Årets tävlingsmål var uppsatt, en hård vinterträningen hade kämpats igenom och det enda som egentligen återstod var att leverera resultat. Detta var vad huvudet mitt sa, kroppen däremot sa stopp!

Det är torsdag och det är intervallpass på schemat i vanlig ordning. Direkt efter jobbet bär det av mot friidrottsarenan i Lund där jag alltid utför de tyngsta löppassen. Det brukar bli en 15 min uppvärmning med stegrande fart genom staden för att väcka kroppen till liv inför stundande slagsmål mellan vilja och kropp. De tre första minuterna av uppvärmningen går bra, det kommer bli ett bra pass detta. Dags att öka lite, lite till… men sen tar det stopp. Med stopp menar jag bokstavligt talat stopp. En planerad fartökning blir en fartsänkning, benen pressas hårdare för att återuppta farten men inget händer. Till slut kommer jag på mig själv med att jogga i ett tempo en pensionär med rullator enkelt hade valsat förbi. Helt slut sätter jag mig på trottoarkanten och vilar. Ett nytt försök tar mig 200 meter längre fram mot friidrottsarenan som naivt nog fortfarande var mitt mål. Tre försök och åtskilliga svordomar senare konstaterar jag fakta, jag orkar inte springa. Jag börjar istället gå med bestämdhet för benen ska i alla fall ta mig hem… Tio minuter senare sitter jag på en bänk och väntar på stadsbussen, benen är slut.

 När man tränar hårt utsöndras dopamin, endorfiner och endocannabinoider i hjärnan, detta känner nog många igen då detta är väldigt trevliga substanser att tillföra kroppen då de gör oss på gott humör. Tyvärr kan detta också övergå till ett beroende. Att springa är bra och det vill hjärnan belöna, problemet uppstår när målet man har med träningen är att var gång uppnå denna belöning, när belöningen blir målet snarare än hälsan i sig. Vi pratar nu om överträning. Man tränar helt enkelt mer än vad kroppen förmår att återhämta och det leder till att kroppen bryts ner och till slut säger den stopp.

Det är enkelt att prata om löpning i medvind, när passen flyter på och personbästa byter av varandra. Konstant får man kvitto på att kroppen har svarat på träningen och att man utvecklats i det man vill bli bra på. Det kan väl nästan uttryckas som ett faktum att vi människor är besatta av bekräftelse. Hur kroppen känns, vad pulsklockan visar eller vilket tävlingsresultat man uppnår bekräftar ju framgången man skapat. Men vad gör man om detta inte sker? Hur pratar man om motgångar och framförallt hur pratar man om överträning? Skador har jag haft många och det är greppbart att vila när man är skadad. Däremot är det inte lika enkelt att förklara att frånvaron från träningen beror på att benen helt enkelt inte orkar springa, viljan finns där men benen är slut. Förvåningen och följdfrågorna som uppkommer av denna beskrivning har gjort mig varse att detta inte är lika lätt att greppa. Jag har också svårt att förstå och acceptera att jag idag inte ens kan gå till Ica och handla utan att detta behöver följas av en kvart sömn för att återhämta mig eller att de 50 trappstegen upp till läkarmottagningen gör mig andfådd som en hundra-meters intervall.

Men ska vi reda ut detta nu då. Hur kan denna övertränade process fortgå trots kroppens alla varningssignaler? Jag kan ju självklart endast svara för mig själv men jag tror jag är långt ifrån ensam om följande resa. I oktober förra året bestämde jag mig för att försöka ta min karriär upp till nästa nivå, steg för steg har träningsdosen ökat i paritet med att motivationen har varit skyhög. Det har inte varit omåttligt förhöjda träningsmängder, aldrig mer än 10% ökning per vecka i volym men och andra sidan få inlagda perioder för återhämtning. Kroppen har inte hängt med och det har den visat genom kontinuerlig trötthet och en ovilja till att ge sig ut på ett pass under senare tid. Anledning till varför jag inte har uppmärksammat dessa signaler förrän nu, när bägaren runnit över, är på grund av att det har skett stegvis i små etapper. Passet dagen innan har ju aldrig varit märkbart sämre än dagens pass. Ett pass i juli förra året är dock på mils avstånd från torsdagens intervallpasset i april. Skillnaden kan liknas känslan man har en fredag eftermiddag, ni vet den tiden på veckan där man utan anledning har extra studs i dojan och när vissling förefaller som helt naturligt. Jämför detta med måndag morgon där bara tandborstning kräver inre peppning för att överhuvudtaget kunna genomföras med någon form av värdighet. Men under veckan blir det bättre, det ser vi under fredag eftermiddag. Likt att veckan stegvis bygger upp humöret bryter en för hård träning stegvis ner kroppen, i mitt fall så pass långsamt att den tolererades utan eftertanke. Att träning ska kännas tungt har över tid blivit en vana, något man accepterar. Passet igår, förra veckan eller förra månaden kändes ju ungefär på samma sätt.

 För att ta sig ur den här spiralen tror jag bara att det finns en sak att göra, man måste släppa taget, det vill säga att lägga ner alla kortsiktiga planer på tävlingar och resultat. Man måste se till den långsiktiga riktningen man har till sin träning. Jag försökte länge under våren med olika snabblösningar. Ett exempel var att vila några dagar för att sedan köra på som vanligt igen, tävlingssäsongen stod ju framför dörren och med några dagars vila skulle allt säkert lösa sig. Detta funkade i ungefär en vecka tills benen var tillbaka på ruta ett. Jag tror man helt enkelt måste bryta ihop innan man kan gå vidare, glömma det man hade för att kunna återskapa det igen. Träning ska vara glädje, träning ska ge mer än det tar och framför allt ska det vara något att se fram emot.

 Med denna klagosång vill jag såklart ägna sista raden åt att gratulera alla i Frontrunners som sprang Stockholm maraton nyligen, en stor tröst i motgång tycker jag är att se och läsa om sitt lags framgångar i löpvärlden, ett stort grattis och träna med måtta vänner!

skriven av
portrait

Emil Jönsson

IT-projektledare från Lund

Åldersgrupp: 29

Mina discipliner
10 km OCR/ Hinderbanelopp

Fler bloggar