September 2019

Jag tänkte inte på något speciellt när jag åkte över Öresundsbron till Asics Frontrunners skandinaviska teamträff. Jo förresten kanske lite på hur det skulle vara att åka på en löparhelg som icke-löpandes löparnörd, omgiven av ett 50-tal andra löparnördar som inte gör annat än löper och andas löpning. Väl på plats på det köpenhamnska hostelet blev jag överväldigad när den första personen jag träffade frågade hur jag hade det. Jag kom inte vidare på hostelet innan nästa person frågade, och så höll det på. Tydligen visste hela skanditeamet att jag var skadad. Jag gillar när folk visar empati det vill säga frågar hur man har det men inte tycker synd om än. Dvs skillnaden på Empati och Sympati. Med sympati känner man sig ömklig men med empati förstådd och bekräftad. Det räcker gott med att fråga och bara lyssna.

Det ordnades även fram en cykel åt mig så att jag kunde delta på fotograferingen där teamet sprang mellan fotograferingsplatserna. Jag agerade stolt fanbärare längst bak på cykeln. Jag fick även vara med på några löpbilder och fick lite specialbilder där jag poserade, tränade eller stretchade. Det här gick vägen och jag kände mig definitivt som en i löpargänget.

Delar av det härliga skandinaviska teamet

Crazy Room

Nästa spänningsmoment var rumsfördelningen. Lägerkänslan var hög då vi skulle bo i olika bunkbeds- rum. Vi skrattade när vi såg att de hade placerat alla oss udda fåglar i ett och samma rum. Samt dessutom placerat oss allra längst bort i korridoren. Med alla ”crazy guys” på en och samma plats var resten av teamet skyddat. Det här rummet blev dock ett magiskt rum då jag fick massa kvalitetstid med dessa utomvärldsligt sköna profiler.

Patrik Mårdh och jag tog våningssängarna intill varandra. Vi pratade lite om hans vardag som inspiratör där han innan väckning av sina barn och sitt jobb som lärare på mornarna hinner med en lång löprunda, filmning med gopro- kamera, redigering på dator och uppladdning av film på hans kanaler. Min god vän Araia var även på rummet. En man jag försöker ha så nära som möjligt på dagstid – men så långt bort som möjligt nattetid då jag natten innan Mont Blanc löpningen blev tilldelad nån sorts kärlekssuite med honom och fick erfara att det bor en snarkande vildbjörn inom honom. Apropå det så får han numer kallas “Mont- Blanc- Araia”. Eftersom han styrde in vart och vartannat samtal under hela helgen med allt och alla på resan vi gjorde till Mont Blanc i somras. Det var hans första bergsäventyr och sen dess har han blivit fullständigt bergstagen och springer alla löpningar därhemma med ryggsäck, räknar på kilon och förbereder sig för nästa stora äventyr.

På rummet hade vi även danske Isaac. Vi hade ett intressant samtal där han berättade om sin bakgrund från Uganda och om sin muslimska tro. En ny och fin bekantskap som skulle visa sig bli ett riktigt intressant möte utöver det vanliga senare under helgen. En till ny bekantskap på rummet var Simen – en norrman som är precis så som vi svenskar stereotypt tänker att en norsk gutt är. En inspirerande kille med överskottsenergi och alltjämt superpositiv. Simen styrde upp laddningen kvällen innan CPH halvmarathon genom att dra ingång Eurodisko musik på rummet fram till sena natten – en oslagbar raceuppladdning. Inne på ”Crazy room” rådde värmeslag då elementen var uppdragna på högsta värme och de gick inte reglera. Vi sov därför med vidöppna fönster mot den iskalla köpenhamnsnatten. Jag befarade att jag skulle vakna upp med begynnande brännskador på ena kinden och frostskador på den andra.

Ljuvligt fotoljus

Jag slogs av vilken tur vi hade med vädret under helgen och framförallt med det storslagna ljuset som skiftade ton under dagen. Bilderna blev magiska och vi sökte oss till olika parker samt urbana och industriella miljöer runt Köpenham. Vi var klädda i våran Asics gear – höst- och vinter kollektionen – och vi fick göra världspremiär med den nya rosa superskon – Glideride – på fötterna. Bakom kameran fanns Asics alldeles egna fotograf, Andy Astfalck, som gör vad som helst för att få till ett bra foto. Han är australiensaren som stryker sitt yviga gråa hår bakom örat innan han tar sin bild. Han är mannen som navigerar i trafiken på cykel efter löparna och med enhandsfattning håller upp sin tjocka systemkamera för att knäppa bilder på löparna. Han är fotografen som lägger sig mitt på den trafikerade vägbanan för att få den perfekta löparbilden. Hans gråa hår kamouflerar honom mot asfalten vilket inte kan vara så bra. Men om det så krävdes skulle han till och med kunna hänga upp och ner i ett träd för att få just den där bilden.

Fotograferingen kan börja

Ljuset förändrades till lördag eftermiddag till att bli mer varmt och orange. Det var nu perfekt för lite porträttbilder. Jag och norska topplöparen Andreas Iden fick till några riktigt fina bilder, medan den övriga fotograferingen pågick. Andreas och jag pratade även endel norsk löpning vilket var intressant då Norge genomgår ett löparunder nu med Sondre Nordstad Moen och Ingebrigtsen- bröderna. Här mötte jag en jämlike i löparnörderi. Fast han var ännu mer grym på siffror än mig. Han kunde många svenska och norska löpares tider sedan ett halvår tillbaka – bland annat mina. Vi hade även tydligen samma favoritpodd. Kanske inte en podd för den stora världspubliken då den hålls på nordnorska men en osedvanligt bra podd med värdar som verkligen kan träningsupplägg vilket är ovanligt i poddvärlden.

