...

När David Lenneman ringde upp mig för att meddelade att jag INTE hade kommit med i Asics Frontrunner — så förstod jag det fullt ut. Han var trevlig, balanserad och till och med medkännande på rösten och tackade för min ansökan. Det kändes bra, jag hade inte trott jag skulle komma med och jag tänkte att jag kanske inte passade in i frontrunner teamet — att jag inte var rätt typ som de sökte.

Jag svarade David med att jag förstod det fullt ut, att det måste vara massa mer intressanta ansökanden och jag var glad att han hade ringt och meddelat det. Min självbild kan ofta vara rätt dålig och jag tänkte att jag Inte förtjänade att vara med — teamet är inte till för såna som mig. Jag log lite snett åt min ansökan och tänkte att jag iallafall hade varit nära och att livet trots allt går vidare. Men nånting inom mig fick mig ändå att tveka. Jag visste egentligen ingenting om David, men jag kände ändå igen hans röst. Är han ljudboksuppläsare? tänkte jag.

En tystnad uppstod och vi var på väg att avsluta samtalet. Men nånting hände, David harklade sig och sa: Nej jag bara skojade, vi vill jättegärna ha med dig i teamet. Det här var jag inte med på. Det här passade inte in på min självbild och min verklighet. Jag mötte hans svar med kompakt tystnad. Ett oförstående. Min första tanke var att han nu skojade igen. Men nånstans långt under min kassa självbild, i ett skrymsle lång ner i hjärnan så låg ett litet korn som likt en blomma växte upp och letade sig upp till mitt medvetande och jag förstod att han kanske talade sanning trots allt. Det snurrade till, jag blev varm, armbågen tappade sitt stöd och telefonen krängde till. Kinderna blossade upp och jag slutade andas. Kul, sa jag. Är du skådespelare? Skratt.

Långt senare fram i tiden på vår löpning runt Mont Blanc så var just David och jag vilse. Det var sista dagen, vi var rejält slitna. Sofie och Araia var på leden framför oss men jag och David hade hamnat fel efter en lång omväg och befann vi oss i en brant. Alplandskapet bländade oss och solen stekte mot huden som luktade bränt. Vi tog en paus vid en snöfläck. Davids fötter ångade, när han tryckte ner dem i snödrivan, medan han berättade om senaste skvallret i löparvärlden. Själv tog jag en slurk från snöns porlande smältvatten - hjärnan frös till is, och jag hörde inte vad han sa. En tidsficka uppstod, jag försvann bort, och jag tänkte tillbaka på vårat telefonsamtal och på vilken vändning livet kan ta. Att jag efter ha kastat iväg en ansökan i all hast, fick komma med och nu leva min löpardröm vid Mont Blanc. Med den tanken blev jag ännu varmare i den gasande solen och jag fick nypa mig lätt i armen. Ibland blir drömmar sanna när jag man gör något åt dem. 

Jag vill att fler ska få vara med om sina drömmar här i livet. Och drömmer du liksom jag om löpardrömmar så öppnar snart ansökan till nästa års Frontrunner team. För att hjälpa till tänkte jag att jag snart ska skriva den hemliga formeln för att ta sig igenom den tuffa ansökningsprocessen. Den hemliga formeln kan användas för att maximera sina chanser att komma med...


skriven av
portrait

Anders Johansen

Leg. Fysioterapeut/Hälsoinspiratör från Linköping


Klubb: IK Nocout.se

Mina discipliner
10 km Halvmaraton Maraton