Den 3 juni 2017 genomförde jag mitt första maraton: ASICS Stockholm Marathon. Inget blod, men däremot svett och tårar, skratt, hopp och förtvivlan.

Att jag skulle klara av att springa Stockholm Marathon var verkligen ingen självklarhet. In i det sista funderade jag på om jag verkligen skulle starta. Inte för att jag mådde dåligt, eller var skadad eller liknande, utan för att jag var så sjukt nervös över mina uteblivna långpass.

Nu finns det säkert flera olika typer av människor som läser detta inlägg. Som följande t.ex:

* Den som har sprungit massa maraton och kanske inte tycker det är lätt, men i alla fall inte oroar sig för att ta sig an distansen.
* Den som aldrig har sprungit ett maraton och känner att det känns lite omöjligt.

Om du skulle råka tillhöra den andra kategorin, så vill jag bara säga (och förlåt för den så himla uttjatade frasen, men) kan jag så kan du. Det ÄR verkligen så. För fyra år sedan satt jag i Slottsskogen i Göteborg och (hån)skrattade åt alla som sprang Göteborgsvarvet. Att ge sig ut och frivilligt springa två mil, hur tänkte de? Sedan insåg jag ju att jag inte orkade springa ens hundra meter själv, och nu sitter jag här och har sprungit Göteborgsvarvet tre gånger, en annan halvmara i fjällen och en himla massa 10 km-lopp. Men framförallt: jag har sprungit ett maraton. Helt obegripligt.

Mitt ASICS Stockholm Marathon i kilometermarkeringar:

1 km: Har upprepat för mig själv i en hel kilometer: “Ida, fattar du att du springer ett maraton just nu?” Gråtfärdig av insikten.
2 km: Någon tycker det är jätteroligt att utbrista “Nu har vi bara fyra mil kvar!”
3-8 km: Älskar livet.
9 km: Västerbron! De säger att den är jobbig. Den är ju skitlätt!
10 km: Redan en mil? Vad händer?
16 km: What? Stadion redan? Bryter ej ihop av tanken på att springa ett varv till och lite mer än det.
20 km: Snart halvmara! Vansinne! Har inte ens tagit en gångpaus ännu.
21 km: Bara lite långsammare än Göteborgsvarvet, men är så mycket piggare. Det här kommer gå. Det kommer gå.
23 km: Nej, det här kommer inte gå. Varför är det så jobbigt?
24 km: Måste gå lite. Lägger upp en instastory. Det är en bra ursäkt att få gå lite. Väl?
25-26 km: Jag döööör, vad gör jag här? Trycker i mig babyfruktpuré, gott! Kommer på att jag som mest sprungit 22 km tidigare, har ju slagit mitt distansrekord, woop!
27 km: Okej, 30 km-väggen kommer visst tidigare för mig. Är detta inte slut snart?
27-32 km: ????? Ingen aning.
33 km: Kramp! Framsida lår avlider.
34-36 km: ???? Nej, inte en susning. En fot framför den andra.
37 km: Hur kan en enda kilometer vara för evigt? Hamnat i en evighetshelvetesloop. 37 km kommer aldrig ta slut.
40 km: Herregud, har sprungit fyra mil. Det är nästan dubbelt så långt som jag någonsin har sprungit. Jag kommer klara detta. Jag kommer klara det.
41-42,2 km: Gåshud. Ny energi. Publiken. Stämningen. Helt obeskrivligt. Att svänga in på Stadion. Helt gråtfärdig. Har jag gjort detta? Har jag gjort detta?

När jag tvivlade på mig själv sa alla att jag skulle klara det. Men det är ju sånt man säger till någon som tvivlar (?). En timme innan start brast jag ut i hysteriskt nervöst skrattanfall. Vad gjorde jag där? När starten gick bestämde jag mig för att det ska sjukt mycket till för att jag inte skulle ta mig i mål, jag skulle bara inte åka hem utan en medalj. Och det gjorde jag inte heller. Medaljen finns här i säkert förvar, men jag tror knappt att det är sant ändå.

Så okej, håller med alla som har sagt det till mig för att peppa mig till att genomföra detta: det är något speciellt med att springa i mål på sitt första maraton.

skriven av
portrait

Ida Aspviken

Lärare från Göteborg



Mina discipliner
Halvmaraton 10 km

Fler bloggar