DELA
Kanske snarare en resumé av årets skador.

Mitt löparår har varit en berg- och dalbana. Det har gått upp och det har gått ner, kanske mest ner faktiskt. Året inleddes med att träningen flöt på bra, hade lite känningar och någon förkylning men inget värre. Jag sprang Barcelona marathon, kände mig inte särskilt förberedd och övervägde att ställa mig längre bak i startledet och bara jogga runt. Jag bestämde mig för att köra på så långt det kändes bra. Bra kändes det nästan hela loppet och jag gick i mål på 2:47, nytt pers på maran. Med andra ord fick jag en bra start på säsongen. Tre veckor senare sprang jag Valencia halvmarathon, jag var inte helt återhämtad och kilometertiderna blev minst sagt varierade. Det var en platt bana men rejäl motvind på sina ställen. Jag passerade mållinjen på 1:19. Jag minns att jag var rätt besviken när jag kollade tiden men nu efteråt känns det helt okej.  Våren rullade på och jag for till Spanien ytterligare en gång för att åka på träningsresa med Pampas Travel i Alquezar och ett riktigt härligt gäng med inbitna traillöpare. Det blev en vecka med många sköna mil i bergen, god mat och fint väder. Bara någon vecka efter hemkomst från Alquezar var det dags för ännu en resa till Spanien, denna gång till Cerdanya i Pyrenéerna. Här passade jag på att springa ett 10 km lång bergslopp. Det var brant och tufft men riktigt kul och jag lyckades vinna. Det var nu jag började få lite värre känningar i en vad. Det var värst under uppvärmning och kändes inte särskilt mycket när jag blivit varm. Eftersom jag hade både Göteborgsvarvet och Stockholm maraton framför mig så försökte jag ta det lite lugnt med löpningen. Jag kom hem från Pyrenéerna och sprang Vårruset 5 km i Karlstad samma dag som flyget landade.  Jag såg det som ett bra fartpass inför kommande långlopp. Det var en fantastisk löparkväll och jag lyckades springa hem en seger på hemmaplan.  Bara dagar senare sprang jag i Göteborg, en varm dag men rolig. Jag gillar verkligen stämningen på Göteborgsvarvet och publiken är alltid lika peppande. Jag sprang inte i mål på någon kanontid (1:19) men var nöjd och fick en 4e placering på SM. Två veckor senare hade jag det betydligt tuffare, jag skulle starta på Stockholm maraton och kroppen kändes sådär. Vaden gjorde ont men jag visste att det skulle försvinna bara jag kommit igång. Men det var varmt och jag var sliten, efter första milen funderade jag på att bryta. Men jag harvade mig runt och gick i mål på 2:58 och var glad att jag överlevt typ. Däremot hade jag mer ont i vaden och jag kunde inte springa med den. Vi åkte till Marbella dagen efter (Spanien för 5e gången detta år). Där var jag ganska rastlös eftersom jag inte kunde springa och att ligga på stranden hela dagarna passar inte mig. Men vilan var säker välbehövlig. Dock blev problemen med vaden långvariga och jag spenderade många timmar på min cykel ute istället. När väl vaden blivit bättre och jag sprungit några rundor kom vi upp till Sälen för att springa lite i bergen. Det första som hände var att jag efter ca 10 km snubblar och ramlar framlänges, slår i huvudet i marken och får en lättare hjärnskakning. Så lite skärrad och blåslagen promenerar jag hem från löpturen. Ingen mer löpning på ytterligare två veckor. Sen kommer en förkylning och hindrar mig ytterligare och därefter en inflammation i slemsäcken i hälen. Inflammationen uppkom efter att jag promenerat runt i flipflop en hel helg. Så det blev ytterligare några veckor med alternativ träning.

I oktober hade jag sprungit på ett en månad ungefär utan problem, jag hade inte sprungit ett lopp sedan 1 juni och Stockholm marathon så jag var riktigt tävlingssugen. Passande nog skulle jag med på en tävlingsresa till Spanien. Ett stort traillopp i bergen kring Alquezar där jag skulle springa 38 km. Några deltagare sprang 50 km och 100 km i riktigt tuff miljö och många höjdmeter. Detta vägs såklart upp av den otroligt vackra miljön man vistas i. Oturligt nog fick jag en REJÄL förkylning veckan innan men jag tänkte att den nog skulle hinna släppa så ändå fram till timmarna innan start hoppades jag på det bästa. Men nej, inte ens här fick jag springa. Förkylningen var kvar och jag hade till och med feber så löpning var inte ett alternativ. Då brast det och jag satt och grät på en bänk i den lilla bergsbyn samtidigt som jag såg hur de andra löparna tassade iväg från starten.  En månad senare hade jag ännu en gång dragit igång löpningen och ökat lite mer i mängd, kroppen kändes bra och jag kan njuta av att träna på i höstrusket. Men för tre veckor sedan var det dags igen, då körde jag ett snabbt distanspass följt av ett långpass dagen därpå och i slutet av långturen får jag ont i framsida lår upp mot ljumsken och får gå hem. Detta sitter kvar och diagnosen jag fått är överbelastning. Jag har med andra ord spenderat senaste veckorna på crosstrainern.

Vet inte vad jag gör för fel men hela året har mer eller mindre bestått av små bekymmer som hindrat mig från att springa. De rundor som väl blivit av har varit njut bara men det har varit på tok för få sådana rundor. Jag hoppas verkligen att 2019 blir något helt annat och att jag kan hitta någon sorts balans i träningen. Annars får jag väl börja träna något annat. 

 Hur var ert löparår!?


skriven av
portrait

Sofie Nelsson

Kommunikatör och löpcoach från Karlstad

Åldersgrupp: 27

Klubb: IF Göta Karlstad

Coach: Letar efter tränare!

MINA DISCIPLINER
Traillöpning Friidrott 10 km Halvmaraton Maraton
MINA DISCIPLINER
trail track_field 10k half_marathon marathon