När ett år som detta tar slut vill man blicka framåt. Men det är svårt när framtiden är så oviss med COVID-19.

Som löpare har jag inte kunnat springa som jag vill, med dem jag vill eller kunnat delta i några traditionella lopp. Precis som alla andra löpare. Som tränare för min sons friidrottsgrupp så har jag varit tvungna att först ställa om och nu senaste månaden helt ställa in.

Så är det något gott det här året för med sig så är det uppmaningen om att tänka om, att ställa om.

Transportlöpning, cykling eller promenad istället för kollektivtrafik. Jag har alltid reagerat på och varit uppmärksam för om det är någon som hostar, nyser eller siter och snorar i kollektivtrafiken. Jag byter alltid plats när det är någon nära mig som har symtom. Framförallt senaste åren då förkylning innebär hinder för träning. Det här året har jag på grund av pandemin transportlöpt mer än någonsin och det är många med mig som valt att transportera sin kropp för egen maskin. Behöver eller vill man vara nära varandra på en arbetsplats under exempelvis lunchen så kan man gå ut och promenera med varandra för att minimera riskerna för smittspridning. Att många tänker om och väljer att springa, cykla eller promenera i sin vardag och att det blir en mycket mer naturlig del nu är en positiv effekt av pandemin.

Rörelse och idrott är en avgörande och en livsviktig del hos alla barn. När världen sattes i gungning i pandemins början var det viktigt att vuxenvärlden kunde se till att barnens vardag kunde fortsätta med rutiner och förbli någotsånär normal. När Sverige tillsammans med övriga världen var införstådd med att vi stod inför en pandemi i våras så ställde jag tillsammans med andra föräldratränare in min sons och de andra barnens friidrottsträning. Eftersom jag var den enda tränaren vid den tidpunkten som var redo att hålla i träningar fick jag själv tänka mycket på hur man skulle kunna samla barn för träning och utföra övningar på ett riskminimerat sätt. Det blev bara en inställd träning, för veckan efter fortsatte träningen utomhus. Vi träffades utanför hallen, barnen fick komma ombytta, vi använde inga redskap som barnen tog i, inga barn med symtom fick komma, ingen kontakt mellan barnen och avstånd i leden till övningarna. Det var grundförutsättningarna och med det kan man komma långt. Barnen fick lära sig att träna utomhus med naturliga utmaningar som vädret och ojämnheter i marken. De fick även backträna på ett sätt de aldrig gjort. När hösten sedan kom och vi fortsatte träningen inomhus var det en helt förändrad grupp av barn jag såg. Att träna styrka med kroppsövningar mot ett golv eller utmana sig själv med squats eller armhävningar var ingen problem längre. Framförallt inte när man gjorde det i en varm hall.


I mitt arbetsliv har jag också fått jobba med anpassning. Jag har senaste månaderna lett verksamhetsledare inom barn- och ungdomsenheter i ett omställningsarbete, nu senast mer mot det digitala. Där har vi jobbat mycket med hur cirkelträning, kostföreläsningar och träningssamtal kan göras på bästa sätt när man för det på distans. Jag är personligen mycket nöjd med min insats där jag sett till att flera verksamheter som omfattar många barn ska jobba med hälsa och rörelse som tema hela första kvartalet 2021.

Så som sagt, är det något man bör ta med sig i år är det omställning. Det är precis så jag tänker planera framåt på ett sätt som ändå blir möjligt då det är ovisst. Mer rörelse som transport, ses utomhus på ett riskminimerat sätt och konstant tänka på hur man kan använda digitala verktyg för att göra saker tillsammans och för att inspirera varandra.

Gott nytt och friskt 2021!

skriven av
portrait

Araia Sebhatu

FÖRELÄSARE från STOCKHOLM

Åldersgrupp: 35-39
Klubb: Asics Frontrunner

Mina discipliner
Maraton Traillöpning 10 km Halvmaraton