DELA
Det är lätt hänt att träningen blir bortprioriterad, något som görs först när alla dagens måsten är avklarade. Man kan ju alltid försöka effektivisera för att hinna med, att springa till och från jobbet eller under lunchen kan ju spara mycket tid. Allt är bättre än inget men jag har insett att det först när man tar sig tid till sin träning som det blir riktigt bra.

Det är lördag förmiddag och jag är på väg mot Häckeberga naturreservat för att riva av ett riktigt härligt långpass. Under veckan har jag på vägen till jobbet lyssnat på en ljudbok om hur man kan effektivisera sin personliga utveckling. Ett tips som delades ut var att lyssna på ljudböcker under löppasset. Tydligen är vi mer benägna att ta in information under tiden som vi springer vilket jag såklart ville prova. I lurarna rullade “Using Google as your market” samtidigt som jag trycker igång min Polar-klocka på trailspårets start och beger mig ut.

Benen känns lite sega, jag försöker planera min fotnedsättning på den ojämna stigen samtidigt som jag försöker ta in vad uppläsaren säger på sin smått stressade och monotona texas-dialekt. Löpning känns tung, okoordinerad och framförallt börjar jag själv känna mig stressad. Plötsligt hör jag något, något som får mig att dra ut och trycka ner hörlurarna under jackan. Stressen avtar och jag hör nu tydligare, fågelkvitter. Förutom det hör jag också... ingenting! Ingen radioreklam, bakgrundsmusik eller ens någon vind. Jag fortsätter löpningen som fortfarande känns tung. Men sakta börjar jag känna att det vänder och plötsligt går de snabbt. Så snabbt att jag okontrollerat börja le och efter ett tag brister jag till och med ut i skratt Jag vet inte varför det här känns bara så roligt att göra det jag gör, springa!

Löpning må anses vara en enformig sport. Till viss del kan det säkert vara sant, i slutändan är det ett ben efter det andra som tar en framåt. Men det finns omständigheter i löpning som får upplevelsen att skilja sig en faktor tusen. En löprunda inträngd under lunchen med tydlig deadline och stress för eftermiddagens aktiviteter eller löprundan hem från jobbet då hjärnan känns överbelastad efter 8 timmars jobb är en typ av omständighet. En annan typ av omständighet är en lördag förmiddag utan någon tid att passa, utan något mediebrus i öronen. När det bara är en själv och sina ben som driver en fram på ett spår i skogen.

Benen börjar komma igång och det börjar kännas bra. Ökar i hastighet lite samtidigt som jag stänger av klockan, idag är en kravlös dag gällande tid, sträcka och tempo. Möter några cyklister som hälsar glatt, det positiva humöret från naturen och vädret verkar ha drabbat fler än mig. Under veckan jobbade jag över 50 timmar, lämnade kontoret i fredags med många olösta problem som dessvärre följde med tankarna hela fredagskvällen, just nu kan jag inte ens minnas vad det var. Stigen delar sig och jag håller till höger, utan att tänka, jag bara är och utför. Benen känns nu lättare och fokus ligger på att hålla igen för att inte gå ut allt för snabbt. Kommer över ett krön på lätta steg och skrämmer upp några hundägare som inte hört mig, skrattar hjärtligt inombords. Bara under lördagsmorgonen har mailkorgen uppdaterats med tio nya mail från projekt och åtagande som måste lösas i nästa vecka. Det finns tid att oroa sig för det också, men inte nu. Trycker på lite till i spåret, benen gör precis som jag vill och jag börjar bli optimistisk till att jag ändå är en ganska smidig traillöpare. Ser en stubbe vid sidan av stigen som ingen säkert har hoppat över förut, en chans att vara unik. Satsar stenhårt, skjuter ifrån och slår i med foten och smäller i backen likt en sjuåring som tar sin första tur på en cykel, smidighets-stämpeln lär få vänta. Ser mig omkring, ingen verkar ha sett min uppvisning. När det kommer till kritan är det tydligen värdighet före hälsa som är min melodi. Skrapar upp ena benet på cupen men strunt i det, det läker! Springer 50 meter till för att sen trampa snett på ett fryst cykelspår. Ett par enkla vridningar med foten som någon sorts primitiv läkaranalys bedömer att jag är ok att fortsätta, stigen vinner inte över mig idag. Stigen kontrar snabbt genom att vända tillbaka mot den riktningen jag kom ifrån. En märklig känsla av nedstämdhet sköljer över mig, jag är inte färdig än. Fortsätter och ser en kulle till vänster om spåret och hör min egna röst i huvudet säga “jag tror inte du når toppen under en minut”. Ut från spåret bär det och upp för kullen. Jag känner mig som Bilbo Baggins på väg ut på äventyr. Jag kommer upp efter 1min och 5 sekunder, min inre röst vann, jag hatar när jag har rätt. Springer ner från kullen och hamnar till slut nere i en dal fylld av dimma så tjock att både marken och fötterna försvinner. 

Springer ömsom på frusen mark och ömsom på vad jag upptäcker vara en frusen damm, hoppas den håller. Mitt där ute i ingenstans möter jag en löpare, vi hälsar och utbyter en blick som ljudlöst säger att just nu upplever vi något utöver det vanliga, en upplevelse få förunnat. Lugnet platsen utstrålar speglas direkt upp till sinnet.

Efter några minuters löpning i total förvirring över vad jag befinner mig någonstans i skogen upptäcker jag huvudspåret som tar mig tillbaka till startområdet. Tillvaron jag levt i hela passet sen jag tog ut hörlurarna börjar försvinna och jag längtar redan till nästa långpass-lördag. Jag har insett att det är så här löpning ska vara, enkel, kravlös och med en känslan av att benen springer för att dom vill och inte för att de måste. För en löpare skulle min lördagsförmiddag kanske år 2018 kunna uttryckas som #Livet.

skriven av
portrait

Emil Jönsson

Projektledare från Lund

Åldersgrupp: 27

MINA DISCIPLINER
hinderlöpning 10 km
MINA DISCIPLINER
obstacle_race 10k