Na na na....Stockholm Maraton 2021, ja det är sant, trodde ni inte va? inte? nej inte jag heller! Som jag skrev på att av mina inlägg på instagram: "För att åstadkomma något stort, måste vi inte bara agera, utan också drömma, inte bara planera, utan också tro". För dryga två veckor sen sprang jag mitt första maraton, från att hata att springa till att ha sprungit ett maraton, stort! Det var min tro, mitt intresse, min passion och mitt kämpande som fick mig till att ställa mig på startlinjen...

........Och jag klarade det! (Träningsupplägg fick jag dock hjälp med,även med ett enormt pepp och stöd ) Jag har alltid någonstans långt där inne i mina innersta tankar och drömmar velat springa ett maraton (sedan jag började springa mer seriöst) men aldrig trott att jag skulle fixa det och allra minst trott att jag skulle göra det, men här sitter jag i skrivande stund, fortfarande hög på endorfinerna som hela loppupplevelsen gav mig, glädjen över medaljen som hängdes runt halsen och kvittot jag fick på att detta var ju definitivt något jag fixade, kropp och knopp höll. Det blev ingen burgare vid vägkanten ihopsjunken , gråtandes och bitter, efter sådär 30 km, som jag skrattandes tog upp som ett potentiellt scenario i konditionspodden om Stockholm Maraton  (det hade ju varit gott förstås), har du missat avsnittet när jag och några andra ifrån ASICS Frontrunners bland annat blir intervjuade så leta rätt på avsnitt nummer 6, säsong 7, finns där poddar finns!  God lyssning!

Så hur gick det då? Nyfikna? Lätt, svårt? Utmanande, tråkigt? Kul? Hade jag förberett mig bra? Fick jag något håll, kramp, trötthet, stelhet, ett pannben och tålamod som levde rövare? Svar nej, inte ens lite håll, men va, inte ens liiiite, tillhör inte de? Jag var riktigt nervös men samtidigt väldigt taggad.

Jag kunde höra min röst eka i huvudet under delar av loppet (trots att jag samtidigt var positiv)  som om att jag väntade på att det skulle göra lite ont här och där, tappa tempo, tappa ork, bli uttråkad, behöva bryta. Väggen! VÄGGEN , som alla snackat om och varnat mig för, vilken vägg? Jag förväntade mig att känna och uppleva något utav det ovannämnda, faktiskt. (jag tog det lugnt och ville bara ta mig runt, så kanske de hade sett annorlunda ut om jag sprungit snabbt) 

Men vet ni vad?

Jag sprang leendes genom hela loppet. Jag blir helt till mig när jag tänker tillbaka. Allt kändes så bra från början till slut. Perfekt tajmat och perfekt intag av vätska och energi, inget håll, ingen kramp, jag var pigg och sådär fånigt glad hela vägen. Grym publik, många hejarop och fin bana! Känslan av att springa in på stadion, fortfarande rak ryggad, pigg, stark och glad efter 4 timmar, 19 minuter och 41 sekunder ute på Stockholms gator, den känslan, den är oslagbar, lika oslagbar som att jag klarade mitt mål med 19 sekunder, jag är nöjd. 

Kommer det bli ännu ett maraton? DET kan ni ge er på!
Kan jag, kan ALLA, och då menar jag ALLA, det gäller bara att hitta rätt verktyg, rätt inställning, de rätta förutsättningarna, börja där du är och gör va du kan med det du har! och tro, TRO på dig själv, du klarar mer än vad du tror och det är helt sant!





skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar