Inte för att jag någon gång kommer att ställa upp i OS men just själva bilden av att vi nu är i väntans tider men att vi ändå fortsätter att springa och röra oss framåt. Med facklan högt! Vi springer ensamma, men vi springer framåt och lämnar över facklan till nästa: Pay it forward liksom.
Vi kanske är ensamma men det känns ändå som att vi ingår i ett sammanhang. Vi hjälps åt att hålla facklan brinnande: för snart kommer vi att träffas och springa tillsammans igen.Jag tycker känslan just nu är att man är med i en surrealistisk film. På något sätt känns allt som vanligt, men ändå är allt förändrat. Men nu är det kanske viktigare än någonsin att hålla liv i sin träning för att må så bra som möjligt.
Efter att den största besvikelsen, över att Boston maraton är framflyttat, lagt sig, har jag nu försökt tänka på ett annat sätt. Den första känslan jag landade i var, som tur var, att jag tränar ju inte primärt för att vara med i något lopp utan det primära syftet med min träning är att jag mår så fantastiskt bra av att röra på mig. Så när väl den vetskapen hade sjunkit in kunde jag börja gräva där jag stod, på något sätt.
Jag valde att ta ett steg tillbaka från mitt ganska tuffa träningsprogram. Jag unnar mig nu att träna lite mer kravlöst och går mer på känsla och det har varit en ganska skön inställning märker jag. Jag försöker istället bara samla kontinuitet och passar även på att köra mer rehab- och alternativträning. Något jag annars tycker lätt blir bortprioriterat när man fokuserar mot ett lopp.
Så jag tror det är viktigt att hålla liv i sin träning, men unna sig att sänka kraven en aning. Mantrat får vara: den bästa träningen är den som blir av. Vi kan alla göra någonting. Men känn ingen stress för att man inte kan följa sin träningsplan eller har möjlighet och ork att köra just det passet man tänkt. Men håll facklan brinnande och låt drivkraften vara att just i denna tid behöver vi det fysiska och psykiska välbefinnandet som träningen ger oss. Som maratongurun Anders Szalkai skrev i sin krönika häromdagen: det är mållöst men inte meningslöst!
Så avslutningsvis, försök fokusera på det du kan och acceptera det du inte kan påverka. Vi kan inte påverka att vi numer har en allmän smittspridning av coronaviruset i landet och de restriktioner som införts pga det. Vi kan inte påverka att våra lopp och gemensamma träffar blir inställda eller framflyttade. Men det vi kan påverka hur vi förhåller oss till det, hur vi väljer att tänka kring det. Vi kan påverka vårt allmänna välbefinnande och det kommer att avgöra hur vi kan tackla denna situation vi befinner oss i. Så gör det lilla du kan för att må så bra som möjligt. Starta varje morgon med att fråga dig själv: Vad kan du göra idag för att må så bra som möjligt?
skriven av
Sofia Norgren
Specialpedagog och föreläsare från Ludvika
Klubb: Ludvika friidrottsförening