Hellre kunna springa än inte kunna springa alls.

November 2022 tog jag ett beslut att avsäga mig min hjälp med träningen. Jag har haft hjälp av BG Nilensjö med träningsprogram sedan 2019. Det har hjälpt mig mycket att komma ut ur komfortzonen och våga pressa och pusha mig. Det var alltid lika spännande att få kommande veckas program på mailen på söndagar efter att jag återkopplat med hur min träningsvecka varit.  Träningsupplägget var ute efter hur jag hade inplanerade lopp eller inte. Då var det givetvis tuffare perioder inför kommande lopp.

Jag kom ut ur min komfort zon och upptäckte att jag kunde och orkade springa fort på intervaller, fart pass och även få uthållighet på långa tuffa tröskel pass med överfart. Det gav mig en kick och självförtroende och jag visste att jag kunde pressa mig på träningen. Jag hade träningsprogram med sikte på maraton och halvmaraton. Det krävdes såklart en hel del mentalt jobb ibland och ta sig ut vissa dagar när kroppen var trött och seg allmänt lite sänkt. Men ett löppass lyfter upp detta och ångrar aldrig ett pass.

Träningen rullade på ibland med feeling att kunna springa hur långt och snabbt som helst. Ibland gråtfärdig i första steget och skräckblandad förtjusning inför tuffa intervallerna eller trösklarna. Jag tyckte det var skönt att ha någon som talade om för mig hur jag skulle träna. För jag har svårt för att lägga upp egna program.

Under pandemin blev det inga tävlingar och då var jag som en duracellkanin sprang och sprang långt, kort, snabbt. Kände mig stark och självförtroendet var på topp. Året då jag fick till många mil.

Efter det började det hända saker med kroppen ytterligare dåliga FE värden som gjorde att jag inte hade ork till träning. Småskador kom och gick, baksida lår , ljumskar, etc motivationen, Ja ni vet! Lätt spricka i smalben orsakat av cykelpedal, gipsad hand orsakat av beachvolleyboll. Jag krigade på och kämpade med träningen utefter hur jag kunde träna med skadorna. Blev en del crosstrainer som är ett super komplement till löpningen när den inte fungerar, Felet med mig, jag vill bara springa så det där med löpstyrka är jag dålig med. Men körde lätt styrka hemma sporadiskt med bl a gummiband.

Fortsatte kämpa på med löpningen, skador motivations brist, tappat självförtroende, BG fick ibland ändra veckans upplägg för att jag inte fixade det som var planerat, det blev också mentalt jobbigt. När BG lägger ner jobb på min träning och jag inte uppnår målen, Vill ju så gärna ha dessa upplägg för det är ju trots allt det som är kul. Hur gärna jag än vill så sa kroppen ifrån. Jag sprang men inte alla gånger med glädje. Drog ner på mängden km men antal dgr densamma. Springa ville jag oavsett.

Så tillslut fattade jag ett beslut, meddelade BG att jag tar en paus. Kroppen behöver mentalt landa, under 2022 bytte jag dessutom jobb 3 ggr.

Så från mitten av november tog jag beslutet. Jag springer utan hjälp. Tar varje löppass efter dagsformen. Visste inte när jag sprang ut hur långt, hur fort eller hur det skulle kännas. Kändes det bra sprang jag långt kände jag för att göra fartökningar gjorde jag det. Hittade mitt mys tempo runt 5:15 -4:50 tempo. Det hände att snitt farten var snabbare eller långsammare också. Motivationen började komma tillbaka och att ge sig ut började gå lättare. Saknade iof ibland fart/tröskel träningarna. Men kände att jag inte var redo för det ännu.

Jag anmälde mig via ASICS Race kalender till Los Angeles Marathon i mars och Two Oceans ultra Marathon 56 km i Sydafrika Kapstaden i april, Bara för jag tycker om att resa med löparskorna. Jag var definitivt inte tränad för varken maraton eller ultra. Hade fått till några 30 km pass men inte fått till de långpass som krävs . Men jag gick in med den inställningen. Jag har sprungit maraton och ultra förut så jag vet att jag fixar distansen. Ingen tidspress inga krav bara springa och tycka att det är kul. Så målet var målet och medaljerna.

Summering av mitt beslut.

Jag har inte haft några skador, ja förutom i ryggen men det var snabbt fixat hos naprapat som knäckte rätt. Jag fixade springa ett maraton på tiden 3h26 min (PB är 3:15 Valencia 2019) Jag fixade 56km med oförskämt pigg och fräsch kropp utan en enda dipp en månad efter Los Angeles på tiden 4h 56 min. Utan att pressa mig eller att ha några tidsmål på båda loppen. Två veckor efter 56 km sprang jag ett 44km trail lopp på 4h18 min. Det loppet sprang jag 2015 på tiden 4h 36 min. 8 år senare och 8 år äldre och snabbare.

Med detta känner jag att jag har löpningen i mig och jag kommer fortsätta med mitt mys tempo i träningen och köra fartökningar när jag känner för det. För uppenbarligen så kan jag göra bra tider trots den träningen jag har och blir äldre.

Jag mår bra nu med den träningen jag har. Men givetvis så blir jag sporrad ibland att springa snabba lopp. Är inte redo och där ännu. Tror om jag börjar med fart träning så kommer skadorna smygande. Mer löpstyrka behövs om jag ska öka tempot. Men just nu känner jag mig nöjd med mitt upplägg. Sen får tiden visa hur jag gör.

Tiden med BG som tränare har gett mig så mycket, lärt mig att jag har mer i löpningen än jag inte alltid plockar fram.



Jag ångrar aldrig ett beslut eller ett löppass.


Fler bloggar