DELA
​Då var det dags. Efter 1.5 års uppehåll från OCR-tävlingar stod jag på startlinjen för Toughest Malmö. På grund av för hård träningsbelastning bestod hela 2017 till vila och återhämtning så viljan att genomför ett bra lopp och bevisa formen var större än någonsin. Med 18 grader sol, 8km hinder och en nervös Emil var det blandade känslor inför start. Skottet smäller, känner mig inte alls redo för tävling denna tidiga morgon men eftersom alla andra hade bråttom iväg kändes det lika bra att hänga

I OCR är det viktigt att hålla kolla på banan, vilka hinder kommer och framför allt när kommer de i loppet. I första delen av banan vill man veta om det kommer hinder som utgör en flaskhals som leder till kö. I vanliga fall brukar jag trycka på ganska hårt för att slippa stå och vänta. Idag var strategin dock en annan, att genomföra ett jämnt lopp där kraften räcker hela vägen. Ovärdig målgångar där man krupit över mållinjen har jag gjort allt för många gånger, men inte idag.

Jag inleder i ett bekvämt tempo, som vanligt blir det tumult i starten. Alla vill såklart skapa sig den bästa förutsättningen i loppet. Jag blir passerad av många men håller igen, det är inte värt det. Får vänta 20 sekunder vid första hindret som var klättring över ett nät men det känns inte som någon större förlust. Löparna som tidigare sprang i en klunga fördelar nu ut sig som ett långt rep längs spåret och alla börjar hitta tempo. Passerar ett antal löpare vilket ger adrenalin till att öka men försöker hålla igen så gott det går. Efter första kilometern börjar loppet på riktigt efter ett par enklare inledande hinder. Har passerat ett tiotal löpare och känner att jag hittat rytmen. Vanan från de hinder jag avverkat vid tidigare lopp verkar sitta kvar. Kommer fram till Monkey baren som är ett hinder där man genom att svinga underkroppen hoppar en sträcka på 180cm mellan horisontella stänger. Det blir ett bökigt genomförande. Folk slår i varandra och tappar moment, alla vill fram. Lyckas efter en stund ta mig igenom och passerar även ett antal löpare till. Känslan av att kontrollera ett lopp och sakta kappa placeringar är svår att slå. Loppet går vidare och följer av ett antal kilometer utanför eventområdet. Tystnaden som uppstår upplevs nästan som ensam även då jag vet att jag har många löpare jagandes bakom. Försöker hitta tempo och stänga igen. Passerar hinder på löpande band men lyckas hålla fokus och gör inga stora misstag.

I ett OCR-lopp finns det alltid hinder av olika svårighetsgrad. Översatt kan det sägas att det finns hinder man mer eller mindre ser fram emot. Laxtrappan är ett sådant hinder där man genom att med en löst hängande stång hoppar vertikalt upp och hakar fast i stänger som sticker ut, googla! Jag har tränat på hindret minst 100 gånger, ändå märker jag att jag saktar ner inför hindret, jag vill inte. Tillåter mig några sekunder av vila innan jag startar, har bestämt mig för att när jag väl börjar ska jag köra på non-stop tills jag antingen klarar det eller misslyckas. Jag satsar 100% och… fixar det! Ljuder av bjällran man slår i för att markera att man är klar är som ljuv musik. Skriker av lycka och fortsätter, pumpad av adrenalin.

Självklart innehåller banan lera och även en del turer i havet och kanalen. Det är sällan man tänker på hur kallt det är även om jag hade föredragit ett dopp på sensommaren. Problemet med vatten är däremot att man blir tung, skorna fylls med vatten vilket påverkar löpningen. Vidare påverkas även benen då de blir nedkylda samt greppet då blöta händer är motsatsen till handbollsklister. Jag kommer fram till Swing-walken. Ett hinder där man passerar hängandes i vertikalt hängande grepp. Av alla hinder är detta ett hinder jag helst hade velat slippa. Jag ligger just nu trea i min startgrupp. Ser direkt när jag kommer fram att båda löparna före mig har testat och misslyckats. Jag kör igång, känslan är att detta kommer bli ett problem. Tar tag i andra greppet och faller. Där står man, förvånad, chockad och besviken. Jag har missat greppet som jag siktade på och straffrundan man får när man misslyckas med ett hinder blev ett faktum. Motivationen dör ut, det är två km kvar och även om jag har energi kvar försvann tävlingskänslan. Jag försöker tagga igång mig själv igen vilket fungerar. Kommer tillbaka och hittar löpsteget.

De sista två kilometerna passeras utan större bekymmer och jag når till slut det sista hindret, rampen. Med blöta skor satsar jag allt det sista jag har kvar, halkar på sista steget men slänger ändå upp handen för att nå kanten. Jag når den med fingerspetsarna och lyckas efter en stunds hängande få upp andra handen och dra mig upp och ta mig i mål. Kommer i mål på en 26.e plats totalt och är väldigt nöjd. Det jag främst är nöjd över är dock den glädje jag känner till det jag håller på med. Att ifrågasätta varför man gör det man gör är något vi alla gör. Det är dock skönt att lopp som dessa funkar som en käftsmäll tillbaka. Jag är så glad, jag är så tacksam och jag är så motiverad att fortsätta med OCR så länge min kropp tillåter. På återseende!


skriven av
portrait

Emil Jönsson

Projektledare från Lund

Åldersgrupp: 27

MINA DISCIPLINER
obstacle_race 10k
MINA DISCIPLINER
obstacle_race 10k

ASICS
FRONTRUNNER

På Instagram