Del 3

Upp ur träsket

Efter Lidingöloppet, hösten 2017, där jag missat medaljtiden så började min löpsatsning på riktigt. Den började därute i vätan på den östgötska obygden. På med stora väldämpade skor, ut på östgötaslättens träskmarker och trampa, trampa, trampa. Bygga upp volym, bygga upp styrka och bygga upp aerobisk grundkondition. Löpvolymen steg kraftigt och skadorna uteblev tack vara ett smart upplägg.

Vargavintern

Jag introducerade morgonlöpning till jobbet. På mornarna undvek jag träsket, istället sökte jag mig bort mot sjön Roxen. Först ner mot Stångån som rinner genom staden. Och istället för att ta höger till de populerade promenadstråken tog jag vänster och sprang genom områdena som är mer öde och varierade. Jag har alltid gillat hela den breda paletten av livet och alltid trivts bra i denna typen av områden. Vid den här delen av Stångån som går bort från staden kan man ofta se tjuvfiskare, uppslagna provisoriska tält där tiggarna håller elden vid liv mot kylan, åtgångna hus, industrier och några rena kåkhus och det är nästan aldrig någon annan där. Jag brukade vända vid fågeltornet ute vid Roxen och sprang sedan mot jobbet inne i stan. Varför jag valde denna sträcka varje morgon vet jag inte. Det var kall vinter och denna sträcka är nog den kyligaste i stan. Den ligger lågt och går längs med vattendrag som kyler på och man har den kalla vinden från Roxen. Fram till jobbet kom jag ofta genomfrusen men det smakade bra med lite frukost och varmt kaffe. Sen glömde man bort kylan och gjorde om samma sak dagen därpå.

Denna vår släppte dock aldrig vintern sitt tag. Det kom snökanoner med nordanvinden och jag blev riktigt trött på att springa ute i minus 10 som bäst, men det var bara hänga i. Jag bestämde mig även för att ha Göteborgsvarvet som ett huvudmål denna säsong. Jag hade sett medaljer från Göteborgsvarvet hänga högt upp på vägen i Pappas rum när jag var liten och jag kollade ofta upp på dem.

Jag började under vintern köra banintervaller med Nocout igen. Här började även lite fart komma. Jag skulle få springa 10 km på en racingbana ute i Mantorp. Som alltid blåser det rejält ute på slätten och vinden träffar alltid långrakan på den banan. Men det vet man om och det får man ta när man åker dit. Jag fick en bra resa. Jag sprang tillsammans med Johanna Eriksson, Motala – som fick sitt stora genombrottsår den säsongen. Mot sista delen av loppet hann jag ifatt en Tjalvelöpare som jag gick upp och tampades med. Vi hade en spurt- turtagning där den ena spurtade förbi den andra och blev trött och sedan kom den andra och spurtade sig trött. Så höll det på sista kilometern. Jag sprang in under 36 minuter. Jag rös lite efteråt. Det här var första gången jag sprang på en tid som jag ansåg var riktigt riktigt snabb. MEN, det smög sig in ännu en tanke – inte för första gången men något starkare än vanligt. En farlig tanke som skulle återkomma många gånger senare. Hade jag inte kunnat springa lite snabbare? En tanke som kan vara utvecklande då man ser över vad man kan förbättra till nästa gång. Men också en tanke som man måste lära sig balansera. Att dra nytta av tanken, släppa den och gå vidare. Lättare sagt än gjort. Denna kritiska röst kan komma såklart när som helst, även under lätta träningspass. Den vill väl, men i långa loppet är den försåtlig om man inte kan balansera den.

Under våren så kände jag att formen började komma sakteliga. Men det är skillnad på grundform och toppform. Jag sprang några fler tävlingar den våren där jag inte fick ut allt. Tävlingar där jag kände att jag inte blev trött, sprang på ok tider men inte fick upp farten. Men under ytan kände jag mig väldigt uthållig och vältränad och att det fanns en outnyttjad kapacitet.

