In it for the long run - man får göra det man kan när det inte blev som det skulle

I slutet av augusti fick jag (återigen) en inflammation i vänster höft. Mindre roligt, framförallt för att jag hade "lovat" mig själv att det aldrig skulle bli någon höftinflammation igen (man kan alltid prova saker en gång). Tydligen hade jag inte gjort tillräckligt med rätt saker för att hålla mig borta och symptomen var ett faktum. Denna gång tog jag tag i det direkt, förra gången dröjde det nästan två månader innan vi fick reda på vad det faktiskt var och kunde börja agera. Lösningen? 10 dagars löpvila i kombination med receptbelagda antiinflammatoriska tabletter. Alternativ konditionsträning under tiden och rörlighetsträning. Därefter smyga igång med träningen igen.

Detta innebar att jag tappade ca 4 veckors träning och är fortfarande restriktiv med distans. Det lägger ingen bra grund för ett pers på marathon då det gäller att ligga så nära max som möjligt utan att gå över gränsen. Alla distanser är tuffa beroende om man går nära eller på max. Jag bestämde mig därför för att inte åka. Det kändes inte roligt att göra hela resan om jag ändå visste att jag "bara" skulle jogga igenom. Det hände sig dock häromveckan att jag ändå sprang ett marathon. I Bålsta. Som ett långpass med nummerlapp. Några dagar innan så frågade jag min tränare om det ändå kunde vara ok att köra ett marathon, men ta det väldans lugnt och som en kul grej. Han gav sin tillåtelse och jag ringde min kompis Danne som ställde upp som sällskap utan att blinka. Vi fick en fin dag i och omkring Bålsta centrum med Bålsta IK Friidrott som arrangör med fantastiska funktionärer. Ett drygt trettiotal deltagare på både hel- och halvmarathon på en bana där man mötte varandra och kunde heja. Vi tuffade iväg och benen kändes över förväntan även om det kändes ovanligt långt innan jag kändes uppvärmd och det började rulla på utan större ansträngning. Jag var ändå lite nervös med tanke på att det var rätt längesen jag hade sprungit såpass långt. Man kommer dock rätt långt på envishet och erfarenhet om det inte behöver gå alltför fort, och det gjorde det inte här. Jag strävade efter ett jämnt energiintag och eftersom det var varvbana gick det utmärkt att ta en av mina flaskor i farten och därefter gå några meter för att dricka upp all sportdryck. Jag hade även tre gel i sportbhn (och som alltid får jag skavsår av kanterna, ser fram emot produktutveckling av skavsårsfria kanter på gelen här framöver!) som jag tog lagom innan varvning vartannat varv. Jag och Danne pratade oss igenom de 42 kilometrarna hann avhandla rätt många ämnen under dagen. På sista varvet (varje varv var 4.8 km och vi sprang 8 st sådana samt ett halvt varv i början) började benen nästan från ingenstans att göra ont (det kändes nästan som att det var psykologiskt, man ska aldrig underskatta vad som händer när man vet att det snart är dags för målgång) men då var det bara att fokusera på ett steg i taget och snart rullade vi över mållinjen. Jag sprang i mina Asics GT-2000 10 (med rosa glitter, icke att förglömma). Tror inte det finns en sko jag litar mer på än GT-2000, har haft samma modell sedan jag var 14 (I shit you not) och de levererar gång på gång på gång.

 Jag lyckades  komma tvåa i damklassen (av två startande :) men ändå ) och fick med mig ett fint pris i form av en stor goodiebag från Wasa bröd. Alltid tacksamt med mat som pris för min del :)

Nu har jag verkligen fått nog av höftinflammationer och har inga planer på att ha en tredje, three strikes - you're out. Jag är väldigt nog med rörlighetsträningen och stegrar sakta men säkert upp volymen både på passen och veckorna. Skynda långsamt, påminner min naprapat mig om varje gång jag är där. Som tur är, är jag in it for the long run.