Tålamodet är mitt största problem, jag vill framåt,tillbaka i formen jag tidigare var, gärna så fort jag kan , snabbare än blixten. Men jag är smartare än så. Det tar tid att komma tillbaka efter en graviditet och det vet jag men ibland glömmer jag bort, jag kan inte träna på som innan, jag måste börja om från noll.

Som jag tidigare nämnt så var min graviditet rena lyxen fysiskt, jag kunde träna hela vägen och kände mig stark och ville skapa bra förutsättningar för både mig och bebis. Jag tycker kroppen återhämtade sig fort efter förlossningen, jag hade inte ont någonstans och fick inga andra problem efteråt men däremot glömdes de viktigaste bort mitt i all kaos som blev i och med depressionen och alla dessa hormoner som partade loss, nämligen de fantastiska knipövningarna, bäckenbottenträning. Jag tog inte tag i de eller i annan träning alls förrän efter 4 månader (vilket inte var så konstigt eftersom jag inte vågade gå utanför dörren innan och jag hade desutom ingen energi till något) 

Så visst hade jag kanske känt mig starkare och mer motiverad idag om jag hade mått bra och kommit igång med träningen som planerat och sakta men säkert kommit tillbaka tidigare. Men att tänka så hjälper samtidigt inte mig framåt, snarare tvärtom. Så därför har jag bestämt mig för att blicka framåt, lämna allt som varit och de som jag ändå inte kan påverka såhär i efterhand, och faktum att jag idag mår så mycket bättre och har hittat glädje och motivation igen och känslan av att jag för varje dag blir lite starkare är det som spelar roll.

Små steg i rätt riktning är bättre än förstora steg i fel riktning...

/Emilia

skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar