DELA
Jag är på väg hem från dagens tävling i Köpenhamn, Copenhagen Warrior. Ett glädjerus sköljer genom kroppen när jag tänker tillbaka på dagens lopp. Omedvetet börjar jag även reflektera över året som gått, var jag var för ett år sedan och vad jag åstadkom idag. Tankarna går sedan ytterligare fem månader tillbaka i tiden, till dagen då jag träningsmässigt träffade botten.

Det var en måndag för 16 månader sedan då jag påbörjade uppvärmningen inför dagens intervall-pass. En söndertränad kropp som jag under en längre tid hade pressat för hårt sa då stopp. Viljan att träna vidare levde kvar men kroppen svarade inte längre, benen var helt slut. Sedan denna dag har jag brottats med problemet och faktumet att jag var övertränad. Jag gjorde allt för att försöka förstå och försökt lösa problemet. Förutom vila verkade det dock inte finnas några andra raka svar på hur man borde agera. Med dessa förutsättningar var det allt annat än en spikrak väg tillbaka, det som sakta byggdes upp bröts vid åtskilliga tillfällen ner och läget återgick till ruta ett vid flertalet tillfällen. Resan tillbaka har varit lång men jag tar med mig många viktiga lärdomar. Något jag lärt mig är att inte fokusera på vad man en gång hade, utan istället fokusera på omständigheterna som råder och vart man vill vara i framtiden. I mitt mål är att i framtiden komma tillbaka och överträffa den löparen jag en gång var. I ärlighetens namn hade jag ingen aning om jag någonsin skulle uppnå det målet. Men, efter lördagens tävling översattes den uppmålade framtiden till nutid.

Det är lördagmorgon i Valbyparken i Köpenhamn, cirka en timme kvar till start i Copenhagen Warrior OCR. Ett stort problem när det kommer till OCR är att tävlingen ofta startar för tidigt för en morgontrött person, tyvärr var så fallet även denna lördagmorgon. Morgonjogg och kalldusch verkar inte ha hjälpt då jag sitter och halvsover i bilen över bron. Väl framme kan jag bara konstatera att det verkar vara en fin bana vi alla ska ta oss igenom idag, hatten av till arrangörerna. Börjar småjogga runt delar av banan för att väcka kroppen samt få en uppfattning om vilka hinder som väntar runt banan. På ett sätt är det skönt att inte ha full koll på vad som väntar i ett OCR-lopp då man undviker alla hjärnspöken som lätt uppkommer om huruvida man kommer klara hinderna eller ej. Baksidan är att en oförberedd löpare ofta är en ineffektiv löpare, att hitta balansen är inte alltid lätt.

Lyckas väcka kroppen som känns piggare än vad den gjort på länge. Känner en längtan efter att få pressa benen trots den tidiga timmen, det är ju så här det ska kännas! Kör några snabba stegringslopp innan start, motivationen och tävlingslusten infinner sig, det är precis här jag ska vara! En minut till start, ställer mig längst fram, planerar att göra ett ryck första 100 meterna ut ur eventområdet för att undvika tumult och köbildningen. Det första hindret kommer redan efter 10 meter och består av en bassäng med knädjupt vatten. 3, 2, 1 Go!!! Jag satsar stenhårt och planerar att hoppa en bra bit ut i bassängen för att spara tid. Det går dock inte som planerat då de precis innan start sprutar ut rök som i hettans ögonblick gör att jag felbedömer avståndet. Skjuter ifrån, snubblar över kanten och gör ett klockrent faceplant ner i bassängen (det finns på film). Jag kan inte hjälpa att skratta, sämre start får man leta efter.

Värdig start!


Jag kommer snabbt upp och kör vidare, mer taggad och revanschsugen än någonsin. Ligger på en 10.e plats men lyckas rycka om ett antal löpare innan nästa hinder. Väl ute ur eventområdet ligger jag på en 5.e plats vilket känns ok, men inte bra. Efter 500 meter börjar loppet plana ut och följs av en längre löpsträcka. I OCR är löpningen min starka sida och jag fokuserar på det jag kan, hitta tempo och få in löptekniken. Det funkar, känner mig balanserad och passerar både en och två löpare och lägger mig på en tredje plats. Nu uppstår ett problem, jag får en lucka bakåt men har dessvärre en lucka på 40 meter fram till tvåan. Det är lockande att trycka på för att komma upp i rygg. Av erfarenhet är det dock sällan en bra idé att göra en tempoökning så tidigt i ett lopp, den ökade påfrestningen ger alltid mer ränta i slutändan än vad som är gynnsamt. Så jag sänker blicken och börjar fokusera på mig själv, rätt tempo, rätt rörelser och rätt teknik över hinder. Det känns bra och efter tre kilometer av sex kommer jag ikapp Tim Lasman Husgard som har gått starkt under första delen. Jag passerar men han släpper inte min rygg vilket tvingar mig att hålla uppe tempot. Det gynnar oss båda då vi båda knappar in på ledande Sebastian Lenander som även om han fortfarande har ett starkt löpsteg och en 20 meters lucka. Banan gör en passage genom eventområdet med en kombination av hinder. Allt flyter på och jag gör inga större misstag. Vi går ut på ett sista varv med 1500 meter kvar och jag lyckas ta mig ikapp Sebastian. Jag tänker att jag inte har något att förlora så satsar stenhårt och går om. Det känns märkligt, jag är i ledningen… Trycker på allt vad jag kan men jag arbetar utan tvekan på bristningsgränsen. Kommer någon löpare upp i ryggen har jag inget kvar att svara med och en spurt är det inte talan om, det finns inget kvar i benen. Jag hör dock ingen flåsa mig i nacken och till slut finner jag mig springa in på eventområdet som nummer ett. Det känns overkligt, något måste vara fel. Klättrar över det sista hindret och inser att jag är klar, en sista kort löpning in i mål och jag har vunnit. Det kan inte stämma, eller gör det? “Det känns overkligt” är ett svar som ofta ges till frågan: Hur känns det efter att ha vunnit? Jag förstår det svaret, när något man inte alls hade förväntat sig händer. För ett år sen kunde jag knappt springa alls på grund av ett resultat av för hög träningsbelastning och jag var då osäker på om jag någonsin skulle kunna komma tillbaka och tävla på den nivån jag gjort tidigare. Det är skönt när hårt arbete ger resultat, att få ett kvitto på att man har gjort något rätt i sitt träningsupplägg. Idag, imorgon och en vecka framåt ska jag surfa på denna adrenalinvågen och vara stolt, nöjd och otroligt glad över vad jag åstadkommit. Sen är det dags att blicka vidare mot horisonten och nästa våg och låter helgens prestation ligga tryggt i självförtroendets baggage.

Fick äran att dela pallen med dessa urstarka löpare, stort grattis till Sebastian Lenander och Tim Lasman Husgard.


skriven av
portrait

Emil Jönsson

IT-projektledare från Lund

Åldersgrupp: 29

MINA DISCIPLINER
10 km OCR/Hinderbanelopp
MINA DISCIPLINER
10k obstacle_race