Jag är nyss hemkommen från mitt längsta (12 km) löppass på nästan ett år. Det var skönt, gick ganska lätt och betydligt snabbare än förväntat. Jag är på väg tillbaka!

2018 var inte mitt år. Började visserligen starkt med att genomföra ett maraton och sedan persa på milen, men sedan var det tack och hej. En överbelastningsskada i låret gjorde att jag fick lägga löparskorna på hyllan i några månader, men i slutet av sommaren var jag skadefri igen och började springa så smått. Jag var pepp på att komma tillbaka till min forna form och det gick åt rätt håll. Ja, tills hösten kom och saker hände i mitt privatliv som gjorde att löpningen (eller träningen överlag) blev ett berg som var alldeles för svårt att bestiga.

Att hitta glädjen för träning igen har legat där i bakhuvudet och varit mitt mål de senaste månaderna och nu vill jag nog säga att jag är där. Jag tror faktiskt att jag tränar mer än någonsin förr (fast varierat den här gången, så jag förhoppningsvis slipper skada mig igen) och jag har så fruktansvärt roligt när jag gör det! Jag har ett grymt flyt i träningen och märker tydliga resultat och det gör mig ju såklart ännu mer pepp. Jag har blivit en sådan jäkel som tycker att vilodagarna är de tråkigaste dagarna, och så har jag börjat längta efter att springa lopp igen. Om ett par veckor är det ETT HELT ÅR sedan jag sprang mitt senaste lopp. Med tanke på att jag är en riktig loppjunkie innerst inne är det faktiskt ganska galet.

Jag googlar lopp igen och är så nära anmälningsknappen på både det ena och det tredje. Igår bestämde jag mig för en revansch på Göteborgsvarvet som sjukgymnasten inte lät mig springa förra året och jag funderar på hur jag på ett klokt sätt ska lägga upp min halvmaraträning. Och det gör mig pirrig och glad när jag tänker på hur det ska kännas att ta emot medaljen i maj.

Känslan att vara på gång igen efter det där skitåret - m a g i s k. Nu ni.

Så här bra känns det: 


skriven av
portrait

Ida Aspviken

Lärare från Göteborg



Mina discipliner
Halvmaraton 10 km

Fler bloggar