Jag har rört på mig hela livet. Det insåg jag en period efter att vi fick vår son, en period då jag hade varit som minst fysiskt aktiv under hela mitt liv. Det var inte en lång period men den var tillräckligt lång, väckarklockan var andfåddhet när jag gick upp för trappor och att jag fick hålla andan när jag knöt skorna. Jag hade aldrig känt så tidigare och det var svårt för mig först att förstå vad det var. Den djupare insikten var att jag insåg att jag faktiskt alltid rört på mig i mitt liv. Som ungt barn i Rissne var jag ute från morgon till sen kväll och spelade fotboll på gårdarna i bostadsområdet eller åkte skridskor i rinken, som ungdom då jag gått med i ett basketlag där dagar och kvällar fylldes med basket inom- och utomhus. Innebandy eller fotboll i idrottshallen som man alltid fick tillgång till eller tennis på idrottsplatsen. Jag och mina vänner likt många andra barn och unga i Rissne rörde på oss fantastiskt mycket.

När man ser tillbaka på det idag tycks möjligheterna och tillgången till rörelse och idrott för ett litet arbetarklassbarn på 80-talet varit oändliga.

Idag är verkligheten en annan. Bostadshusens gårdar ekar tomma när jag är och hälsar på hos min mor som bor kvar i samma kvarter i Rissne. Idrottsplatsen har blivit en stor byggarbetsplats där radhus ska byggas och det finns inga fritidsgårdar som kan låna ut nycklar till idrottshallar. Orsakerna till denna förändring i Rissne är naturligtvis flera men det rimmar med klass- och hälsoklyftorna som har blivit större än de någonsin varit i Sverige i modern tid.

För idrott och motion har med socioekonomisk bakgrund att göra i allra högsta grad, vilken inkomst du har, var du bor och hur mycket fritid du har är avgörande för hur mycket du rör på dig. Det finns det en uppsjö av rapporter och forskning som visar på. Graden av motionsutövande i tidig ålder är även starkt avgörande för hur utövandet ser ut i vuxen ålder.

Så vad kan man själv göra om man vill inspirera folk till rörelse? Personligen så försöker jag dra med mig någon när jag ska ut och springa och gör mig alltid tillgänglig när någon hör av sig och vill följa med ut för att ”komma igång”. Jag ligger ofta på barnets skola och fritids om rörelse och har vid det här laget fått in ett par ungar i sonens basketlag. Jag tjatar också om de resurser vi har i området som fri skridskoåkning där man får låna tillbehör och vilken resurs badkortet är som alla förskoleklassbarn har fått hemskickade. Jag informerar om alla lopp det finns för barn och vuxna (den informationen är inte alltid tillgänglig).

Slutligen. En av de kanske viktigaste sakerna jag och förmodligen du som läser det här kan göra är att starta eller gå med i traditionella idrottsföreningar och engagera oss med vår tid. Detta för att motverka den utvecklingen i idrottslivet med privatisering, kommersialisering och professionalisering som gjort idrotten än mer otillgänglig.