DELA
Förväntansfull ställde jag mig på startlinjen till Köpenhamn halvmaraton. Jag kände att jag var redo och hade fått träna något sånär smärtfritt den senaste tiden. PB, det borde gå!

Köpenhamn. En härlig stad att springa i och den i princip platta banan nästan viskar löften om nya personbästatider redan innan start.

Förväntansfull ställer jag mig på startlinjen. Träningen har känts väldigt bra de närmaste veckorna och de trasslande hälsenorna har svarat jättebra på min rehab och knappt bråkat alls. Det är lite småkyligt men efter lite lätt uppvärmning känns förutsättningarna helt perfekta. Det bara måste bli PB!

Väl i startfållan bland alla andra löpare stiger värmen något. Nu gäller det!

Startskottet går. Längs med gatorna trängs glada hejande danskar. Det är magiskt att springa genom folkmassan. Stämningen är nästan sydländsk. Jag njuter och känner att jag flyter fram på lätta fötter.

Vid 4 kilometer förändras allt. Vänster hälsena börjar strama och jag får svårare och svårare att ta ut steget ordentligt. Jag ska ha PB! Biter ihop. I nästan 12 km krigar jag på och håller planerat tempo på 4:40.

Sen börjar regnet piska mig i ansiktet. Rejäl motvind. Blir småknuffad av en skäggig karl som armbågar sig förbi mig i regnet. Psyket börjar bråka. Ska jag verkligen hålla på med halvmaror om hälsenorna ska ge sig till känna i tid och otid? Energin börjar tryta och stegen blir stummare och stummare. Svär för mig själv. Gör ett tappert försök att skaka av mig tankarna och ta ut stegen men PB:t har redan börjat vinka hej då och försvinner retfullt i horisonten. Inser bittert att nu handlar det mest om att inte sluta springa.
Reviderar planen. Saktar ner tempot. Det är med plågsamma steg jag kämpar mig igenom den sista knappa milen innan målgång. Hälsenan krampar och drar. Det är nära att spricka ett par gånger men det är de små sakerna som gör all skillnad. Får en tummen upp av Michel någonstans runt km 13. Får en liten kick och ökar något igen. Någonstans i havet av löpare framför mig skönjer jag plötsligt Jessicas vajande tofs. Föreställer mig att det är ett fyrljus på havet. Fäster blicken. Trampar vidare. Blicken på tofsen. Mantrar ordet Sisu. Segar mig mot mål. När det är nån kilometer kvar är det bara bilden av medaljen som får fötterna att trycka av växelvis mot asfalten. Den vänstra är helt stum men jag vägrar stanna. Vägrar tårarna. Ska springa. I mål.

Stannar strax efter mållinjen. Långt ifrån PB men i mål. Upptäcker till min förvåning att jag har massor av energi kvar och benen känns nästan oförskämt fräscha. Allt var hälsenan. Känner mig grundlurad. Besviken är påtaglig när jag lunkar iväg från målfållan. Ligger inte PB:t och guppar retfullt där i kanalen?

Nu har det gått ett par veckor och besvikelsen har lagt sig och jag ser på min prestation med blidare ögon. Redo för nya utmaningar. Bryt ihop och kom igen. Livet! Kör mina dagliga tvåhundra tåhävningar före frukost. Om man aldrig ger upp kan man aldrig förlora.

Utöver loppet bjöd helgen i Danmark på ett härligt umgänge i sann Frontrunner-anda.

Vi cyklade tappert mellan vårt något spartanska men familjära hostel i Bellahoj, inspelningen av reklamfilm för ASICS GlideRide (som du nu kan se i mitt instaflöde), vårt ”shake out-run”, test av löpsteg för att hitta min perfekta sko och fotosession i de senaste Asicskollektionerna etcetera. Det blev åtskilliga mil på cykeln utöver all löpning denna helg. Och en hel resväska full med nya snygga löparskor och kläder.

I stort var det som vanligt en fantastisk upplevelse och vem vet kanske jag kan fiska upp det där PBt i köpenhamn nästa år?

Men det är många lopp till dess!

skriven av
portrait

Arina Thorén

Produktägare Digitala Innovationer från Stockholm

Åldersgrupp: 45

Klubb: TSM Running

MINA DISCIPLINER
OCR/Hinderbanelopp Halvmaraton
MINA DISCIPLINER
obstacle_race half_marathon