Flyget till Berlin gick på fredag eftermiddag. Jag åkte ner till Stockholm redan på torsdag kväll för att passa på och umgås med min syster innan. Med till Stockholm hade jag äldsta dottern Emilia.
Så min syster körde ut mig till Arlanda på fredag eftermiddag och där mötte jag upp mina team kamrater Lotta, Arina och Elmina. Vi var alla spända och förväntansfulla inför resan till Berlin! Flygresan tog en timme och 30 minuter, alldeles lagom enligt mig som är flygrädd…

Löpande sightseeing!

När vi landat i Berlin tog vi en taxi till centralstationen för att möta upp några ASICS FrontRunner från det tyska teamet. De vill bjuda oss på en löpande sightseeing i Berlin! Kul!

Så efter att ha bytt om till löparkläder i ett parkeringshus (!) satte vi igång och springa. Det blev en väldigt trevlig (men kall) sightseeing med många stopp runt i Berlin. Det hela avslutades med att vi drack en öl ihop i parkeringshuset…

Efter det åkte vi direkt till lägenheten där vi skulle bo, tog en snabb dusch och begav oss direkt ut igen för att leta på någonstans att äta. Klockan var efter 21 på kvällen så vi var riktigt hungriga. Vi hittade en jättemysig italiensk restaurang alldeles i närheten där vi bodde som vi åt på. Väldigt god mat var det, jag tog en pasta med bl.a. salsicciakorv som smakade så gott! Efter maten gick vi tillbaka till lägenheten och somnade gott.

Lördag och dan före dan!

På lördag vaknade vi ganska tidigt och tog en kort promenad för att handla mat. Vi gick sen tillbaka till lägenheten och ställde iordning en jättegod frukost. Det blev kaffe, juice, yoghurt med färska frukter och musli, färskt bröd med gott pålägg och grönsaker samt ägg. En rejäl frukost helt enkelt.

Efter detta tog vi tunnelbanan ut till expot, som låg en bit utanför staden. Där skulle vi hämta våra nummerlappar. Här blev det lite stress när jag upptäckte att jag skulle starta allra längst bak bland alla startled…på något vis hade de inte registrerat min seedningstid utan placerat mig i startledet längst bak i fältet. Jag fick gå till en servicedisk för att försöka förklara och bevisa att jag skulle stå längre fram i fältet. Till slut googlade vi fram en resultatlista där det syntes att jag sprungit milen på 39 min blankt och det tyckte de var ok för att få starta i försa startled. Så det kändes bra och jag drog en lättnadens suck.

Tillbaka till lägenheten så bytte vi om och drog ut en sprang en runda. Vi kollade in start och målområdet och gjorde lite snabba fartökningar för att väcka benen inför morgondagens race. Benen kändes dock tunga så jag blev ganska osäker på min form och hur jag skulle lägga upp loppet.

Pers-Bers innan loppet....är det en bra idé?

Efter löpningen så var vi tillbaka i lägenheten och klockan var närmare tre och vi hade inte ätit lunch än, så det blev ett snabbt ombyte och sen gav vi oss iväg för att äta lunch. Vi kände oss lite stressade över att klockan dragit iväg så vi hamnade på samma restaurang som kvällen innan. Men det var ju helt ok eftersom vi var så supernöjda med maten och servicen. Jag beställde in en pasta carbonara och en weissbier till det. Funderade om det var smart att dricka en öl dagen innan loppet, men jag vill inte att löpningen ska kännas som att jag försakar nått, och jag tycker det är så gott med weissbier, så jag bestämde mig för att dricka en och njuta av den. Tänkte att en ”pers-bers” innan kanske är en bra uppladdning! I värsta fall hade jag firat i förväg i onödan och det kan man väl leva med.

Tillbaka i lägenheten igen och vi tog det lugnt och snackade massa löpning. Detta är något jag uppskattar otroligt mycket med att resa med likasinnade, man kan verkligen ”nörda” ner sig i detaljer utan att någon tycker man är helt knäpp eller dryg. Så vi analyserade banan, vädret, klädsel, strategier m.m.

När det började bli kväll insåg vi att vi fortfarande var mätta efter vår mastodontfrukost och den sena lunchen att vi bestämde oss för att göra lite enkel kvällsmat i lägenheten istället för att gå ut och äta igen. Så vi gjorde te och smörgås med lite goda tillbehör. Satt med tända ljus och mycket fjärilar i magen. Vi såg alla framemot så mycket att äntligen få springa lopp igen, med så många startande dessutom. Vi såg en siffra att det var 30.000 startande (inklusive de som åkte inlines och handbikes)

Söndag och tävlingsdag!

Vi hade ställt klockan på 06.30 på söndagen. Sömnen hade väl varit sådär, jag var lite spänd inför loppet...Vi gjorde iordning frukost och ältande en sista gång huruvida man skulle våga springa i shorts eller inte. Termometern visade på 1 grad …jag valde långa tights och långärmad tröja men mina kompisar valde shorts och t-shirts!!

