Ibland när jag hör mig själv säga att löpning verkligen är den bästa träningen för kropp och själ undrar jag om jag någonsin kommer att tröttna på att säga det när folk frågar om min löpning. Men det här året har visat att jag aldrig kommer att sluta säga så.

Detta år har av olika anledningar varit det absolut tuffaste året i mitt liv. Det började dock fantastiskt med att jag ställde mig på ett par skidor för första gången i mitt liv och njöt tillsammans med familjen av att glida ner för snöglittrande backar från tidiga morgnar tills solen gick ner. Flera dagar i sträck. Sedan kom pandemin och inte långt där efter slog en tragedi ner i familjen. Under min svåraste tid jag någonsin upplevt i livet bara något dygn efter att jag fått ett sorgebud kom ett sms ”Tjena! Så taggad på vår runda imorrn! Men ska vi säga 11?”. Jag hade suttit i telefon hela dagarna och människor kontaktade mig oavbrutet, jag hade knappt fått någon sömn och det var som att en snara konstant satt åtdragen kring mina lungor. Jag tittade på mobilen och la ifrån mig den utan att svara. Att avboka alla saker i livet var det sista jag hade i tankarna, jag kämpade med att hålla ihop det och att vara en normalt fungerande pappa under sonens vakna timmar. Morgondagen kom och på morgonen tog jag ett beslut som jag idag ser tillbaka på och undrar om det var ett av mina mer märkliga beslut jag någonsin tagit. Jag svarade min vän ”Hej läste ditt medd nu [lögn]. Vi ses 11.” och bestämde mig för att inte berätta vad som hänt i mitt liv.

Vi träffades och vi sprang, jag var tyst och hon pratade på. Jag kände att jag kunde andas för första gången på ett par dagar, medan vi sprang. Trycket på bröstet var tillfälligt hävt. Jag ville bara springa, andas och lyssna. Ta en kort paus.

När mina vänner så småningom hörde om vad jag gick igenom kom samtalen, de beklagade och flera frågade om jag ville ta en runda. Jag tackade ja till varje tillfälle, jag sprang ju så fort jag hade lämnat sonen i skolan. Det var skönt att få springa med någon emellanåt. Fler ringde och fler ville springa. Jag mötte till och med upp gamla vänner jag inte hade träffat på över 10 år som ville ut och springa med mig.

Jag frågade mig själv under våren varför jag var så lyckligt lottad med att ha så mycket vänner som gärna sprang med mig och gjorde det som ett stöd. Sen slog det mig att många bara ville ge tillbaka det stöd och den uppmuntran som de känt av mig då jag varit ute med dem, givit råd eller bara uttryckt min löpar- och träningsglädje. Det värmde och jag fick faktiskt känna av vilken effekt min entusiasm och mitt engagemang hade gett hos folk, som en medicin som man kan skicka vidare – och ge tillbaka.

Löpning är verkligen den bästa träningen för kropp och själ!

skriven av
portrait

Araia Sebhatu

FÖRELÄSARE från STOCKHOLM

Åldersgrupp: 35-39
Klubb: Asics Frontrunner

Mina discipliner
Maraton Traillöpning 10 km Halvmaraton