DEL 2

Jakten på det gyllene TV- spelet

Underarmen sved till och en blodpärla bredde ut sig över huden. Surret från svärmen skar in i honom, och han kände att alla myggen där ovanför hans huvud ville åt just honom. Picka på honom, suga ut blodet och låta honom trasa samman till en hög på marken. Men det gjorde honom ingenting, i alla fall inte efter ikväll. Myggen lät bli hans pappa och storebror som gick på stigen precis framför honom. Men det var inte myggen han brydde sig om. Han hade fullt fokus på att hålla ansiktet nedvänt för att dölja sina kindtårar. Han tänkte på den där jäkla mördarbacken. Hur hans ben hade kramats ur innan upploppet. Ytterligare en mygga landade på armen, den klev runt och han inväntade sticket – han såg fram emot svedan.

Stigen upphörde och han såg deras villa som låg intill eljusspåret. Äntligen hade pipandet från hans lungor börjat dämpas och syrsornas spel och myggornas sur tog åter över sommarkvällen. Han ville inte skylla på ansträngningsastman, men han visste att hans mamma skulle se på honom oroligt när han kom hem. Han kände hur myggan fortsatt trippade runt på armen. Nästa försöksrunda skulle han nu få springa ensam. Tudelat tänkte han på sin bror som gick högburet i fronten och med triumfatoriskt lyster i ögonen. Hans bror hade nu äntligen klarat spårslingan under 10 minuter. Nu var all press riktad mot han själv innan priset var deras.

Men det var ett länge sen han hade slutat bry sig om det där helikopterspelet till Supernintendot. Han grämde sig över hur han hade hasat runt i gruset uppför den branta mördarbacken — backen som aldrig tog slut och som alltid malde ner hans ben precis innan upploppsrakan. Väl uppe över krönet hade han denna gång sett sin bror långt därframme triumferande sprungit i mål och hört hans pappas jubel. Själv hade han hasat sig fram och fallit ihop vid målgången, klart efter tidsgränsen – som alltid. Det sved nu till på underarmen.

Kommande vecka gick han och våndades. Han släpade benen efter sig till skolan, tyckte engelskaläraren pratade på ett främmande språk och petade i skollunchens fiskpanetter. Han var mycket ensam inne på rummet om kvällarna och låg där på sängen och kollade upp mot sprickan i taket. Sprickan hade alltid funnits där men han tyckte att den på senare tiden hade växt. När han följde sprickan med blicken så hade han även börjat höra en mörk röst inifrån sprickan som talade till honom. Rösten sa att han inte är tillräckligt snabb. Varje dag som gick så tyckte han att sprickan hade blivit än större och att röstens styrka ökade. Orden från rösten blev värre och han tog åt sig än mer av klåperierna. Varje kväll försökte han tränga bort den dumma rösten. Det var förgäves och sista kvällen ekade rösten som nu skrattade. Skrattet hade studsat mellan väggarna.

När dagen för nästa försöksrunda väl var kommen så kände han den nervkittlande pressen. Nu var det bara upp till han själv. Han kände det i hela huset innan de gick, den där lite jobbiga stämningen som infinner sig inför att något stort är på väg att hända.

Kvällen låg ljummen och dov över elljusspåret. Skogen väntade. Pappa med tidtagaruret. Mamma var med som stöttning denna gång, men såg oroligt på. Storebrorsan satt på en stubbe en bit bort. Pappan tryckte igång tidtagaruret och sprang med honom första biten. Han hörde hejaropen när han pressade sig över det första krönet. Den första backen tog lite av benen. Han kände redan andningens tryck mot bröstkorgen. Dojjorna smattrade mot marken och han kände hur blicken fokuserades framåt. Sätt i, sätt i, tryck, tryck, överlev, överlev. Nu sprang han ensam, rädslan kom över honom, han kunde höra rösten i bakgrunden – viskandes att det är långt kvar och du är redan trött.

