Jag är inte så säker att jag kommer ha samma känsla helatiden under kommande månader. Hösten för mig är också mörker. Men det gråa, mörka har också sin charm. Jag gillar att småplocka i hemmet, baka och testa nya recept, möblera om eller bara mysa ner mig under en filt med tända ljus med mycket te framför en bra serie, läsa en bra bok eller lyssna på poddar. Sådant man helt enkelt kanske gör mer denna tid.
Jag känner också hur ångesten smyger sig på, under den här tiden förra året, var jag högggravid, både stor och trött mest helatiden. Jag har förstått nu efteråt att jag mådde väldigt psykisk dåligt över att jag mådde illa från dag ett tills våran tjej var ute. 9 månader konstant illamående och kräk 20 gånger om dagen de första fyra månaderna, de slet. Det slet på humöret. Förmågan att försöka vara trevlig, skratta och göra mitt jobb, det som jag är bra på. De syndes kanske inte men jäklar vad det är jobbigt att springa runt och le när kräket står en upp i halsen. Kämpigt. Som så många andra är beredda att hålla med om. Illamående och att må både fysiskt och psykiskt dåligt är inget nytt under graviditet. En del drabbas mer och en del drabbas inte alls och går på moln de flesta månader, grattis tilll dem.
När jag sedan satt där med min bebis i famnen, efter en dröm förlossning,egentligen, så fick jag som en riktig käft smäll! Vilken livs förändring, vilken grej att kunna trycka ut en bebis och att jag valde att göra de utan bedövning och 2 dygn utan sömn(jag ångrar förstås nu efteråt att jag inte tog någon bedövning då jag redan var trött och desutom låg med 40 graders feber, men jag ville visa att jag kunde, hänga med och se vad jag klarade, vad min kropp klarade)
Ytterligare 3 dygn utan sömn gick och jag gick in i utmattningsväggen, som jag kallar de. Jag har aldrig varit deprimerad, jag har aldrig varit utmattad, jag har aldrig lidigt av sömnbrist, aldrig lidigt av ångest. Det var inte lätt att ta dessa signaler på något annat sätt än att de var normalt och så skulle de tydligen vara. Jag var otroligt glad över vår efterlängtade tjej och ville mest hålla henne helatiden men jag kunde inte låta bli att gråta mest helatiden, jag kunde aldrig ana vilka hemska månader jag hade framför mig, och jag förstod ingenting. Varför jag. Varför någon överhuvudtaget.
Att jag under 3 månader knappt kunde röra mig, inte kunna prata, inte säga mer en ett ord i taget , inte kunna höra alls eller höra allt skrämmande högt. Inte kunna se ordentligt, allt var suddigt. Inte känna någon smak. Inte vara hungrig. Inte komma ihåg något. Inte känna igen min familj eller min man eller att tro att min bebis var en docka, för varför skulle någon låta mig få ta hand om ett barn. Mina mamma armar var inte så långa och hormonerna och sömnbristen vände ut och in på mig. Jag ville inte leva men heller inte försvinna, detta svarta hål.
Dessa känslor och minnen som kommer tillbaka nu när denna tid närmar sig har gjort att jag fått tillbaka den där ångesten.
Jag vill aldrig i hela mitt liv uppleva detta igen!
Jag är samtidigt inställd på att hösten kommer bli något annat, vintern kommer bli något helt annat. Jag vet vad jag ska hålla koll på för varningssignaler, jag vet att min träning, frisk luft och rörelse hjälper mig långt. Jag har min fina, glada och busiga tjej att ta hand om, leka med, njuta av. Inget gör mig så glad som min lilla familj.
ASICS och alla i laget har verkligen hjälpt mig att komma i gång med träningen nu efter detta kaos. Först kände jag stress och press. Tiden och orken fanns inte. Men sedan vände jag de till något positivt istället, i takt med att jag mådde bättre. Jag blev mer motiverad att göra de jag brinner för. Alla de andra i teamet motiverade mig. Jag har kommit igång ordentligt nu och springer flera gånger i veckan. För några dagar sedan sprang jag 16,5 km, det längsta någonsin efter förlossningen och faktisk det längsta på träning också (sprungit en del halv maraton lopp)
Jag kände mig sjukt stolt efteråt , glad förstårs och tacksam att kroppen höll hela vägen. Jag kunde njuta av pigga och fräscha ben, klarblå himmel, strålande sol, krispig luft, det var vindstilla och såklart så hade jag med mig bra draghjälp, utan dem hade jag inte sprungit på och fått ihop denna distans, just nu!
Det är så härligt att verkligen ha kommit igång nu med både löpning och styrka. Man kan säga att slutet på detta år, men framförallt nästa år, det är mitt år! Som jag ska slå tillbaka och göra de bästa året någonsin på alla plan! Ingen mer ångest, ingen depp, bara massa pepp! ! Ingen tillbakablick, dit ska jag inte. Nu ska jag bara framåt. Känner ni peppvågen över er? nu kör vi, som man brukar säga!
/Emilia
