DEL 4

Den heta sommarträningen

Efter ett Göteborsvarv där jag chockade mig själv med en framskjuten placering blandat med debaklet på blodomloppet så gick jag in i sommarträningen med framtidstro och lite jävlar anamma. Det toppades med en enorm revanschlusta mot Lidingöloppet som nu ledde med 2-0 mot mig. Den här sommaren tränade jag mycket – det går inte föreställa sig hur mycket jag tränade. På distanspassen var fokus att få in mycket backar. Tyvärr finns det inte mycket backar i min stad. Jag har alltid hävdat att det är svårt att bedriva Lidingöloppsträning i min stad, och få den till att vara fortsatt rolig hela sommaren. Det går att träna till Lidingöloppet men träningen blir lätt monoton där man får passera samma backar flera gånger. Backarna är för flacka för att vara specifika. Men jag höll till godo med det vi hade.

Sommaren var het och om distanspassen var heta så var kvalitetspassen än hetare. På grund av backbristen så körde jag många kvalitetspass på löpband nere i en gymkällarlokal – antagligen Linköpings varmaste plats. Här använde jag lutningen på löpbandet för att kunna ligga hur länge jag ville i uppförsbacke. Jag varvade intervallfart med distansfart på löpbandet och på distansfarten hade jag ändå lite lutning. Jag utvecklade detta pass till ett långpass med inslag av blockintervaller. Är det något enskild faktor som var störst i min kommande höst så tror jag att det var dessa pass. Samtidigt utfördes dessa pass i övervärme vilket skapar en extra stress på kroppen och en extra utveckling. Mot slutet av de långa passen på löpbandet så blev det halt. Så halt att jag höll på att halka av löpbandet flera gånger. All svett hade runnit ner över kroppen, fyllt upp skorna, trängt igenom sulan, och börjat rinna ut över löpbandet. Då var det farligt att ligga i höga farter och det var dags att kliva av. Träningen var gjord.

Varenda runda tänkte jag på Lidingöloppet. Jag gick igenom banan när jag sprang, jag visualiserade mig själv på olika platser av banan och såg mig själv på upploppet av Grönsta gärde. Sommarens överväldigande hetta tryckte på men jag såg bara Lidingöloppet framför mig.

Målet kom att ändras. Till en början var siktet inställt på att gå under 2:10 – ett högt uppsatt drömmål. Men formen kom och jag sänkte sedan målet till 2:05. Men nu hade jag kanske tagit mig vatten överhuvudet? Men mot slutet av sommaren sänktes målet till magiska sub 2 h. Vid förbiresa i Stockholm under juli månad så sprang jag lidingöloppsbanan mitt på dagen i den stekheta värmen. Grönsta gärde stod inte att känna igen, det var torrt som savannen i Afrika. Med transportlöpning blev det cirka 37 km. Morgonen dagen efter innan frukost sprang jag till starten igen vid 5 snåret och körde banan återigen, nu lite tuffare. Det blev ett bra pass på 2:13. Efter hemkomst till Linköping så hörde hotellet jag bott på av sig och erbjöd mig komma upp igen då det hade vart lite problem med rummet som jag bott i. Jag såg min chans och tackade genast ja. Jag åkte upp ett par veckor senare och körde precis samma upplägg. Första dagen sprang jag banan och transportlöpningen i lufstempo. Sedan andra dagen pressade jag lite mera och sprang igenom banan på 2:09 innan frukost. Här gick jag på lite hårdare, men var verkligen osäker på om jag skulle kunna kapa nio minuter ytterligare till sub2.


Lidingöloppsrevanschen

Jag hade nästan tröttnat på Lidingöloppet när det väl började närma sig. Jag hade satsat och satsat så hårt under så lång tid. Motivationen hade sjunkit. Jag kände mig tung under uppvärmningen och alla andra såg lätta ut. Under loppets första steg kände jag att jag hade en tuff dag framför mig. Jag hade nog överladdat med för mycket kolhydrater och misslyckats lite med formtoppningen. Men grundformen var superb efter ha sprungit många millopp under augusti och september och chockat mig själv med att få ner min tid till 33:23 på 10000 meter. Så jag visste ändå att om jag tog på mig arbetarkläderna och gjorde jobbet så skulle det kunna gå riktigt bra. Jag var i mitt livs bästa form. Jag hade ett lite tuffare parti första 7 km. Sen hade jag ett bra parti fram till cirka 18 km där jag flög fram bitvis. Men Bosöbackarna tog ut sin rätt i vanlig ordning.