Han sprang som aldrig förr. Träden böjde sig över honom och tryckte honom framåt likt en tunnel som stänger igen bakom honom. Han ökade en växel. Han lät hälarna flyga upp mot baken, sågspånen skvätte in i skogen, syrsorna slutade spela och myrorna bildade flyktstigar. Det var nu eller aldrig. Hans mor stod nedanför mördarbacken och hejade på men stelnade till när hon såg han komma runt hörnet med skräckinjagande ögon och lungor vars pip nu hade övergått till ett mullrande avgrundsrossel.

I mördarbacken så sprängde det inuti hela kroppen. Benen domnade bort och han trampade grus. När backen var som värst så hörde han rösten som sa att han skulle missa tiden med stor marginal och det inte var någon idé. Han såg sprickan framför sig i rummets tak. Den hade nu växt och två takändar hade bildats med dagsljus som sipprade in. Kraften rann ur honom, kroppen krängde till och han slog av på takten. Ridå – misslyckandet var här igen. Fåglarna kollade på honom misstroget från sina grenar. Han hörde dystra toner från en fanfar långt inne i skogen. Träden föll ihop runt honom. Skogens stirrande djur vände sig missbelåtet om. Men sen så hörde han en annan röst – en ljusare – en välbekant gammal röst som sa: bara lite till nu, du är stark och om du blundar och verkligen önskar dig något så är allt möjligt. Han visste vem rösten kom ifrån, han hade varit död i många år nu, men han visste vem den ljusa rösten tillhörde.

Så han önskade att detta var den sista rundan någonsin. Han slöt ögonen, spände upp bröstet, lät armarna pendla, landade med fotspetsarna mot marken och tryckte på framåt. Upp över backkrönet, in på upploppet och han flög nu fram. Han svängde in på sista rakan men kände då hur byvinden grep tag i honom. Han forcerade sig fram i motvinden. Pressade sig. Han hörde återigen den mörka rösten: du hinner aldrig, men också den ljusa rösten: du flyger, idag flyger du fram. Tiden upphörde tills han hörde han en tredje röst, hans pappas: Stanna! Han hade sprungit förbi målet och nästan in i buskagen. Han bromsade in, försökte upprätthålla balansen och böjde sig fram över och hängde på benen med armarna. Det pep från hans lungor, bröstkorgen rörde sig in och ut till bristningsgränsen. Han var varm i huvudet och världen snurrade. Han såg upp på sin pappa som kollade ner på tiduret och han väntade på den hårda domen. Pappan ruskade på huvudet, såg upp, stora ögonglober, ett uppsprickande leende och sa med skälvande röst: -”50 sekunder, 50 sekunder till godo”.

Det snurrade till. Energin rann ur honom. Knäsvagheten kämpade mot jordens tyngdkraft. Befrielsen gifte sig med lyckan. Flärddansen inuti kroppen. Den tilltagande drömska yrseln. Människokramar omfamnade honom. Skogen såg på och gungade med. Skockar av tranor som lättade från marken. Änglalika toner som spelades inifrån skogen. Han förstod inte känslan. Det här var ju pest och pyton – egentligen.


Skadorna & comebacken

Efter att ha gjort mitt första lopp – Lidingöloppet och redan hunnit sluta – så tänkte jag inte så mycket mer på löpningen. Jag körde crossfit och gick in för det stenhårt under vintern. Jag var även med på något VM – Crossfit open - och placerade mig högt upp på en global amatörlista. Men i takt med att våren kom och det började knoppa så började jag att sakna löpningen. Så jag tog min fortsatt tunga kropp och kom ut på lite pass. Jag sprang några långpass, ofta ut till Tinnerö och vände vid Rosenkällsjön. Jag tyckte det var spännande att vara så långt bort från stan och det kändes lite som ett äventyr. Det här är endast 6 km från stadsgränsen, ett perspektiv som skulle komma att tänjas framöver.

Via sociala medier hittade jag av en slump fram till klubben IK Nocout. Jag provade ett intervallpass på bana med dem. Jag fick en kick av hur endorfinhärligt det är att ta ut sig med liknande galningar. Jag såg löpare i röda linnen som sprang i mitt tycke lika snabbt som Kenyaner. Det rent av svischade om frontgruppen när de varvade mig. Nånting tändes inom mig när jag såg dem. Jag tänkte att sådär snabbt kommer jag aldrig någonsin kunna bli ens i närheten av, men det ska bli kul och se hur snabb jag kan bli med lite träning utifrån min egna förmåga.

