När det inte blir som man tänkt...

Vintern blev bra för mig, när jag läste senaste blogginlägget från februari och reflekterar över var jag befann mig, så är det med glädje jag inser att jag var i ganska så bra form. Jag jobbade på grundstyrkan och lade långa, härliga löppass bakom mig. Jag fick en stående boxningssäck i födelsedagspresent och jag kände mig riktigt stark och taggad inför en härlig säsong med mycket löpning, och med stort fokus på att ta mig an ASICS Stockholm Maraton i juni.

Så vad hände?

Det blev inte alls som jag tänkt. Jag sprang ett härligt långpass i början av mars, bytte av någon anledning skor, till ett par som jag inte hade använt på länge. Det var riktigt moddigt, slirigt och isigt på sina håll därute den dagen, jag minns att jag fick kämpa rejält för att hålla fötterna stadigt. Därefter tog jag ett pass på löpbandet hemma, någon dag efter. Jag minns att jag var taggad men ganska stressad, och löpte på med peppande musik i öronen. Tills det börjar ömma lite i vänster fot… det är svårt att beskriva känslan, men det gjorde aningen ont uppepå foten, och liksom ”strålade” ner mot tårna (som nervdomningar) och jag fick pausa och bytte skor. Detta fungerade ett tag, men jag hög på endorfiner och adrenalin struntade på något konstigt sätt i att det ömmade. Det ömmade inte direkt när jag sprang, utan mer efteråt. Som gammal fotbollsspelare har jag vissa tendenser att ”köra på” oavsett, även om kroppen protesterar litegrann, snacka om urbota dumt. Löpare tänker ju inte heller speciellt mycket på blåsor och blånaglar så jag bet ihop, och fortsatte springa.

Dagen efter kunde jag knappt gå. Jag började med att linda foten och använde allehanda krämer, smärtstillade så gott det gick. Det kändes inte såå allvarligt, mer som en lätt stukning eller något. Jag haltade fram och började tejpa foten då det kändes bättre som stöd.

Jag inser nu i efterhand att jag borde sökt för foten mycket tidigare, men jag är av den sorten att jag biter ihop, och antar att det ska försvinna inom några dagar, som det mesta faktiskt gör. Jag fick avlasta med kryckor när jag gick hemma, men på jobbet körde jag på utan avlastning. När det hade gått en vecka gick jag till en naprapat/kiropraktor och fick ”glädjande besked”, det verkade inte vara något ”värre” och en stressfraktur kunde ”i princip” uteslutas. Jag skulle upp och åka skidor veckan efter och fick klartecken att känna efter och testa.

Jag kunde åka skidor, iaf några timmar om dagen. (tejpad och med slalompjäxorna hårt knäppta) Jag har fått vetat nu i efterhand att det var hyfsat bra i oturen, det blev stabiliserat i alla fall. I övrigt så tränade jag på gymet och körde en ofantlig massa crosstrainer, med minimal belastning på foten.

För att göra en lång historia kort så gav sig inte smärtan. Efter tre veckor gav jag upp, det gjorde såå ont och när jag fick göra röntgen och MR på Karolinska så fick jag förklarat att det mycket riktigt var en stressfraktur på foten, metatarsalbenet. Varför jag hade så ont var för att det hade börjat läka, allt såg dock väldigt fint ut.

Det blev order om löpvila i 6-8 veckor, för mig blev det närmare 10. Jag tränade mycket styrka och crosstrainer under tiden. Jag försökte springa några gånger men foten ömmade för mycket, jag var på den skandinaviska FrontRunner-träffen i Oslo i slutet på april och kunde knappt springa då, jag minns att det gjorde väldigt ont bara inför fotograferingen då vi skulle löpa ihop. Att springa lopp var inte att tala om.

I april upptäckte jag även en annan sak, som jag inte har ”outat” så där jättemycket. Jag hade fått som en ”svacka” mellan tummen och pekfingret, där muskeln sitter. Det såg verkligen inte klokt ut och när jag pratade med dem på Karolinska så tyckte de jag skulle söka på vårdcentralen för detta, vilket jag också gjorde.

Nu började en ganska tung period. När det konstaterades muskelatrofi i handen och man får en aning problem med nervryckningar/domningar, fanns det misstanke om allvarligare sjukdomar.

Jag fick kämpa ganska så hårt med mental träning för att hålla huvudet över vattenytan i samband med detta, det enda som var viktigt i livet just där och då var min familj. Sakta men säkert så uteslöt läkarna det ena efter det andra, men dagarna sniglade sig fram mellan undersökningarna. Jag lyckades träna i alla fall, även om det mest blev powerwalks eller kortare löpturer när foten började tillåta det, för att få ”luft”. Det prioriterades inte bort utan snarare tvärtom insåg jag vikten av att röra på mig, för mitt välmående. Allt i rätt mängd och med balans.

Givetvis blev planerna ändrade, loppen jag hade planerat in fick vänta. Med ganska tungt hjärta upplevde jag Stockholm Maraton via laptopen hemma, jag orkade helt enkelt inte mer just då.

I slutet på juni hade vi till slut kommit så långt att det konstaterades att problemen jag har, högst förmodligen, beror på en nervpåverkan på något som heter Plexus Brachialis, där nerver och blodkärl kan komma i kläm av någon anledning. Detta kan påverka armar/händer/blodcirkulation om man har otur.

Min längtan efter att springa lopp kom tillbaka under sommaren, när jag fått ha några av de där absolut härligt befriande löppassen där man inte behöver tänka på något annat än sitt hjärtas puls och sin andning. På försök har jag anmält mig till några lopp och vi får se hur det går, formen är allt annat än bra, men det är inte det viktiga. Löpningen vill jag ha hela livet och loppen springer jag först och främst för upplevelsens skull.

I dagsläget försöker jag arbeta på med allehanda övningar som förhoppningsvis kommer förbättra symptomen, men jag känner av i armar/händer ibland när jag springer, samt även under dagarna i vardagliga livet. Försvinner inte muskelatrofin snart så får man gå vidare igen, för att eventuellt titta närmare på någon åtgärd, som operation. Men det får vi hålla tummarna för att det inte kommer behövas och till dess får jag ta månaderna framöver som de kommer.

Vad har jag lärt mig av allt det här då?

Jo, att även hur stark man än känner sig så kan livet ibland i alla fall ”komma emellan” och knacka på dörren och förändras, vare sig man vill eller inte. Jag tillät mig att känna mig liten och nere (med all rätt) men lät inte negativitet och rädsla ta överhanden, och nog blir man allt lite mer ödmjuk när man gått igenom sådana här perioder! <3

Må så gott och hoppas vi ses därute i löparvimlet!

 


skriven av
Portrait
share
Mina discipliner

Fler bloggar