Kl.08.00 begav vi oss mot starten. Det blev tunnelbana och sen pendeltåg. Vi kom fram till starten vid 08.45 och ställde oss i kön till bajamajorna såklart. När vi uträttat våra behov (igen) kollade vi in var vi skulle lämna våra överdragskläder. Vi insåg att det var i ett väldigt stort område, vi hade alla inlämning på olika ställen så vi bestämde att vi skulle skiljas åt och köra uppvärmning på varsitt håll. Jag tror också att alla ville gå in i sin bubbla och ladda så ingen av oss var nog vidare social heller. Vi bestämde dock en plats där vi skulle ses efter målgång, kramade om varandra och önskade varandra lycka till.

Jag lämnade in min vinterjacka och överdragskläder till mitt inlämningsställe och satte igång att värme upp. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Hjälp, vad kallt det var! Glad att jag tagit både pannband och vantar, långa tights och långärmat. Funderade på mina stackars kompisar och undrade hur de skulle överleva. En kvart innan starten var det så dags att ta plats i startblock A. Där stod jag och stampade och började känna den härliga stämningen av förväntan i luften. Så cool känsla av att vara i det sammanhanget. Alla är fokuserade, alla har sin egen historia och målsättning och alla vill samma sak: springa. Springa så fort de bara kan just idag.

Pang, startskottet gick och sen det tog knappt en minut innan trängseln lättade och jag kunde passera startlinjen. Raksträckan bredde ut sig framför mig och jag kände bara: fasiken va kul, nu ska vi springa! Tänk att lilla jag få göra detta! Trebarns mamma med MS, åkt till en ny stad i ett annat land, jag har allt att vinna. Idag ska jag plocka ut alla timmar jag satt in på träningskontot. Detta var några av de mantran jag hade i mitt huvud. 

Inför loppet hade jag satt upp ett guldmål, ett silvermål och ett bronsmål:

Första km passerade jag på strax under fyra minuter. Tänkte att jag kan lugna mig lite så att jag inte spränger mig och går ut för hårt. Jag hade ett person bästa innan på 1.28:07 (Stockholm halvmaraton 2019) så mitt guldmål var att slå det. Men jag var väldigt osäker på om det skulle gå, så därför hade jag satt upp silver och bronsmål också. Mentalt hade jag delat upp loppet i tre delar, försökte tänka en del i taget och vara här och nu. Jag brukar inte titta så mycket på klockan när jag springer utan strävar mer efter att hitta en känsla och ett flow. När det är en halvmara så är det lite handbroms i för 21 km är ganska långt ändå och efter 15 km vet man aldrig vad som händer.

Så jag hittade mitt flow och passerade 7 km på 28 min, 10 km på drygt 40 min och hade en riktig bra känsla i kroppen. Jag kände att jag hittat ett bra och jämnt tempo och njöt  verkligen av den flacka och breda banan. Vi sprang i centrala Berlin och det var publik längs hela banan som ropade och hejade. Jag passerade 14 km och såg på klockan att ett nytt pb var i sikte, men vågade inte släppa på handbromsen riktigt än ändå. Njöt av att kroppen kändes så pigg trots den för mig snabba farten. Sista tredjedelen gick även den väldigt bra och jag hade aldrig någon riktig svacka utan jag behöll farten och de positiva tankarna i huvudet. Så när jag passerade mållinjen stannade klockan på 1 timme, 26 minuter och 8 sekunder. Personbästa med exakt två minuter! Helt otroligt nöjd och jag sträckte armarna i skyn och skrek: jaaaa! Det bästa var nästan att jag inte var helt slut så jag kunde  verkligen njuta av känslan och min prestation. Jag fick en medalj och joggade snabbt till stället för överdragskläderna, var rädd att bli kall.

Delad glädje är....glädje i kvadrat!

Mötte upp mina kompisar på vårt förutbestämda ställe och det visade sig att vi alla fyra hade slagit PB. Så fantastiskt roligt! Lite fotografering hann vi med innan vi åkte tillbaka till lägenheten för en varm dusch.

Sen gick vi ut och hittade en vietnamesisk restaurang som vi åt på. Det smakade otroligt bra med mat efter loppet och vi hade såklart massa att prata om. Det analyserades för fullt hur loppet gått för oss alla och hur vi upplevt saker och ting. Vi firade ordentligt med god mat och dryck och njöt av våra prestationer.

På kvällen somnade vi alla med ett leende på läpparna. Trötta, men så nöjda och glada.

Morgon efter så var det dags att resa hem igen. Men vi hann med en lugn återhämtningsjogg innan frukosten och sen städade vi ur lägenheten och åkte mot flygplatsen.

Så summa summarum är jag såklart jättenöjd över min prestation och tiden på loppet. Men resan var ju så mycket mer än bara ett PB. Det var roligt att få se en ny stad, roligt att få lära känna Lotta, Arina och Elmina ännu lite mer och det känns så meningsfullt att få skapa minnen som man bär med sig resten av livet.

Nu ska jag återhämta mig riktigt och njuta lite till av minnet av Berlin halvmaraton innan jag börja fundera på nästa lopp och resa!

Kramar från Sofia