Hälsoresan

Helgen kändes snudd på som en ren hälsoresa á la Stig Helmer. Som den morgonmänniska jag är så vaknade jag innan de andra och smög ut och tog mysiga morgonpromenader i parken utanför. På hostelet serverades de godaste tomater jag kanske har ätit. Plommontomater i varierande gula, gröna och röda färger. Jag åt kanske några överfyllda tallrikar med tomater varje dag. Frida Michold kollade storögt på mig men var inte själv sen att bli beroende av dessa ljuvligheter.

Lördagslunchen inne i Köpenhamn var inget annan än en ren uppvisningsparad av vego supermat. Med grönsaksrätter, linsröror, hummus, bönrätter, qinoua- cashew, bulgurrätter, etcetera. Jag förlängde nog min livslängd med ett år i och med den måltiden. Min hälsoresa nådde sitt klimax söndag morgon. Jag vaknade osedvanligt tidigt på grund av ojämn värmereglering på kinderna. Men någon mer var redan vaken och låg och väntade på mig – min rumskompis Isaac. Vi hade tidigare pratat om att jag kunde få vara med och prova på att be vid något tillfälle. Nu i gryningen var ett perfekt tillfälle, sa han.

Vi smög ut till toaletten – de andra sov fortsatt tungt i rummet och elementen gick som vanligt på högvarv. På toaletten gjorde vi våran tvagning. Allt skulle tvättas tre gånger – händer, armar, munhåla, näsa och panna. Även fötterna skulle upp i handfaten. Efter det tassade vi barfota förbi receptionen och tog med oss filtar ner till uppehållsrummet i källaren – vi stängde om oss.

Isaac pejlade in riktningen mot Mecka, vi la ut filtarna på golvet. Vi stod raklånga med slutna ögon och Isaac började messa på arabiska. Vi gick sedan ner på knä och förde pannan och handflatorna mot golvet. Vi gjorde om proceduren fyra gånger, tror jag. Det var en speciell upplevelse och jag är tacksam att Isaac släppte in mig i en viktig del i hans liv. Efteråt kände jag mig omtumlad av upplevelsen och gick en runda i parken för att smälta upplevelsen, innan det blev dags för en ny tomatfrukost.

Jag löpare?

Jag måste ha sett ut som en fågelholk när Andreas berättade att han tänkte gå för mitt Asics Frontrunner skandinaviska halvmaratonrekord – som jag inte hade den blekaste aning om att jag hade. Det var nämligen så länge sedan jag löpte att jag numera ser mig som en maskot på sidan av. Att springa ett par kilometer i en park i rent lufstempo, som teamet gjorde på lördagen, ser numera i mina ögon ut som något mycket farligt – jag ser en skada överallt, spänner mig i kroppen och förundras över hur kropparna håller. De blir i mina ögon som superhjältar gjorda av stål när de efter en sån pytterunda kommer tillbaka helskinnade. Som bortglömda är min gamla tider och min identitet som snabb löpare. När Andreas, som är en av Norges snabbaste löpare säger på detta sättet till mig, så förstod jag inte vad han menade. Det kändes som han pratade med en annan person. Jag höll på och säga att han har tagit fel på person men fick låtsas att det var jag för att kunna fortsätta samtalet.

Världsrekordet

I Asics frontrunnerteamet ingår inte kenyanske Geoffrey Kamworor men det var kul att få se honom live då han slog världsrekord på halvmaraton med 58:01 i den extremt byiga vinden. Jag hade faktiskt en elitplats till loppet och kunde ha fått byta om med honom och idolen Sondre Nordstad Moen och hängt lite med dem efteråt vilket hade varit helt ok. Men jag tackade nej ändå – då jag inte har något där att göra när jag inte springer. Istället gick mitt startnummer till Isaac som sent hade aviserat att han kunde ställa upp på loppet. Något blev fel vid bytet och han blev nekad den vanliga servicen innan loppet – och blev förvånat hänvisad till elitloungen. Han var i chock när han kom och berättade detta för mig. Han fick även springa runt med en nummerlapp som det stod Anders på. Han kanske inte ser ut som mig men det verkar ha flytit på ändå då han klarade sitt pers under 1:30.

Teamet - strax innan världsrekordloppet

Löpningens vindar

När jag åkte hem över Öresundsbron, så gjorde jag det med ett leende på läpparna – då jag kände mig stärkt av teamet i min roll som icke- löpare på sidlinjen. Det blåste rejält över sundet – och i Malmö där jag skulle vara kommande dag för lite downtime – tilltog vinden än mer. Jag vet inte om det var löpningens vindar som grep tag om mig – då jag lever en tillvaro rätt långt ifrån löpning för närvarande – men jag kände att viljan att en dag återvända stärktes om inte annat. Om jag någonsin kommer återvända till löpning får tidens läkande krafter visa men att få andas löpning tack vare mina teammates oförtröttliga passion för löpning en sån här helg gjorde mig gott ända in i löparsjälen.

skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping


Klubb: IK Nocout.se

Mina discipliner
10 km Halvmaraton Maraton