I ren entusiasm gick jag på löpningen för hårt och kommande två år kantades av skador, rehab och alternativträning. Sammanlagt sprang jag max 5 månader per år och bara några gånger i veckan. Jag hade flera skador som höll mig borta och framförallt en väldigt stor skada. Men någonting hade väckts inom mig – en passion för löpning. Jag var till och med vid en skadefri period uppe i Åre och sprang lite vertikallöpning upp för bergen där och blev ännu mer biten när jag såg vilka möjligheter löpningen öppnade upp. Den nya passionen medförde att jag kände att löpningen blev mer än bara träning. Löpning började bli ett sätt att upptäcka livet och världen.

Och under den långa skadan så ökade bara denna passion. Precis som en kattunge som klöser efter garnnystanet ökade viljan att springa när jag inte kunde. Men den långa skadan läkte aldrig. Jag hade nämligen under ett intervallpass dragit av en muskelsena vid höften – en delruptur. Det tog 6 månader att komma tillbaka ifrån denna skada innan den hade läkt ihop. Under den perioden tog jag inte ett löpsteg. De gånger jag försökte återvända blev skadan lite värre och jag fick backa flera veckor i rehaben.

En dag i maj 2017 så gav jag tillslut upp. Jag älskade löpningen men tvingades inse att jag inte kan komma tillbaka i en närbelägen framtid. Jag pratade med en kollega om det och förklarade situationen. Den dagen slutade jag se mig som löpare. Jag tänkte att jag skulle se mig som en motionär som tränar lite på gym, kör gruppträning, cyklar och åker inlines. Men inte jobba mot att komma tillbaka till löpningen. Jag omdefinierade mig själv – från löpare till vanlig människa. Min kollega stöttade mig. Efter det samtalet gick jag hem från jobbet. Jag kände mig lite befriad. Något tungt hade runnit av från axlarna. Det kändes skönt. Under promenaden inbillade jag mig även att något kändes annorlunda i steget. Det var nånting som kändes annorlunda vid höften. Ditintills hade jag alltid känt något vid främre delen av höften vid all form av gång men det gjorde jag inte nu. Jag rös till i kroppen. Istället för att gå hem till min sambo så gick jag raka vägen in på gymmet. I mina manchesterjeans klev jag upp på löpbandet, ställde in en hög lutning då jag visste att det var skonsammare för kroppen. Jag började tassa försiktigt uppför i strumplästen. Folk kollade på mig. Jag fortsatte fokuserat på helspänn. Jag väntade på att senan skulle brista igen. Ok vi kör en minut. När en minut var över så tänkte jag att det känns bra så vi kör en till. Det blev ytterligare en och ytterligare en. Efter tio minuter tvingade jag mig till självbehärskning och klev av löpbandet. Jag gick hem småsvettig i mina manchesterjeans. Jag rös i kroppen. Jag vågade inte tänka på vad som hade hänt och jag vågade inte hoppas. Jag väntade sedan ytterligare en dag för att ge höftsenan lite vila. Men sen tidigt en helgmorgon hoppade jag upp på cykeln, åkte några mil till ett elljusspår långt bort. Ok nu ska prova att springa på riktigt, tänkte jag. Med tassande steg sprang jag några hundra meter. Jag gick lite sprang några hundra meter till. Sprang igen – väntade på bristningen – men inget hände. Höften kändes mjuk och fin. Jag kunde inte förstå i världen vad som hände. Jag tog fram mobilen och filmade mig själv när jag sprang då jag inte skulle tro på det senare. Jag skickade filmen direkt till min sambo ifall något skulle hände med min mobil. Hon svarade jublande tillbaka. Jag kände euforin stiga men kämpade hårt för att dämpa den.

