel. Jag var inte stel, jag var skadad.

Domen hos sjukgymnasten var en överbelastning i en muskelsena. Jag hade ont hela tiden. Kunde vakna på natten av smärta i låret. Att springa var det ju såklart inte tal om, jag haltade till och med när jag gick. Var hos sjukgymnasten varanann vecka och ena gången sa han: “Nej, Ida. Du får nog ställa in Göteborgsvarvet i år.” En annan gång sa han: “Nej, Ida. Det är nog ingen bra idé att du springer Stockholm Marathon.”

Det tog rätt hårt på mig. Såklart. Jag älskar ju att springa. Men sedan jag för första gången träffade sjukgymnasten och hörde mig själv förklara hur jag hade tränat den senaste tiden (massa löpning, ingen styrketräning) så fattar jag ju varför det blev så. Så det var bara att starta upp ett rehabprogram för det gamla låret och vägen tillbaka tog betydligt längre tid än jag hade hoppats. Men målet hade jag ju klart för mig: fasen, vem bryr sig om alla lopp? Jag ville bara kunna springa. Så jag körde mitt rehabprogram slaviskt och när jag tre (!) månader (!) senare kunde springa 2,7 km helt smärtfritt var jag så löphög att jag inte ens kan förklara känslan.

Så nu springer jag igen. Har fortfarande inte sprungit något lopp sedan i mars, och det är sällan jag tar mig över 10 km på en och samma runda. Jag skyndar långsamt och jag fortsätter att styrketräna, även fast jag tycker att styrketräning är i princip det tråkigaste som finns. Även om flåset inte riktigt är på samma nivå som tidigare (no shit) så känner jag mig betydligt starkare, jag har liksom mer tryck i benen. Att styrketräning var så bra, who knew? Den där himla överbelastningen blev något av ett uppvaknande för mig.

Så målet då? Det är glasklart. Jag ska tillbaka. Kanske inte känner något större behov av att springa ett maraton inom den närmsta framtiden, men jag ska definitivt tillbaka till den tiden då det inte kändes som världens projekt att springa en mil. Som julavslutning på skolan där jag jobbar springer alla lärare och elever milen tillsammans. Då ska jag fasen vara i toppform alltså. Det får nog vara mitt mål! (Och så ska jag fortsätta styrketräna.)

Första smärtfria rundan på tre månader - den känslan! 


skriven av
portrait

Ida Aspviken

Lärare från Göteborg

MINA DISCIPLINER
halvmara 10 km traillöpning
MINA DISCIPLINER
half_marathon 10k trail