Att försöka klämma in flera månaders känslor i ett inlägg- både det svåraste jag gjort men samtidigt skönt att få det ur mig, lite som terapi, för min egen skull.

Det finns ingen bra tid någonsin för en depression, som kom som en stor käftsmäll, att bägaren totalt rann över precis när vi fick våran efterlängtade tjej och desutom under årets mest mörka, grå och tuffaste månader gjorde inte det hela bättre. (Jag gillar inte mörker eller juletider då min pappa dog under denna tid) Det var ju så självklart att allt skulle vara så färglatt och fantastiskt från första sekund och jag tyckte det var det,egentligen, att få ha våran bebis i famnen i princip dygnet runt, snosa och gosa, att få titta på vårat lilla mirakel ,det slog allt. Hon kunde ligga vaken mitt i natten och bara titta. Jag tyckte synd om henne, att ligga där i mörkret helt själv, klart att jag skulle vara vaken tillsammans med henne, ha henne nära, inte släppa henne med blicken för en sekund. Jag satt varje natt med henne i sängen, på bröstet, liggandes i famnen, jag tittade på henne och tyckte att det var så overkligt att hon äntligen var hos oss, det sötaste lilla liv jag sett, som vi skapat, tillsammans. Som vi hade längtat efter henne, att få bilda en liten familj.

Total sömnbrist blev förmodligen starten på det hela, kroppen sa ifrån med att bara ligga och skaka och eländet tog aldrig slut, det bara byggdes på, lager på lager och resulterande även i panikångest.
Blev detta mitt straff för att jag ville vara vaken med min bebis? För att jag struntade i att sova på dagarna för att istället städa, laga mat, baka, tvätta, köra på i 180 som jag brukade. Jag kände mig inte ens trött, fast i själva verket var jag antagligen totalt slutkörd, kroppen borde sagt tack och hej för längesen. Livet med ett nytt litet knyte var enklare och smidigare än vad jag föreställt mig, så lugn och mysig och aldrig en tendens till att visa något typ av missnöje så varför skulle hag behöva sova, tänkte jag. Tyvärr blev ju detta som sagt starten på det värsta jag varit med om hittills i livet. Varför sov jag inte bara, hade jag fått slippa det här hemska om jag bara hade fått sova? Svårt att svara på, men antagligen inte då även hormonerna flödade och påverkade både de ena och det andra.

Kort om förlossningen: Den gick förvånansvärt lätt (jag trodde det skulle göra både ondare och ta mycket längre tid) trots en infektion med feber som kom som ett brev på posten. 11 timmar tog det sammanlagt. Jag gjorde det värsta jobbet hemma och värkarna höll mig vaken dessa två nätter innan vi väl åkte in (det där med att vila upp sig inför förlossning... gick sådär, minus på sovkontot från början inklusive dessa tre nätter på BB som också blev sömnlösa). Ända fram tills jag var öppen 8 cm så använde jag endast min egen andning och tog ett varmt bad som smärtlindring. Häftigt att kunna kontrollera kroppen på det sättet och framförallt lita på den. Sedan blev det för tufft och värkarna kom tätare och gjorda allt ondare så då blev det lustgas. Den fick mig att kräkas och bli helt yr i huvudet och allt blev bara dimmigare och dimmigare, känseln försvann och jag kan ärligt säga att nej, det kändes absolut ingenting när huvudet skulle igenom... helt plötsligt var hon uppe på bröstet utan att jag hade känt någonting. Redan här hände ju något...uppenbarligen. det var ju det alla hade sagt, att det gör ont att föda barn!

Kvällen innan vi skulle åka hem från BB så skulle jag passa på att fixa ordning mig för natten innan min man var tvungen att lämna oss då papporna inte fick vara kvar, så han passade våran dotter under tiden så jag kunde  fixa mig i lugn och ro. Precis när jag var klar och skulle låsa upp toadörren och gå ut så blev jag fruktansvärt yr, illamående, från ingenstans , på bara en sekund. Jag backar tillbaka och sätter mig på toalocket i hopp om att det ska bli bättre. Det blir det inte. Det snurrar och snurrar och jag blir helt varm. Jag tar mig sedan ut i sängen och lägger mig ner, men allt fortsätter och snurrar och jag ser fruktansvärt suddigt och bara gråter i panik. Min vänster sida domnar bort ,ansiktet och armen. Vi kallar på läkare och sköterskor, det tar alla tänkbara prover och allt ser konstigt nog bra ut vilket oroar ännu mer. Ingen vet riktigt vad som hände eller varför, antagligen var det utmattning, alla hormoner som bara sprutade ut ur öronen, mjölken som rann till, den nya situationen, och min man,som inte fick vara kvar med oss. Jag kände mig ensam och fruktansvärt ledsen och bara grät och grät.