Under det här året jobbade jag väldigt mycket vid sidan av löpningen, läste distanskurs och kärlekspendlade till skåne på helgerna. Jag älskade löpningen men kände att den tog väldigt mycket tid och energi från allt annat. Efter en lång tids funderande så bestämde jag mig för att sluta med tävlingssatsningen inom löpning efter Göteborgsvarvet. Jag berättade det inte för någon, bara till mina närmaste. Det skulle bli ett avskedsvarv nere i Göteborg var det tänkt…

Avskedsvarvet i Göteborg

Jag åkte ner till Göteborgsvarvet med Nocout- bussen och jag visste att detta var mitt sista lopp. Ingen annan visste det, jag var avslappnad och kunde peppa de andra. Den här dagen skulle jag bara njuta. Jag skulle springa mitt bästa och bara njuta av smärtan en sista gång. Och jag skulle njuta av hela dagen. Jag hade tidigare haft som mål att gå under 1:25 men hade tack vare god form sänkt målet till sub 1:22. Men nu brydde jag mig inte så mycket längre då det var mitt sista lopp.

Kanske var det här ett av de trevligaste loppen jag sprungit. Det var kanske värmen tillsammans med de påhejande folkmassorna och den roliga och utmanande banprofilen. Jag hade ingen anspänning alls utan var mest fylld av glädje i startfållan. Jag kollade på alla elitmotionärer runtomkring mig och såg hur nervösa de var. De låtsades vara coola och tuggade på fräckt gentemot varandra men det lyste igenom hur nervösa de var. Jag tänkte – nu när jag själv var i bra balans – att varför oroar vi oss så. Vi lever bara en gång och det är väl bara njuta av loppet och så får tiden bli den det blir. Det här var alltså tankar som jag kunde tänka där och då för att jag tagit beslutet om att sluta. Men det är också tankar som känns helt rätt.

Jag började loppet i lugn fart och kände att jag var i bra form och sprang avslappnat med noll anspänning. Med förvåning och overklighetskänsla sprang jag förbi många ur elitfältet på damsidan, personer som jag bara hade sett i olika medier . När jag gjorde det så blev jag lite rädd och tänkte att jag hade gått ut för hårt. Häruppe har jag ingenting att göra sa rösten till mig. Jag sprang på men hade kanske bromsen i lite. Vid den andra bron var jag fortfarande inte riktigt trött. Så uppför avenyn tryckte jag på lite, påhejad av folkmassorna som skrek ens namn som stod på nummerlappen, och jag hade en lång svans av elitmotionärer bakom mig. Först uppe vid vändningen på Götaplatsen när vi började springa nerför kände jag att jag var trött för första gången. I Vasastan genom trädallén fick jag helt plötsligt kämpa för att hänga med styrkorna som jag tidigare hade fört framåt. Men sen vände banan uppåt mot slottsparken och i den långa motslakan kände jag mig stark och gick upp och drog igen. Jag kollade på klockan och såg att vi stundom låg i 3:25 fart uppför. Jag trodde då inte mina ögon, jag brukade väl inte ens ha det som intervallfart alla gånger, tänkte jag.

Vid Slottskogen blev det en galet sprängande slutspurt där jag kraftforcerade sista kilometern och lyckades hålla undan hela svansen bakom mig. Jag vältrade mig över mållinjen, blev liggande men ganska snart upplockad av funktionärerna. De sprutade vatten på mig. Efter någon minut kollade jag på klockan, jag hade inte mycket till aning men trodde att jag kanske kanske var under sagolika 1:20. Hoppas hoppas tänkte jag, det hade varit en trevlig avrundning av min satsning. När klockan visade 1:17:41 så snurrade jorden ett extra varv till. En fantastisk dag av rätt anledningar blev toppad av en prestationsboost. I en hel vecka efter Göteborgsvarvet var jag adrenalinstin och pulsen gick inte riktigt ner. Det var inte tiden i sig jag var begeistrad över eller den höga placeringen på världens största halvmarathon utan det var över hela dagen och upplevelsen. Och hur formbar kroppen är som kan bli så stark på så kort tid. Några år tidigare hade jag säkert fått kämpa för att ens ta mig runt och nu var jag högt placerad på världens största halvmarathon. Jag tänkte har jag kommit så här långt på så här kort tid så kan jag väl inte sluta? Eller kan jag det. Jag fortsätter att löpa några veckor till så får vi se sen…

