Jag förstår dom som utvecklar en ätstörning, jag själv hade en i tonåren. För mig, och säkert för många andra, handlar det om dålig självkänsla och en känsla av att ha kontroll. Jag har en beroendesjukdom och innan min beroendesjukdom tog sig i uttryck så hade jag sakta börjat kontrollera mitt matintag mer och mer genom att svälta mig själv, även kallat anorexia nervosa. Då jag började använda droger så varken ville jag eller “behövde” jag äta som jag borde, då gick ätstörningen hand i hand med beroendet. “Perfekt!” sa min ätstörning till mig. Sen upplevde jag att ätstörningen inte fick så mycket tid eller rum eftersom jag var upptagen med drogerna istället. Efter många års användande av droger så åkte jag till mitt första behandlingshem. Då drogerna plockades bort så bubblade min ätstörning upp till ytan igen. Men det var inget jag berättade till någon, för jag var så rädd att släppa taget om den, jag var så rädd att bli tjock. Efter tre månader där så var jag hemma på en permission och fick en kommentar från en vän: “Du har gått upp lite i vikt va? Du ser friskare ut!”. Även om kommentaren var välmenande så togs den inte emot med kärlek, mitt huvud började direkt att spinna vidare “Kanske var det ändå bättre då jag var ute och använde? Då var jag i alla fall smal(are)”. Jag gick strax ut och använde igen. Efter 1,5 år så åkte jag till mitt andra behandlingshem. Efter några dagar där så valde jag att vara ärlig mot behandlings-gruppen. Jag ville aldrig mer använda droger och jag visste att jag inte kunde ha hemligheter om jag ville tillfriskna och starta ett nytt liv, så jag berättade. Där börjar inte bara min resa mot ett drogfritt liv utan även min resa till ett liv utan en ätstörning. Mitt första steg på den resan var att vara ärlig.

Ni som känner mig vet att jag började med löpning under tiden jag var på mitt andra behandlingshem. Det var något helande med att springa och processa allt som hänt i mitt liv och alla känslor som kom upp till ytan. Men självklart fanns det en oro från dom i min närhet om att löpningen skulle bli ett substitut för min ätstörning, även kallat ortorexi. Och jag tror att risken finns, om du inte tar hand om dig själv och försöker tillfriskna från din ätstörning. Jag är tacksam att jag fick hjälp att titta på hur min självbild såg ut. Känner du igen dig i min historia? Då vill jag tipsa dig om boken “Lev med din kropp” av Ata Ghaderi & Thomas Parling. En fantastisk bok som en terapeut gav mig. Den gav mig perspektiv på vad som är viktigt i livet.

Min upplevelse är att löpningen hjälpte mig att tillfriskna. Om jag skulle orka springa en mil, så behövde jag också äta mat. Om jag ville öka mina träningstillfällen, så behövde jag äta mer mat. För mig så blev inte maten något jag bara “måste” stoppa i mig för att överleva. Maten blev en viktig del i att utvecklas i min löpning. Maten fick ett större syfte. Det kanske låter konstigt, men för mig så var maten bara något jobbigt fram tills dess.

Kasta vågen! Jag äger ingen våg, och har inte gjort det på många, många år. Det är ett av de bästa besluten jag tagit. Den enda gången jag väger mig är när jag gör maxpulstest med min pappa. Vilket bara skett två gånger sedan jag började löpa. Vi gjorde första testet ett år in i min träning. Det var bara någon månad efter jag blivit klar på behandlingshemmet. Jag vägde mer än jag någonsin vägt! Jag upptäckte att jag hade gått upp 10 kg på behandlingshemmet, och jag hade aldrig mått bättre. Jag var så tacksam för resan jag gjort, att löpningen gick bra och att min hälsa var bra. Ett bevis på tillfrisknandet var att jag inte lät dom där siffrorna hålla sig kvar i mitt huvud mer än några sekunder.

Sen gick det tre år till tills vi gjorde nästa maxpulstest, det var alltså i vintras. Då ställde jag mig på vågen och såg att jag hade tappat 8 kg. Haha, det är nästan så att jag skrattar för att jag förut har varit besatt av min vikt och nu kan det gå flera år mellan att jag står på vågen. Men jag ska vara ärlig och säga att även dom här siffrorna satt kvar i mitt huvud några sekunder. För mig är det lika farligt att agera på att gå upp i vikt, som att gå ner, båda hållen triggar mig. Jag kan också berätta att mitt maxpulstest var ungefär likadant som när jag vägde 8 kg mer!

Det jag vill säga med min historia är att det går att tillfriskna från en ätstörning, det går att hålla på med löpning även om du tidigare haft en ätstörning och vikten på vågen behöver inte betyda så mycket. Jag äter mer när jag har större behov och mindre då jag tränar mindre. Jag unnar mig glass, chips och godis (kanske lite för ofta). Jag känner min kropp idag, jag tittar mig sällan i spegeln för att se om jag gått upp eller ner. Jag bara är, tränar, äter och mår bra. Den största friheten jag fått genom att tillfriskna från ätstörningen är att sluta lägga så otroligt mycket tankeverkstad till den. Den upptar inte längre mina tankar. Om du har en ätstörning och vill ha hjälp så finns det hjälp att få. Du kan själv söka vård på din vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller företagshälsovården om du jobbar.


Här nedanför kan du läsa kortfattat om olika ätstörningar och ortorexi:
Anorexia Nervosa: Otillräckligt energiintag, rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock, störd kroppsupplevelse, självkänsla överdrivet påverkat av kroppsvikt eller form.
Bulimia Nervosa: Kräkningar, missbruk av laxermedel, fasta, överdriven motion.
Hetsätningsstörning (BED): hetsätning utan kontroll, ett mönster som upprepas, intag av mycket mat på kort tid.
Ortorexi: Fixering vid mat och träning, överdriven träning, strikt diet.