Några ord om orealistiska mål från en narcissistisk drömmare

Jag började spela fotboll när jag var 16 år, i ett juniorlag som den säsongen spelade i regionens A-serie. Jag hade ännu inte fått spela min första match när det var dags att åka på träningsläger där lagets målbild för den kommande säsongen skulle fastslås. Tränaren öppnade diskussionen genom att klargöra att vårt beslut om vilken placeringen i serien vi skulle få bestämdes av hur mycket vi ville träna och vi uppmanades därför vara realistiska. Tjejerna var överens om att en femte plats nog var ett så kallat ”realistiskt mål”. Jag har med åren visserligen lärt mig att inte hata just den formuleringen, men realistiska mål är jag fortfarande inte särskilt förtjust i. Varför inte? Jo men jag anser att ett realistiskt mål är någonting som jag kommer att nå ändå.  Det vill säga inte särskilt motiverande att förspilla extra energi på. Nu satt jag i en något dålig situation för att förmedla just detta till mina lagkamrater. Som den mest nyförvärvade spelaren var jag överlägset sämst i laget och kunde inte svara på om jag var höger eller vänster fotat, utan kom istället med en konstig förklaring om att jag nog passade med en fot och sköt med den andra. Ja vilken skjuter du med då? – var ofta en följdfråga som jag hade svårt att förklara. Dribbla, nej det lärde jag mig aldrig. Ändå brann jag så av tanken på att behöva ställa upp i ett seriespel med ett lag som inte ämnade vinna hela sk*ten, och jag håll mitt första brandtal. Rättelse, jag skrek ut mina synpunkter för allt jag var värd, för att få mina kamrater att förstå att en annan placering än guld är det största misslyckandet de någonsin skulle kunna vara med om. Och så blev det – målformuleringen vi åkte hem med var "Etta – inget annat".

Att jag är en tävlingsmänniska känner min omgivning till, och att det färgar min syn på hur jag anser att man ska tänka kring att formulera mål är jag medveten om. Men idag vill jag bjuda in alla till mitt perspektiv och dela med mig av mina tankar kring ämnet mål. Ett förenklat sätt att se på mina åsikter om målsättning är föreställa sig en höjdhoppsribba. Ribban symboliserar vilket mål som helst i livet och du är fri att sätta ribban vart som helst. Du kan välja att låta ribban ligga kvar på marken, och nästan helt obehindrat kliva över dina icke formulerade åtaganden som kan utgöra ditt hela liv. I många fall är det bra att låta ribban ligga här. Det skulle vara orimligt att ta sig fram i livet om man hela tiden behövde bestiga onödiga pinnar. Att mina växter hemma dör titt som tätt är ett exempel på en ribba som jag har lagt på marken och inte avser höja en centimeter. Jag sätter dock oftast ribban högt, riktigt högt, och nu ska ni få höra varför.

Föreställ dig att du sätter ribban 1 meter upp. Du förbereder dig, tar sats och hoppar över ribban. Du har klarat dig och nått ditt mål. Problemet med metoden där du alltid lägger ribban på en höjd som du vet att du kommer att ta dig över är att du aldrig kommer veta hur högt du kan hoppa och du kommer per automatik rimligtvis inte nå ett högre mål. Om du ska hoppa 1 meter hoppar du åtminstone sannolikt inte 2 meter, och potentiell prestation går till spillo. Att sätta ribban, att sätta ett mål, innebär att du formulerar vilken prestation du kommer att nöja dig med. Du tar ett sikte. När mitt lag bestämde sig för att en femte plats var ett lagom mål skulle det även innebära att en sjätte placering inte är särskilt långt från målet och vi skulle förmodligen känna oss ganska nöjda med en sjätte plats också. Varför (för Guds skull) då inte satsa på en första plats och bli nöjd med en andra plats istället? En placering vi förmodligen inte kommer nå när målet är en femte plats.

Ni anar inte hur ofta jag tillämpar den här strategin i mitt liv, och hur långt det har tagit mig. Ni anar å andra sidan inte heller hur långt det INTE har tagit mig. ”Så roligt att du lyckades arbeta som danslärare” – japp, men jag siktade på att bli proffsdansare. ”Nähä? Gick du ut gymnasiet med MVG i alla kurser utom två?”– japp, men tro mig, jag satsade på MVG i alla kurser…
”Tänk att du var med i Södertäljes Luciatåg när du var 15 år, vi är så stolta över dig…” – Ja nu drömde jag ju om att stå på en scen inför en fullsatt publik i Madison Square Garden men kul att ni är nöjda med mig familjen! Synd att jag inte kan sjunga också! ”Wow Matilda, tänk att du kom på plats 647 på ditt första lopp!” – Mmm… gissa vilken plats jag gick för?

Jag har med andra ord lagt ribban på 2 meter och rivit. Eller kanske till och med hoppat under. Betyder det att jag känner att jag har misslyckats? Absolut inte! I min värld lägger jag ribban på högsta möjliga punkt och hoppar så högt jag kan. I min värld finns det inga misslyckanden med det. Det innebär kanske att jag ofta river ribban men jag hoppar alla dagar i veckan hellre 1,68 meter under en ribba än 1 meter över en ribba. Att tänka stort får mig att åstadkomma saker som INTE är rimliga utan min tro, vilja och det hårda arbetet som jag lägger för att nå dit.

Hur det gick för mitt fotbollslag i A-serien? Vi vann såklart. (Jag var fortfarande sämst i laget efter serien och valde att lägga av. Gjorde ett mål under säsongen, vilket dessutom var av misstag, men jag vill åtminstone påstå att jag bidrog med en kämpaglöd utan dess like!)

Bilden är från Sentrumslopet 2018 då jag nådde ett av alla högt uppsatta mål - sub45 

Nu hoppas jag att någon mer där ute ska VÅGA SÄTTA RIBBAN HÖGT!

Fler bloggar