Känslan av att packa upp ett par nya löparskor är alltid lite magisk: "Hej, vill ni bli mina bästa vänner?" Men att öppna skolådan och mötas av den läckraste blå färgnyans man sett (!?) får det att pirra till lite extra i magen kan jag lova. Det vore att ljuga att säga att det inte gör en lite extra sugen på att ge sig ut på premiärrundan.
Jag hade inga speciella förväntningar på Nimbus 22. Vanligtvis tycker jag att skor som är rejält dämpade känns tunga- det är lite svårt att komma ifrån- och som liten och lätt löpare känns dämpningen ofta överflödig och klumpig. Det kan också ge en "hård" känsla, vilket jag har svårt för och helst undviker att springa för mycket i. Därför springer jag gärna mina långpass i skor som Roadhawk, då jag upplever dem som följsamma, mjuka och lätta, medan de samtidigt ger bra stabilitet.
Passformen var det första jag reagerade på när jag satte foten i mina Nimbus 22. Skons mjuka mesh-överdel gjorde sitt jobb, så att säga. Efter min första runda kunde jag konstatera att det inte bara var mesh-överdelen som levererade, jag är såld på GEL™- dämpningsenheten i hälen och FLYTEFOAM™ Propel-teknologin i mellansulan. Jag har faktiskt aldrig upplevt en så bra känsla med såpass dämpade skor. Nimbus 22 är en sko som nästan känns orimligt lätt på foten, och jag upplever att det är tack vare en kombination av materialvalen och teknologierna som skon är utrustad med. Roadhawk har fått en konkurrent inför mina långpass.
Mitt största dilemma just nu är rädslan för att novembergegga ska få missfärga mina nya favoriter. Tur för mig att Nimbus 22 är briljanta även för att nöta kilometrar på torr, geggfri asfalt.