Blodomloppsdebaklet

När ruschen väl hade lagt sig så började jag tänka att jag aldrig mer kommer kunna springa sådär snabbt igen. Jag kunde inte ta åt mig av loppet. Jag hade haft tur – jag var en ”one hit wonder”. Jag ska egentligen inte springa sådär bra. Loppet blev efter ett tag nästan en börda. En ny referensmall att jämföra andra lopp med. En berg som kändes oöverstigligt. Jag skulle få rätt i dessa tankar – inledningsvis. Bara någon vecka senare stod jag vid starten av blodomloppet. Jag hade prövat ladda med en hög mängd kolhydrater och socker inför loppet. Jag vet inte vad som gick fel om jag inte var återhämtad efter varvet, eller om det var kolhydraterna och värmen. Men kroppen kändes oigenkännbar från första metern och efter någon kilometer krampade magen, antagligen på grund av kolhydraterna, och vid 3 km gav jag upp. Det gick inte springa då det högg på sidan i magtrakten så fort jag ansträngde mig. Jag joggade klart loppet men såg löpare efter löpare passera mig.

Efter loppet var jag väldigt ledsen, förtvivlad och samtidigt full av adrenalin. Jag åkte hem med sloket huvud. Jag bytte inte ens om utan sprang direkt ut och tog en runda i Rydsspåret. Jag ville skingra tankarna. Efter rundan mådde jag fortfarande inte bättre. Den natten sov jag ingenting. Klarvaken låg jag och kollade i taket och undrade varför jag inte kunde sova. Jag var arg och besviken efter loppet men mest var jag arg på mig själv för att jag var arg och besviken. Det var ju bara ett lopp, varför brydde jag mig så? Efter många försök till sömn den natten så gick jag tillslut upp. Pulsen var fortfarande hög och jag var trött på att ligga och kolla upp i taket. Jag tog på mig löpardojorna. Jag sprang ut i Linköpingsnatten vid kl. 03.30. Jag passerade studenter med vita hattar som ringlade hem på cyklarna. Kursen var satt mot Tinnerö eklandskap. Ute på Tinnerö finns det en liten kulle där man kan se Linköping lite från ovan. Jag sprang ditt och kollade på staden en stund. Sedan sprang jag hem. Nu kändes det bättre nu skulle jag få sova litegrann innan jobbstart, tänkte jag.

När jag skulle slå in koden så visade det sig att man behövde taggen på natten för att porten skulle gå upp. Panik. Vad gör man? Jag kände att nattens kyla bet tag direkt när man stod still. Så vad gör man? Ingenting kunde jag göra för att komma in. Så jag gjorde det ändå jag kunde – dvs. sprang. Vart då? Till Malmslätt – på uruselt humör. Efter denna långa vända kom jag tillbaka, genomfrusen, och hoppades porten skulle gå upp. Fortfarande låst. Ridå. Jag tog ett extra varv i Rydspåret och sen tillbaka. Om porten inte öppnar nu så lägger jag mig i en sorglig hög och låter nattens kyla ta mig, tänkte jag. Klick så gick porten upp som om den inte visste någonting annat. En powernap och sen vidare till jobb.

I flera dagar stördes jag av mitt sorgliga lopp. Varvet i Göteborg var en engångsföreställning och jag måste träna bättre för att bli bra på riktigt. Om min satsning började i träsket så började andra fasen av min satsning här. Debaklet blev en tändvätska. Egentligen visste jag väl att det fanns en anledning till det dåliga loppet men samtidigt så bannade jag mig själv. Så jag gjorde det enfaldigaste man kan göra – jag började träna ännu mera. Och träna – ännu mera. Jag sprang ofta innan jobb och ofta efter jobb. Det blev även mycket cykling. Det blev många tuffa intervallpass, som nu blev längre och längre. Jag hade nu bestämt mig för att ta revansch på blodomloppet men framförallt att göra det genom att revanschera mig på Lidingöloppet. Med tidernas största kraftansamling satte jag blicken mott Lidingöloppet och såg sommaren framför mig. Sommaren försökte hejda mig med sin tryckande hetta men jag sprang bara rakt igenom den med blicken mot horisonten.

skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping


Klubb: IK Nocout.se

Mina discipliner
10 km Halvmaraton Maraton