Väl hemma så fortsatte allt "som vanligt" men med ett nytt litet liv att ta hand om, vi var fantastiskt glada att vi var hemma och kunde njuta och lära känna varandra, alla tre.
Gråten fortsatte och fortsatte, jag kunde inte ens titta på henne utan att tårarna kom. Det var de finaste vi hade sett samtidigt som allt kändes så overkligt. Att man är extra känslig och gråter några dagar efter förlossningen hade vi hört var normalt och hade med alla hormoner att göra b.la. Den såkallade "baby bluesen" som skulle gå över efter ett par dagar, gick aldrig över. Jag utvecklade en djup depression med ångest, oro och viss förvriden verklighetsuppfattning på rekordtid. Jag önskar inte min värsta fiende något så här hemskt, allt detta som jag upplevde som min verklighet och hur dåligt jag faktiskt mådde, det visste jag inte ens var möjligt , både fysiskt och psykiskt. Jag hade aldrig hört talas om att det kunde bli såhär efter en förlossning. Ingen pratar om det. Vågar man inte? Skäms man? Jag kan förstå till en viss del men ändå inte. Detta är ett viktigt ämne då det är vanligare än vad man tror. Även om det inte drabbar alla så hade jag iallafall velat haft information om hur de kunde bli, så man kan vara lite förberedd ifall jag skulle bli en av dem som faktiskt fick flera av dessa symtom. Förlossningsdepression förknippas för många som något otäckt, att man vill göra illa sitt barn b.la så behöver de inte alls vara, man kan ha ett par av symtomen och det är därför jag skriver detta också för att i mitt fall var aldrig min dotter problemet. Det var bara så sjukt otajmat att bägaren som sagt rann över just då, i denna enormt stora och nya förändringen som blir med en ny familjemedlem, jag menar, någon kunde ha dött eller jag hade kunnat bli av med jobbet eller vad som helst. Jag vill inte skrämma upp er på något sätt utan bara poängtera att det är ett viktigt ämne. Och man är inte ensam. Viktigt att komma ihåg. 

Hur som helst.

Alla hormoner och en total utmattad kropp och knopp gjorde att de påverkade alla sinnen, mitt närminne och vissa delar av långtidsminnet försvann. Inget tidsperspektiv. Ingen känsel. Såg suddigt och var ständigt yr (tänk er en riktig ordentlig fylla, när allt bara snurrar) jag kände inte igen folk, varken familj/vänner/grannar, jag sluddrade, kunde bara säga enstaka ord, ingen röd tråd i samtal, kunde inte ta upp ljudvågor, inte prata i telefon, ofta lät allt ljud väldigt högt och ena sekunden hörde jag endast pipande eller inget ljud alls. Smaken försvann, ingen matlust, gick ned i vikt, för att sedan äta massor av onyttigt och gå upp i vikt, jag kände ingen glädje för något jag tidigare gillat vare sig det var mat eller göra saker jag tidigare gillat. Jag kunde inte se på tv eller lyssna på musik, alla intryck gjorde att de blev ännu mera kaos. Jag visste inte var jag lagt saker, hur man lagade mat, använde spisen. Jag isolerade mig och vägrade gå ut, jag ville slippa till varje pris, jag var rädd, orolig för att träffa på folk jag kände, jag kunde ju inte prata och förklara vad det var med mig. Jag grävde ned mig ännu mer. Ångesten bosatte sig i kroppen och blev bara värre och värre. Jag vågade inte sova, vara själv, ville inte bli lämnad. Jag trodde att min familj ville mig illa, skulle lura iväg mig till psyket,ta mitt barn ifrån mig. Jag sa till och med hejdå till mitt eget barn och bara grät och sa att vi kommer att ses igen och att jag älskade henne, jag trodde verkligen någon skulle ta henne ifrån mig. Jag sa även hejdå till min mamma vid ett tillfälle och tänkte desutom att jag aldrig skulle få se resten av familjen igen eller mina vänner. Listan är betydligt mycket längre. Jag har aldrig känt mig så fruktansvärt rädd och haft sådan ångest någonsin. Jag ville på riktigt bara försvinna, vakna upp och må bra och få leva ett riktigt liv med min lilla familj. Där och då kändes det som att jag levde i någon helt annan värld. Fyfan, på ren svenska, mer kaos i huvudet kunde det inte ha blivit.