Sedan den dagen har jag inte haft någon riktig löparskada. Krämpor och begynnande skador som jag har behandlat bort direkt men ingen löparskada som hållit mig borta från löpningen. Den sommaren 2017 rehablöpte jag från juni och framåt. Jag låg i gränslandet mellan gång och löpning, kom lufsandes fram på gatorna. Första halvan av sommaren låg rundorna på några kilometer och ofta i 6:15-6:45 tempo. Jag sprang även mycket på lutande löpband. Jag varvade detta med mycket alternativträning vid sidan av. Det var crosstrainer, cykel och inlines som gällde. Jag kom tillslut igång med styrketräning och skadan tillät även några Vo2- max pass på crosstrainern i juli. Ditintills hade jag bara tränat i lågintensiv zon.

I slutet på juli stod jag dock friskt vågat efter endast ett intervallpass och två fartpass i ryggen i Landskrona för att springa Citadelloppet, 10 km. Det var ett härligt kaotiskt lopp där regnet piskade i sidled in från havet och det var karneval i staden och när vi kom in dit och vi fick springa runt folk och marknadsstånd. Jag sprang med en gubbe som lurade mig hela tiden och lätt mig gå upp och dra. Han skrek bakom mig att jag skulle öka men ville själv inte gå upp och dra något. Jag spurtade ner honom och efteråt tyckte han att jag skulle ha lagt i en långspurt vid 8 km för att vi bägge skulle få en bättre tid. Det var ett kul möte och jag till och med gillade denna märkliga gubbe då jag var så lycklig. Sett till mina förutsättningarna var det här kanske mitt bästa lopp någonsin eftersom jag sprang in på 37:30. Jag fick upp hoppet om att jag kanske är hyfsad på löpning och ett sug att utforska detta vidare uppstod. Jag hade en anmälan till Lidingöloppet som låg och skramla sedan ett år tillbaka - som jag nu inte hade tänkt att springa såklart. Men tillslut så bestämde jag mig för att trots allt springa det och se det som ett träningspass inför nästa år. Mitt längsta pass inför var på 16 km, då jag fortfarande höll på att trappa upp löpningen.

Väl tillbaka på Koltorps gärde ute på Lidingö så var det en stark känsla att få stå där. Jag var redan en vinnare innan loppet hade startat. Jag tog in varenda nyans av löparupplevelsen. Den våta gräsdoften, myllret av människor och speakerns fördröjande röst som man hör i bakgrunden men inte lyssnar på. Stolt fick jag starta i startgrupp 1B men kände mig också lite på låtsas då jag inte tyckte jag hade där att göra – jag hade ju inga långpass innanför västen. När starten väl gick så satte jag iväg i behagligt tempo. Jag gick i lite uppförsbackar i början för att spara mig mot andra halvan. Jag sprang riktigt snabbt nerför och tassade mest uppför. Tack vare mina lugna start så höll jag uppe farten bra sista milen vilket annars brukar vara problemet med Lidingöloppets kluriga banprofil. Jag var så lycklig när jag sprang upp över Karins backe med 2 km kvar och insåg att jag gjorde ett bra lopp trots allt och att kroppen höll. Jag sprang in på dryga 2:15. Jag kände även att jag hade kunnat klara silvermedaljen med lite mer offensiv löpning första halvan. Men jag brydde mig inte ett dugg om silvermedaljen och var jättenöjd.

Men visst – i och med missad silvermedalj så hade Lidingöloppet vunnit igen – och revanschlustan steg för framtiden. Redan en kvart efter hemkomst den kvällen var jag anmäld till Lidingöloppet nästa år. Belåtet slog jag mig ner i soffan och tänkte tillbaka på dagens lopp och tankar på nästa Lidingölopp infann sig. Jag såg mig själv springa där nästa år. Jag skulle komma stark med krafter kvar i Abborebacken. Jag såg träningen framför mig. Jag såg mig själv forcera kylan i vintermörkret under grundträningen, jag såg mig springa uppför dammiga grusbackar i tryckande hetta, mil efter mil. Nu var jag tillbaka både i kroppen och i tanken. Eller tillbaka och tillbaka, mitt löparliv skulle ju först nu börja…

skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping


Klubb: IK Nocout.se

Mina discipliner
10 km Halvmaraton Maraton