I fredes 1nov begav jag Patrick och Jawad oss ner till starten i båstad det var dags för kullamannen 100miles!

Glada och posetiva men lite nerver var i luften detta har jag ju tränat och längtat till hela året. 
Bara 6veckor innan genomförde vi black river run 100miles så självförtroendet var ändå ok hoppades på samma starka känsla denna gång.

Med starten fram flyttat en timme till kl 10 gick vi och hämtade våra start nr och hade god tid till att umgås och catcha up med goa löpvänner! 
Lite innan 10 begav vi oss ner till starten och jag blev helt varm i hjärtat av alla lokala (jag är från Båstad)som kom fram och kramade,hejade följde mej på cyckel de första kilometerna:) Och det fortsatte längs hela vägen runt mitt underbara bjäre! Tack snälla alla ni.

Tillbaka till loppet, de första kilometerna kändes något tunga och jag hade svårt att få rytmen med min andning! Och det hjälpte inte med den enorma motvind vi hade hela vägen till Ängelholm, men lyckades nöta på i bra pace.

Men lite innan (ca5mil)Ängelholm började jag och Patrick få upp humöret och det kändes bra, jag fortsatte att nöta på och snart var vi framme vid det första vattenstationen med mat! Kände mej posetiv och all pepp från våran underbara teammate Jawad var guld värd! Han dök upp lite var som under loppet:) 

Vi bytte om till varmare kläder och åt soppa, mackor, bullar och cola!

Sen gav vi oss av in i mörkret med pannlamporna på. Vi tog det lungt så maten kunde smälta och det hade vi tid med för vi följde tids planen perfekt!

5km senare började mitt illa mående och jag försökte ignorera känslan men det slutade med spya! Tänkte att förhoppnings viss blir det bättre nu jag åt kanske för mkt och kämpade vidare. 
Men nej så fort jag åt eller drack så kom  det upp igen! 
Jag kämpade vidare och höll humöret uppe vi pratade och hjälptes åt att hitta rätt väg med andra löpare. 

Till slut nådde vi kullaberg och nu började allvaret det hade börjat regna och vi mötes av hala stenar som vi gick och klättrade över. Efter det var det dags för mördar backen som vi kallar den, den är så brant att man måste använda rep för att komma upp! Nu insåg jag hur mkt det kostade mej att jag Inte kunde behålla nån näring eller vätska.

Hur jag kom upp vet jag inte men gud vad jag fick kämpa, Patrick var redan uppe och hann vila innan jag släpat mej upp!

Försökte dricka igen men förgäves det kom upp direct igen. Nu började jag bli riktigt orolig för hur skulle jag klara 3 varv till i dessa backar när jag fortfarande Inte kunde behålla nått och jag mådde så dåligt.

Iväg mot fyren med super leriga stigar och backar.... Upprepade i mitt huvud kämpa, kämpa, höger, vänster, höger

Det blev ett gapp mellan mej och Patrick eller  det hade varit det ett tag och började känna mej stressad för jag höll honom tillbaka, behövde stanna oftare nu för att spy. Vi kämpade ihop till fyren och där  mådde jag som sämst och kunde  knappt gå jag hade Ingen kraft kvar, jag  skrek till Patrick att kör själv du klarar detta! Han skrek tillbaka jag väntar i mölle på dej.

Iväg gick han och jag börja kämpa vidare det var ju bara ca 5km dit! 
Det var nog mina jobbigaste 5km i mitt liv jag tryckte nästan på emergency knappen som vi bär på axlen flera ggr. Jag fick stanna flera ggr och tänkte det går inte, jag skakade och kunde knappt fokusera! Men nånstanns upprepades i mitt huvud “ta dej till mölle fortsätt kämpa” .

Flera snälla löpare stannade och kollade med mej om jag var ok men envis som man är så vinglade jag framåt över stock och sten! Med 500 meter kvar spyr jag en sista gång och kände nu är det slut det var bara galla. Jag var precis på väg att trycka på hjälp knappen men då kom en löpare och pratade med mej vilket fick mej att kämpa den sista biten!

50 meter senare möter jag min man som var så orolig han tittade på mej och förstod direct hur dåligt skick jag var i.

Vi gick in och jag satte mej ner och min man sa du är färdig du är helt borta, har frossa och är lik blek och då visste jag (han pushar mej alltid annars när jag behöver det) mitt race var över, min hälsa kommer alltid först!

Patrick gav sig av och kämpade starkt och fick sin ring, så glad för han!

Jag svor att aldrig springa detta igen, 1 dag senare har jag anmält mej till nästa års kullamannen 100miles 2020:) 

Vet Inte exact vad som hände men jag har känslig mage och går igenom allergi vaccination vilket innebär 3sprutor varje vecka så kanske det satte min kropp i obalans? 
Jag har nog aldrig varit så ledsen och besviken som jag var efter att jag fick bryta men jag vänder på det och tänker jag är ett race (109km) rikare och har mer erfarenhet för mina kommande lopp:)

Jag känner mej posetiv och exalterad för nästa års lopp, har mkt spännande  ultrarace och utmaningar framför mej! 

Tack för allt stöd och meddelanden!