Pandemi. Den har och påverkar oss olika. Den senaste tiden har jag känt mig lite trött. Inte trött som sovtrött, utan mer trött på situationen, vilket är fullt förståeligt. Mina rundor kändes tråkiga. Bilarna alltför många och högljudda och pendelcyklisterna för snabba för att alltid väja för. Dessutom med över ett års avsaknad av tävlingar kände jag ändå att jag behövde göra något jobbigt. Något fysiskt och mentalt jobbigt som fick mig att ta fram det där berömda pannbenet jag snickrat på under så många år. Slängde ut en krok till min vän Sandra. Hon var på. Så helgen som gick gav vi oss ut på en längre fun-run. 92 km runt sjön Skagern i Värmland, Örebro och Västra Götalands län. Väl i bilen på fredageftermiddagen kände jag mig lite nervös. Det var ju trots allt ganska längesen jag gjorde något sånt här. Strulet med foten hade inneburit att det inte direkt hade haglat med kvalitativa långpass. Det här året hade jag inte sprungit längre än tre timmar, och vi får gå tillbaka till oktober 2020 för att hitta en tresiffrig sträcka till fots.

Hursomhelst gav vi oss av från parkeringen vid Åtorps kyrka, strax efter 8 på lördagsmorgonen. Vi hade redan från början bestämt oss för att springa i 25 minuter och gå 5 min. Marschrutin, som det heter på Försvarsmaktsspråk. Det sparar både kropp och knopp då vi räknade att vara ute i någonstans mellan 10 och 12 timmar. Det är mulet till en början men snart spricker det upp och strax innan halvvägs skiner solen från en klarblå himmel. Kilometerna flyter på bra. Vi stannar för kaffe och smörgås på Lisas mack och krog i Hova. Strax innan hade vi nästan fått med oss ett lamm som tyckte vi var tillräckligt intressant för att rymma ut genom stängslet i hagen där den betade i Finnerödja. Sötdöden till trots lyckades vi få in den i hagen igen. Nu skiner solen och sportdrycken i vätskeryggan släcker inte direkt törsten. Vi stannar och doppar huvudet i en bäck, det kyler, om bara så för en stund. Benen mår förvånansvärt bra och det är som om att kroppen har fattat att vi är ute på ett sånt där äventyr jag utsätter den för ibland och gått in i ultra-mode. Vi tar en kilometer extra till förmån för wienerbröd och kall cola i Gullspång. Nu har vi ca 30 km kvar till bilen. Energinivån är höjd och benen trummar på. Kort därefter mörknar himlen, Tor drar fram med sin hammare och regnet börjar ösa. Haglet kommer och går men regnet håller i sig de kommande timmarna. Temperaturen sjunker men jag känner mig rätt så nöjd, det här är Maria-väder. Jag har sällan problem med regn. Vi trummar på. Nu pratar vi inte så mycket. Det hörs ändå inte över regnet. 25 min jogg. 5 min promenad. Någon gå-backe emellanåt, men hela tiden framåt. Kilometerna till bilen tickar på neråt. ”Nu är det bara ett Backyard-varv kvar” säger Sandra. Ett Backyard-varv är 6.7 km. ”Det är några stycken som har klarat av att springa jättemånga Backyard-varv, men det är ännu fler som har klarat av att springa ett”. I mitt huvud tycker jag det låter sjukt rimligt. Bara 6.7 km. I princip ensiffrigt. Nu gör mina ben ganska ont. Alla gel är slut och sportdrycken har sinat. Då ser vi kyrktornet och den sista kilometern börjar att ticka ner. Nu är jag helt plötsligt inte trött längre och smärtan i benen, ja, den är sekundär. Kyrkan blir större och större och vi passerar den lilla skylten som marker det ännu mindre samhället Åtorp. Jag passar på att dra mitt favorit-inspirations-citat för Sandra den sista biten in mot bilen:

”Let me tell you something you already know. The world aint all sunshine and rainbows.
It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it.
You, me, or nobody is gonna hit as hard as life.
But it aint about how hard you hit.
It’s about how hard you can get hit and keep moving forward.
How much you can take, and keep moving forward.
That’s how winning is done.
Now if you know what you’re worth then go out there and get what you’re worth. But you’ve got to be willing to take the hits.
And not pointing fingers saying you aint where you want to be because of him, or her, or anybody.
Cowards do that, and that aint you. You’re better than that!”

Citatet kommer från Rocky, och även fast jag vet att det är manus, så älskar jag det. Ibland behöver man göra jobbiga saker. Jag behöver göra det för att påminna mig om att jag fixar det och att jag har förmågan. Trots att jag är trött, det gör ont och för tillfället, kanske inte speciellt roligt. Den här helgen fick jag precis det jag ville, men framförallt, det jag behövde.