För första gången så bestämde jag mig i våras för att göra en mer helhjärtad satsning på längre distanser. En målsättning var att slå personbästa i lopp från 5 km upp till marathon. Jag har tidigare gjort rätt bra ifrån mig trots att jag inte haft någon strukturerad träning mot långlopp.

Efter ett misslyckat Sthlm marathon prestationsmässigt (kramper) så fortsatte juni med att jag samlade på mig i snitt 10 marathon på 10 dagar då jag tillsammans med tre tyska FrontRunner korsade Sverige från Kalmar till Varberg. Det var en extremt tuff men lärorik resa där både min mentala och fysiska kapacitet utmanades till max.

 Ett äventyr som jag även dokumenterade och filmen går att se här

 Det tog ett tag att återhämta sig från kust till kust-löpningen. Fysiskt var det inte den bästa uppladdningen för höstens toppning men mentalt så blev jag extremt stärkt. Jag hade ett mantra under denna resa som jag nu bär med mig – Pain is just temporary, glory lasts forever!  Kan tyckas vara ett dumdristigt uttryck, men när man pushar sig till max så får man ofta utstå en del smärta. Den är allra oftast helt ofarlig och går över ett tag efter att man korsat mållinjen. Oftast är det hjärnan som begränsar oss löpare genom olika varningar.  Men ibland ska dessa såklart tas på allvar, mitt problem har varit att jag haft svårt att urskilja när?

 Hösten inleddes lovande, personbästa på 5 km och en andraplats i Eskilstuna nightrun (16.40) och en tioende plats i min debut på ultramarathon vid Ultravasan 45 km trots att jag då låg i hårdträning. För senare under hösten hade jag tre lopp där jag ville att formen skulle vara perfekt. Det började med Sthlm halvmaraton. Jag hade känt mig lite småhängig dagarna innan loppet och trodde att det nog bara var nervositet. Väl under loppet gick jag ut hårt och det flöt på rätt bra, avverkade milen på 35 minuter och det kändes som att jag var på väg mot ett fint nytt personbästa då yrsel och svaghetskänsla infann sig 2 km senare.  Vänner längs med banan vittnade om mitt vita ansikte när jag trots detta försökte ta mig i mål. Tiden 1.18 var min sämsta halvmara på två år. Därefter kände jag mig halvrisig och vilade några dagar innan jag drog igång med den sista uppladdningen inför Berlin Marathon.

 Höstens stora mål

 Jag hade bett löpgurun Peppe Lindholm (@drumforrest) om hjälp med ett träningsprogram mot Berlin marathon. Det följdes till en början med en slavisk perfektion och taggningen var på topp. Äntligen skulle det satsas lite på riktigt. Men efter halvmaran så kom olika förkylningssymptom fram och tillbaka och träningen haltade. Jag försökte trots detta hålla god min och fokuserade på att bli frisk.  Åkte till Berlin och hoppades att bihålorna som jag nu fått problem med skulle vara bättre.  Inför den stora dagen då jag hoppades på att kapa mitt personbästa på marathon rejält så kändes det lite bättre och jag bestämde mig för att göra ett försök.  Skrev om detta i ett tidigare inlägg.

 Redan på uppvärmningen så kändes det svajigt och lite yrsligt. Jag hoppades in i det sista att det återigen kanske berodde på nervositet och tänkte att jag startar så får vi se. En elektrisk stämning som vanligt inför start men denna gången ännu mer laddad än nånsin. Folk från hela världen hade kommit till Berlin för pb-jakt.

I början av loppet gick allt enligt plan, jag höll 3.50-fart ganska obehindrat men kände ändå att lite stuns saknades.  När halvmaran hade avverkades så började jag få samma känsla som i Sthlm två veckor tidigare. Svaga ben och yrsel, en känsla av att springa i slowmotion. Tåg efter tåg av sub3-löpare swishade förbi och mitt egna tåg spårade ganska snart ut. Efter 29 km klev jag av och försökte förhandla mig skjuts till mållinjen med läkarsupporten längs med banan då jag plötsligt såg min lagkompis David Lenneman springa mot ett nytt personbästa. Jag blir så till mig att jag släpper konversationen helt för att försöka pusha min vän. Jag tänker att kanske kan jag dra honom några kilometer iaf.  Det funkar i en kilometer innan jag ger honom min sista energigel och ger honom några sista hejarop. Jag kliver av ett lopp för första gången, besviken och uppgiven. Men jag hittar ganska snart en nytaggning.