Lidingöloppet
Ensamt på lidingöloppets målgång

Jag känner mig alltid bra i Bosöbackarna. Sen kommer tröttheten efter utförslöpningen ner mot Grönsta vid dryga 20 km. Det går svagt uppför fram till vätskekontrollen och det är alltid där jag blir trött. Sen får man Grönsta backen på det och sen är jag trött i ett par kilometer innan man kommer igång lite grann igen. Men det var bara slita på och försöka hänga med de duktiga löparna runtomkring mig. Det här var egentligen mitt första stora lopp där jag sprang med flera riktigt duktiga löpare runtomkring mig. Jag märkte direkt hur mindre marginaler man nu hade. Om jag var okoncentrerad i en uppförsbacke så flög de ifrån mig. När jag hämtade vätska på stationerna(de hade oftast langning) så tappade jag genast 15 meter och var tvungen och trycka på extra för att hinna ifatt dem. Barnleken var nu över och här var det järnet och fokus hela tiden som gällde. Jag fick knappt i mig något vätska eller energi under loppet och gick minst sagt tom mot slutet. Magen hade spökat hela loppet och innan Karins backe började magen göra än mer uppror och jag fick hålla ner farten något sista två kilometrarna. Jag sprang in på 1:52 drygt vilket var ett resultat som jag såklart var mycket nöjd med. Till och med en minut före den kenyanska damsegraren som slog ett historiskt banrekord. Efter lidingöloppet såg jag fram emot lite downtime med löpningen. Få varva ner efter en säsong som hade utvecklats på ett galet sätt och nått ett crescendo. Men jag skulle få fel igen.


Växjö Marathon

Jag och min kära kompis Mattias D. hade lite löst pratat om och mest på skoj att avsluta säsongen med Växjö Marathon. Jag tänkte mest springa igenom det och få en första mara i benen. Och få med mig lite marathonerfarenhet. Dock gick loppet bara tre veckor efter Lidingöloppet. Jag kände på formen efter Lidingöloppet men kände mig lite sliten och saknade även farten. Så ja tackade nej. Men sista veckan inför fick jag till ett intervallpass som kändes precis som vanligt och jag kände mig återhämtad. Jag funderade på om jag skulle åka ner och springa medelintensivt och få en första mara i benen eller kanske rentav av farthålla Mattias som också gjorde debut och skulle gå för SUB3. Men i bilen på vägen ner så kände jag att jag ville gasa på litegrann idag. Jag funderade på vad som är en rimlig fart. Kan jag springa lidingöloppets backiga 30 km i 3:43 fart så borde jag fixa i åtminstone 36 km platt löpning i 3:40 fart och sen försöka hålla ihop det sista biten. Väl under loppet så hittade jag en kille som hade liknande planer och vi sprang i princip hela loppet tillsammans. Strax under 3:40 fart. Jag gick ifrån på näst sista varvet och fick en total genomsnittsfart på 3:37 och sprang in på sluttiden 2:32 h. Det blev sedan den 21:e snabbaste tiden under 2018 för Svenska herrar och det kommer jag alltid vara stolt över.

Topptrion på Växjö Maraton


Avslutning

Jag väljer att avrunda här, hösten 2018. Tanken med bloggtexterna var att dela med mig hur jag gjorde för att utvecklas som jag gjorde. Men jag upptäckte ganska snart att kärnan i budskapet försvann i lite pratiga texter. Samtidigt är det svårt att ge en kärna utan något mera innehåll. Då blir det bara tomma råd. Är iallafall skönt och ha skrivit klart nu för då kan jag skriva om lite andra ämnen framöver. Slutligen, har du läst från del 1 till ända hit så ska du satsa på långa distanser J

skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping


Klubb: IK Nocout.se

Mina discipliner
10 km Halvmaraton Maraton