Sittard 24h 18-19/3 - the one that didn't happen

itten av mars. Veckan som ledde upp till race day närmade sig.

Men så en dag, satan vad är det som gör sådär ont? När jag går? När jag springer? Ibland när jag sitter och ibland när jag sover?

Bokade mig raskt en tid hos min fantastiska naprapat.

Han såg bekymrad ut. Testade olika muskler, kliade sig i skägget, testade lite mer. "Testa springa på bandet nu". Fortfarande smärta.

Några fler åtgärder. Fortfarande smärta. Blev hemskickad med några övningar som så många gånger förr och ombedd att komma tillbaka om några dagar. Tänkte, "Det löser sig förmodligen". Ringde min tränare. Kom överens om att onsdagen innan loppet var sista dag för beslut (till saken hör att min support Mia skulle flyga från Fuerteventura och jag behövde således få hem henne därifrån istället för att möta henne i Düsseldorf som planen var från början).

Anywho, återbesök några dagar senare men tyvärr ingen förbättring. Det såg mörkt ut. Ett sista besök på onsdagen och det var sista spiken i kistan. Det skulle inte gå att springa på det där. Det är sjukt dåligt utgångsläge att ställa sig på startlinjen till ett 24h-lopp när man får ont när man svingar fram benet.

Min naprapat trodde nervinklämning. Uppe i ryggen men smärtan visar sig i rumpan och benet.

Beskedet tog rätt hårt. Jag var så inställd på loppet. Såg fram emot det, hade tränat hårt och planerat mycket. Ville!

Men livet är hårt och man få inte alltid som man vill. För mig är det viktigt att låta känslor ta plats. Oavsett vilken typ av känslor det är. Glädje som sorg. Att acceptera känslorna för vad de är, utan någon större värdering egentligen. Men tillåta sig själv att känna de. Då är det lättare för mig att till sist, när jag känner att jag är klar med "bryta-ihop-fasen" (som denna gång tog lite längre än förväntat men är en viktig del i bearbetningen), staka ut en ny riktning och göra det som krävs för att komma framåt. Jag är rätt bra på det. Det har varit inte bara en, utan ett gäng käftsmällar under åren så nu har jag en väletablerad strategi. Det är det sättet jag är lärd och det enda sättet jag har att hantera svårigheter. Att bryta ihop och komma igen. Det är helt ok att falla, så länge man reser sig.