Loppet med många känslor

Det är med en viss besvikelse jag skriver detta blogginlägg eftersom jag hade förväntat mig att skriva om hur jag passerade mållinjen med ett nytt personligt rekord med mig hem på halvmaratondistansen. Så blev alltså inte fallet.

Jag vaknade tre timmar innan start av att larmet på telefonen drog igång. Klockan var då 06.00 och starten skulle gå kl 09.00. När jag springer, oavsett om det är träning eller tävling, så behöver jag äta tre timmar innan. Som vanligt innan tävling så blev det gröt till frukost och en banan. Dessutom drack jag ett glas med Resorb sport utblandat i vatten. Ett hett tips för att hålla en bra vätske- och saltnivå under loppet. Jag började sedan plocka med min tävlingsutrustning och fixade så att nummerlappen var på plats. Nu började jag bli lite nervös och spänd inför loppet.

När klockan var 08.00 så cyklade vi bort till starten. Min sambo och mina barn, Mio och Bella, var också med. Bättre supportteam får man leta efter. Love them J. När vi kom fram var det endast 30 min till start så det var dags för mig att tömma blåsan på all vätska jag lyckats hälla i mig (vilket jag har otroligt svårt för annars).

Starten gick och vi var iväg! Jag hade en sådan otroligt stark känsla i kroppen och det riktigt pirrade av löpsug. Första 10 km kändes riktigt bra med ett härligt flow och jag hade tid och kraft att vinka till publiken. Banan var lättsprungen med endast någon liten stigning efter 5 km. Klockan visade en pace på 4.25 och där ville jag ligga hela vägen och trodde att det skulle funka. Jag hade en stor förhoppning och tro på att det skulle bli PB.

Efter ca 12-13 km hände något med mig mentalt. Banprofilen ändrades med backar som avlöste varandra inne i centrala Palma. Troligtvis kändes de mer branta än vad de egentligen var. Jag trodde inte att jag skulle påverkas märkbart mycket av det, men jag fick en rejäl mental dipp. Oftast när jag får dessa dippar så brukar det räcka att jag har en inre dialog med mig själv en stund, men inte denna gång. Jag stoppade i mig en energitablett i hopp om att det skulle hjälpa, men icke. Jag började tänka några km i taget och hade som nästa mål att passera 15 km. Det kändes som en evighet att komma dit.. Efter 15 km så var det bara att bita ihop. Egentligen så var jag inte jättetrött i kroppen, men mentalt ville jag bara strunta i alltihop och ge upp. Trots denna mentala fight med mig själv så kämpade jag mig kilometer för kilometer in i mål och gissa om det var skönt att passera mållinjen!? Måltiden blev betydligt bättre än väntat (1.37.53), men med dagsformen så borde den ha varit ännu bättre. 

Nu i efterhand så är jag besviken över att jag tillät den mentala dippen att suga tag i mig så pass hårt och ta ifrån mig mitt förväntade PB, men samtidigt är jag otroligt nöjd över att jag kämpade mig in i mål och att jag har ännu en halvmaratondistans på CV:t! 


skriven av
portrait

Josefine Swärm

Produktionsledare på Le Agency Reklambyrå/ Löpcoach @josefineswarm från Palma de Mallorca



Mina discipliner
Maraton Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km

Fler bloggar