Jag är så tacksam för att jag insåg allvaret tidigt och ringde själv för att få tag i professionell hjälp, men eftersom jag inte kunde prata ordentligt och förklara hur jag verkligen mådde eller varför så tog det ca 7 veckor innan vi kunde komma fram till var det var med mig.
Jag fick insomningstabletter, jag var tvungen att få sova, de var första steget.
Min läkare gav mig även order om att jag måste ut, tvinga mig ut, andas frisk luft, få ljuset.
Jag tog små steg och kämpade emot rädslan , tvingades ut av min man och anhöriga, allt för att bli frisk, till att sedan självmant vilja gå ut. En promenad runt kvarteret blev till 40 min, 60 och 90 min,allt längre bort från hemmet. Jag blev sakta men säkert bättre, en dag i taget.

Nu, idag, nästan 4 månader senare så har jag fortfarande svårt med stora folksamlingar, jag blir yr och illamånde. Stresskänslig. Jag blir utmattad för ingenting. Saker jag tidigare kunnat göra utan problem har inte gått. Jag försöker även gå emot ångesten så mycket jag kan (som är i princip obefintligt nu om man jämför) och göra de jag inte känner mig bekväm med för att efteråt kunna klappa mig på axeln och tänka: det hände ingenting, det var inget farligt.

Jag är grymt imponerad över min man som hållt ihop och fått ta hand om både mig och våran dotter dessa månader och all familj/vänner som stöttat och varit här och hjälpt till men jag kan också tycka att jag kan vara stolt över mig själv att jag mitt i detta totala mörker har haft orken att ta hand om ett nyfött barn och allt nytt va det innebär. Vi är många, liksom jag, förvånade över att jag blivit så pass frisk så fort! Erfarenheten från flera håll, som vi har fått sagt till oss är att detta typ av tillstånd brukar ta upp mot ett år att komma tillbaka ifrån, så att jag nu är nästan återställd efter 4 månader är helt otroligt men fantastiskt. Vi tar fortfarande en dag i taget och skyndar långsamt.

Det är först nu jag känner att jag kan börja njuta på riktigt av att få vara mamma, jag kommer njuta av varje sekund från och med nu, som en riktig familj!


Vad har jag då lärt mig av detta?:

Hormoner påverkar mycket mer än vad man kanske kan tro, otäckt mycket, men alla påverkas olika och vissa människor påverkas knappt alls. Sömn och återhämtning. Livsviktigt. 
Och till frågan många ställt även jag själv, kommer jag att våga skaffa fler barn efter detta?
Svar ja. Jag kommer vara rädd, det vet jag. Men nu har man mer kunskap och blir de ett barn till så har man har redan blivit mamma en gång tidigare och vet vilken förändring det är (ja man behöver inte påverkas likadant) och jag vet vilka signaler jag ska ta på allvar och isåfall söka hjälp i tid, kanske till och med redan när man isåfall börjar planera för ännu ett barn. Men det kommer dröja, nu ska jag bara njuta av min fina dotter och blicka framåt, försöka glömma dessa hemska månader av den obehagliga dimma som låg, tänka positivt, må så bra som det bara går, men också få gråta, prata, tänka tillbaka om jag känner att jag vill. Få komma igång med träningen som alla vet är bra för både kropp och knopp, jag saknar löpningen, träningen i sig. Springa lopp, tävla, hitta tillbaks till det jag tycker är kul och brinner för, jag kommer tillbaka inom kort, en dag i taget! 

Fler bloggar