Frankfurt marathon skulle bli revanschen

Jag visste att jag hade en till chans att få testa formen på riktigt. Frankfurt Marathon som går av stapleln den kommande helgen den 29/10. Det var där jag slaktade mitt gamla pb då jag marathonotränad drog till med 2.47 ifjol.  Efter en hel veckas vila så började jag känna mig i ok slag igen. Med Frankfurt i sikte så tackade ja när jag  blev extrainkallad att åka ner som löpledare för Springtime Travel i Portugal.  Kul och samtidigt bra för min egen träning tänkte jag. Väl där kände jag mig aldrig hundra men inte heller sjuk. Tränade på hyfsat men när jag pushade mig över den bekväma zonen så kom yrseln tillbaka. När jag väl kom hem från Portugal så vaknade jag upp med extrem halsont. Halsfluss tänkte jag och åkte direkt till läkaren. Det visade sig inte vara halsfluss men när jag beskrivit mina senaste veckor så fick jag antibiotika för att bota långvarig infektion. En veckas kur och ingen träning.

 Vila, vila vila…

 Jag hade vid denna tidpunkt börjat inse att även Frankfurt skulle bli en kantboll. Men kuren verkade fint och jag åkte till Marbella med ny energi på en yoga och löpretreat som jag var med och organiserade för ett gäng vänner. Jag fick till några riktigt fina pass själv och yogade mig så smidig att Jackie Chan hade varit avundsjuk på mina kickar. Hoppet började växa igen. Kanske får jag en sista chans för hösten trots allt. Ett par utslag i ljumsken kom i början av veckan och de växte  så jag trodde att jag fått svamputslag (tydligen vanligt bland män som tränar mycket). Men det visade sig sen vara värre än så, bältros! Denna lömska nervsjukdom som både ger smärtor och groteskt äcklig utslag.  Sällan har jag känt mig så osexig, mentalt nedslagen och besviken på samma gång. Yin Yoga kan ge utlopp för känslor och släppa på spänningar. Aldrig har jag haft så mycket tårar under ett yin yoga pass som nu när jag insåg att jag verkligen måste ställa löparskorna på hyllan ett bra tag framöver. Det känns likt en artist eller skådis som gjort alla repitioner men sen får beskedet att föreställningarna ställs in.

 Hur reser man sig igen?

Jag vet, hälsan är viktigast! Och löpning och personbästan är inte allt. Men för min egen del har det blivit en stor del av mitt liv, både på hobbynivå och yrkesmässigt. Jag vill utforska mig själv som löpare och se vad jag har för potential. Jag har de senaste dagarna varit så extremt besviken på både virus och mig själv. Kanske hade jag tillfrisknat snabbare och sluppit Bältros om jag bara vilat lite till och lite längre. Samtidigt är det svårt att hålla sig i skinnet när man känner att tiden börjar rinna ut mot mål man har jobbat mot länge, så när man känt sig ok så vill man ju träna. Nu försöker jag fokusera på det positiva. Yogan hjälper mig att hålla behålla ett lugn och ger mig insikt. Jag intalar mig själv att jag blivit en erfarenhet rikare och att jag ska se till att vara smartare nästa gång.  Det kunde varit så mycket värre, jag bor i ett tryggt land, har fantastiska vänner och en familj som stöttar mig i allt. Har ett kul jobb och går en spännande framtid till mötes.  Och ibland behöver man motgångar för att uppskatta framgångarna än mer. Jag visualiserar redan nästa gång jag slår till med ett personbästa och tänker : Pain is just temporary  - Glory lasts forever!